Pustar ut efter en jobbig dag. Mentalt jobbig. Vi samlade in alla årets fågelungar och levererade till zoohandeln. Det tar åtskilliga timmar och hur noga man än förbereder händer alltid nåt som inte var tänkt.

Årets tre sparvpapegojungar Knatte, Fnatte och Tjatte skulle lämna hemmets lugna vrå. Lätta att fånga men... samtidigt smet fyra övriga familjemedlemmar ut och hamnade i ett litet utrymme över en ännu provisorisk utgång för kanarierna. Inte bra. Så fick man pyssla med det en stund. Puh...

Sen tog vi i tur och ordning 14 kanarier, 15 risfåglar och sist 8 nymfer. Hur jobbigt som helst för de blir stressade av akten. Man lider med dem. Varje år lär vi oss nya knep, nya tillvägagångssätt, för att det ska ske så smidigt som möjligt. Nästa år går det ännu bättre.

Sorgligt är det också. Nu har Musse Mustafa, Gloria Estefan, Sven Dufva, Dammråttan och många många fler lämnat hemmets trygga vrå för att slutligen hamna i andra hem. Det svider lite. Jag blir trött och tagen.

Det var väldigt många hanar i årets kullar. Synd. Honor har vi plats för hur många som helst, men föör många hanar bråkar. Så hejdå, nu åker vi ut på nya äventyr.

Nu får stamfåglarna vila ut efter tumultet. Finna nya roller i flockarna när kompisarna försvunnit. Vila inför julen. I morgon blir det godsaker som plåster på mentala sår.

Bilden strax före avfärden. Papegojorna överst, nymferna längst ner, risfåglar i mitten flankerade av kanarier. Transportburarna är låga, man ska packa dem ganska trångt och lite mörkt för att minska stressen. Lite fröer på botten och gurka, ett bra sätt att få i sig vätska utan skvalp.

Den senaste köttskandalen med ICA visar än en gång att vad livsmedelsbranschen håller på med mot oss konsumenter är ett regelrätt krig. För det vet vi ju, att i krig är alla medel tillåtna...

Allt går bara ut på att lura oss. Hela tiden.

Som vore det ett sällskapsspel, typ: "kolla här då... knäcker ni denna? Den som löser alla klurigheter får den svenska maten längst ner i högen".

Förpackningstexterna blir mindre och mindre och alltmer kryptiska med konstiga beteckningar som vi inte har en chans att hinna lära oss. Så fort vi "knäckt" en kod hittar dom på nåt annat fanstyg så att utländsk mat paketerad eller beredd i Sverige ska slinka ner i våra korgar.

Ty... det är allom bekant genom undersökningar att svenska konsumenter föredrar svenskproducerad mat samt att vi även är beredda att betala lite extra för den. Detta VET branschen och struntar högaktningsfullt i. När det istället vore så himla enkelt att ge oss vad vi vill ha. Förr erbjöd handlarna till kunderna vad de ville ha. Nu är det tvärtom!

Förr hette det "kunden har alltid rätt" och det är "kunden som bestämmer".

Så icke nu. I helskotta heller. Nu får vi ta det som branschen slänger åt oss.

Förr lönade det sig att säga "detta vill jag INTE ha" och köpvägra. Funkar inte nu. Matkedjorna är för stora och för få. Vi måste ta det som ligger på hyllan, annars blir vi utan. Rena utpressningen.

I krig är alla medel tillåtna.

Och den där gamla klyschan om lönsamhetsaspekten går vi ju inte heller på. Matkedjorna drar in miljarders miljarder. Hur mycket ska vi tåla?

Nu är det skarpt läge, som han sa. Nu är dags att kalla saker vid deras rätta namn. Det är krig. Och det är vi som är kanonmaten. 

... som han sa, Tage Danielsson.

Har fått lätt känning av inflammation i artitfoten. Den känns svullen. Lite bedövad. Jag är bedrövad. Slut med promenaderna... slut med det roliga... Vad allt ser man inte för sin inre syn.

Detta flög på mig dagen efter att jag "käckade" mig och gick åtta kilometer, istället för mina vanliga sex som gått så bra. Detta kommer jag aldrig att göra om!  Ingen idé att inbilla sig att man håller på att bli friskare eller nåt. Tillbaka till ruta ett. Idag gick jag därför bara fyra km. Vågar inte fresta foten i detta läge. Nu coolar vi ner ett tag.

Och just nu i denna sorgens dag anlände mina MBT-kängor som jag fått på remiss för att kunna fortsätta gå i vinter. Hmmm.... har inte vågat alt. orkat pröva dem i kväll. Ser granna ut.

Har inte betalat än. Måste ju kolla att det verkligen är RÄTT storlek först. Men OM allt stämmer kostar de "bara" 600 spänn. Jämfört med den hiskeliga summan, över 2 000 utan remiss.

Nå... vi ska väl inte tro det värsta. Men försiktig blir jag. Man har ju bara en vänsterfot.

Kvällsté och knäcke varde nu inmundigat efter trevligt samtal med Väninnan där vi vände ut och in på Byhålans kulturliv och historia sedan urminnes tider. Kom riktigt i stämning. Vi enades om att i ny sittning ytterligare fördjupa oss.

Tänk... när jag flyttade hit 1972 hade orten inte mindre än fyra bagerier, tre livsmedelsbutiker, två herrekiperingar, bokhandel, möbelaffär, elaffär, modist, tryckeri och tre banker mm. Och Järnvägshotell, kan veta!  Rätt häftigt för en liten håla med bara 6000 invånare.

Taxi var Systembolagets utlämningsställe och raggarrundan gick via Storgatan, Bankgatan, Järnvägsgatan och Södra vägen. Alltid nåt att titta på.

Rester av smalspårig järnväg gick fortfarande till ortens stora industri som nu är nedlagd men då var i gång. Tätt intill spåret låg handelsträdgårdens växthus, mitt i byn. Från Göteborgs storstadspuls kommen rätt in i denna industriidyll à la 50-tal fick jag svindel av lycka. Och som nybliven farmare salig över den lilla svarta bankboken med kärven på. Jordbrukskassans.

I mitt nya värv gick ärenden till ortens båda spannmålsmagasin för köp av utsäde, saltsten, höns- och svinfoder. Om hösten låg drivor av spannmål på Byhålans gator efter traktorlassen till silon, till glädje för såväl sparv som kråka. Att köa med bönderna för att leverera spannmål var för mig idyll det med.

Orten hade också två charkuterier som liksom tävlade. Vilken falukorv var nu godast...? Götes eller Eriksons? Och tänk... charkuteristernas egna slakterier låg båda två mitt inne i samhället! Rökeridoften slingrade sig mellan bostadshusen. Mina första slaktgrisar levererades till ett skjul inte många meter från Järnvägshotellet i mörka gryningen - innan samhället vaknade - för att senare avhämtas styckat i stora backar.

Ja, man går nästan i spinn vid minnet. Tyvärr dog ortens bärande industri på 1980-talet och med den dalade samhället till en lååång viloperiod. Det gällde att hitta ny identitet. Nu kanske det är på gång igen.

Jubileumskörning till Byhålan med gamla ångloket 29:an med åtta vagnar år 1981. Orten levde upp när man firade minnet av fornstora dar. Snart skulle rälsen rivas upp, ett trauma för alla dem som "varit med".

Var just ute på trappan sista gången för natten och hörde hur det tassade i dungen intill. Aha... nu är rådjuren här och ska äta upp vildfåglarnas mat, tänkte jag. Skärpte hörseln ett par snäpp. Men.. det var värst vad många rådjur det måste vara. Det trippade här. Det trippade där. Det trippade everywhere. Så många rådjur finns ju inte i hela skogen!

Sen gick det upp ett ljus för mig i mörkret. Ha.. det var förstås inga rådjur. Det droppar från träden ju. Det töar!

Äger ingen stegräknare. Slängde tyvärr den jag fick av en bokklubb. Betyder väl inget, tänkte jag då. Det gör det ju inte heller, men för skojs skull kunde det vara bra. Bara för att ha en aning. Men det finns ju andra sätt... "huv'et Helge", till exempel. Huv'et!

Har räknat stegen under fem minuter och räknat ut att jag på sexkilometerssträckan går 7 200 steg. Inte blir jag mer imponerad av mig själv för det, men nu vet jag iallafall.

(Ett känt faktum är att mina kära svävarskor, MBT-skorna, gör att man tar kortare steg än i andra skor. Det hör visst till filosofin med dem.)

När jag då betänker att idag ha gått 9 600 steg på åtta kilometer kan man kanske förstå att det kan kännas. Som det nu gör. Fast det har lättat lite, det har det...

Är särskilt glad åt de två "benen" jag går på när jag motionerar. Neeej, inte de två som bär mig... jo, det är också roligt... men nu menar jag de två vägar som jag använder mig av. Jag går ut till missionskyrkan där vägen delar sig i "två ben". Först går jag åt vänster, på ena benet, (visst låter det kul) ända ut till stora vägen. Där vänder jag och går tillbaka till missionskyrkan, och fortsätter "det andra benet" ut tills det möter en annan väg. (Herregud, tänk om man skulle hoppa på ett ben i taget...) Total sträcka på detta vis är sex kilometer.

I början trodde jag det skulle bli trist att trava fram och åter sådär. Jag kan göra en runda för att slippa returerna men har upptäckt att detta är perfekt. T.ex om man skadar sig, får plötsligt ont, måste på toa... Då är det praktiskt att kunna bryta av vid lämpligt ställe som häromdagen när det regnade så.

Tänker ändå på så mycket annat. Löser små och stora problem. Idag formulerade jag i tankarna ett brev till socialminister Göran Hägglund angående bilskatten och glesbygden. Det tänker jag göra allvar av.

Andra gånger har jag fullt upp att sicksacka mellan gödselklickar eller jordhögar när det är den tiden, leta bra spår när det är halt eller gojsigt, studera boskapen i hagen intill... det är alltid nåt att titta på.

Under det dagliga traskandet har jag delat in sträckan i olika avsnitt. På tio minuter går jag en kilometer, alltså vet jag precis hur lång tid det tar till olika punkter. Bra att veta när man har bråttom. Har tränat upp min huvudräkning.

Utökade motionssträckan till åtta kilometer i dag. Skönt väder, solen sken, vägarna var torra, allt var perfekt och jag blev inte ens trött. Särskilt roligt eftersom jag fick avbryta i går, dyvåt efter halva sträckan. Inte av svett utan på grund av ...regn. Kände mig således väldigt nöjd och redig idag. Det skulle jag inte gjort...

Nu vandrar jag mellan värmedynan och datorn i intervaller. Stretchar och håller på. Har fått konstigt ont på ett egendomligt ställe i närheten av höften, ytligt... det är väl musklerna förstås... inget som jag nånsin känt av förut... Trodde jag haft ont på alla ställen i ryggen-rumpan i mitt liv. Ne-hej... nya saker ska man erfara.

Det bara dök på mig just i kväll. Hela dagen var bra. Kanske berodde det på det där tunga paketet jag bar lutat mot höften (andra höften i och för sig)...?

Tur iallafall att värmedynan hjälper. Det räcker att sitta där i tio minuter så är värken borta. För en stund. Sen på't igen. Har tid hos sjukgymnasten i morgon. Får se vad hon kan göra åt saken. I bästa fall är jag bra då