Resan till Uddevalla var efterlängtad och en riktigt trevlig utflykt. Tänk så mycket man kan se och uppleva på en dagstur! Att resa i Sverige är något av det bästa jag vet. Vill inte till fjärran land för en enda sekund. Bilderna har räckt till fem inlägg. Ännu några pärlor från dagen hamnar här. Mina minnesfragment från barndomen har fått liv på nytt.

Var Folkets Park låg har jag vetat i hela mitt liv, fast jag aldrig varit där. Man har förstås berättat för mig. Där parken låg finns nu flerfamiljshus men man har sparat en liten del av parkentrén som minne. Riktigt rart. Egendomligt nog har GoogleMaps kvar den gamla bilden av Folkets Park-entrén så jag fick se hur den såg ut också. Det var min dag i alla avseenden! Ett besök i stadsdelen Kapelle där kusin Carina bodde som liten var också tvunget. Där är en sån rar gammal järnvägsviadukt strax innan vägen klättrar uppåt. 

Idylliska Jörgens Gränd (ovan) på St Mikaels berg med hus från 1800-talet hade vi aldrig känt till om inte en informationsskylt upplyst oss om denna. Uddevalla tar verkligen vara på sina pärlor. Och den gamla, flera meter långa, äppelträdsgrenen som löper över promenadstråket vid Hasselbacken  och stöttas av ett par stadiga reglar är härlig. Också något som tagits till vara.

Uddevalla klocktorn från 1751 på Agneberget som ger Uddevalla sin särprägel och tydliga profil måste vara med. Uddevalla stad grundades 1498 av kung Hans av Danmark (är 123 år äldre än Göteborg). Staden blev svensk genom freden i Roskilde 1658. En rest sten vid Hasselbacken minner om den viktiga freden där Danmark till slut avträdde Skåne, Blekinge, Halland (permanent) och Bohuslän till Sverige och "evig fred" mellan rikena slöts. Efter alla år av krig mot svenskarna dröjde det dock närmare 200 år innan bohuslänningen kunde känna sig svensk. Staden ödelades av storbrand 1806 då 4000 uddevallabor blev hemlösa, men återuppbyggdes med insamlade medel från landets kommuner.

Vad vore väl Uddevallaresan utan ett besök på regementet. Detta är ju faktiskt skäl till att jag alls existerar. Pappa gjorde lumpen på Kungliga Bohusläns Regemente (I 17) och mötte uddevallatösen Elsa, min mamma. Tjo uppå Backamo, vi exera’ och vi marschera’. Är så glad att vi åkte dit upp.

Bohusläns Regemente bildades redan 1614 (Bahusiske regiment) då Bohuslän var norskt och har haft olika namn genom århundradena. Backamo var länge en permanent övningsplats. Bohusbrigaden avvecklades genom ett försvarsbeslut 1988. Nu används det gamla regementsområdet bl.a till Bohusläns Försvarsmuseum. ”Här utbildades krigsmän 1913-1992” säger monumentet i bohusgranit vid regementet. Bohuslänningarna reste stenen. Till regementets 300-årsminne (1661-1961) gjorde konstnären Giuseppe ’Pino’ Fagnoni statyn ”karolinern” som ännu står utanför kanslihuset.

Visst var det i Skeppsviken vi badade! Bilden där vi kusiner satt på berget och huttrade i våra badkappor är tyvärr på villovägar. Men när jag väl kom på plats kände jag igen miljöerna. De båda vikarna. Och grottan mellan stenarna. Badplatsen är så… västkustsk. Trots att hamnen ligger på andra sidan Byfjorden och Oljehamnen strax intill med sina cisterner sägs vattnet nu vara godkänt för bad. Hamnen och varvet var ju betydligt mera livaktigt när jag var barn på 50-talet men man kanske aldrig funderade på vattenkvaliteten då… eller så hörde jag aldrig talas om den.

När vi förr klev av tåget vid Centralstationen väntade vi på buss vid dammen på andra sidan gatan. Mormor Ellen bodde i östra Uddevalla. Och tänk… här vid dammen är sig allt likt ännu. Helt underbart att se. En flashback från 50-talet. Samma staty och den lilla parken med vackra planteringar runt om. Uddevalla tar verkligen vara på sina miljöer. Bilden från familjealbumet visar dammen, dels med mamma (th) dels med hennes syster Guye. Numera också en ganska livaktig station.

Uddevallaresan började här.

Jag kallar den ibland för Klippvägen. Kustvägen. Eller Södra Infarten. På ett äldre vykort stod det Kustlandsvägen. Men den heter Göteborgsvägen. Vägen mot Göteborg, alltså. Och är därför den infart till Uddevalla jag lärde känna först. Den vackraste stadsinfart som finns. Den ingick förstås i minnesresan häromveckan.

Mest kom vi med tåg för att hälsa på mormor. Familjen hade ingen bil. Men när vi kom med någon av morbröderna i bil så blev det denna vägen. Den har för alltid gjort djupt intryck på mig. Skönt att den är kvar. Uddevalla tycks vara en stad som tar vara på sina pärlor. Vägen byggdes 1908 – med statsbidrag, förtäljer en inhuggen tavla i berget. Tydligen var det sällsynt med statsbidrag.

Utsikten där har alltid varit vacker. Förr i världen fanns inte Uddevallabron över Sunningen, men den förstör inte alls utsikten. Tvärtom. Strax nedanför vägen ligger Gustafsbergsbadet. Där vid Lindesnäs börjar Uddevallas nya Strandpromenad, klar 2006. En 9,3 km gång- och cykelväg genom hela staden som 2009 utsågs till Sveriges Vackraste Väg av Vägverket. Den tilldelades Vackra Vägars Pris. Spektakulär fastsättning i berget just här.

Det märkligaste med hela Uddevallaresan var nog Tureborg - lekplatsen som aldrig försvann. Trots den mäktiga Bäveån och besöket på I 17, Kungliga Bohusläns Regemente, där pappa gjorde lumpen - och indirekt är skäl till jag alls existerar - så tog Tureborg priset.

Hela mitt liv har jag undrat vad Tureborg var. Bilder i familjealbumet visar mamma och pappa där uppe 1948, året innan jag föddes. Och från mormors väg pekar en skylt med namnet Tureborg ut ur stan. Dit ska jag någon gång, har jag tänkt varje gång. Inte så att det var hemligt, men som liten har man många tankar och infall som ska verkställas så frågan blev väl aldrig utredd. Det är den nu - när borgen nästan är borta. Att den brann när jag bara var ett år kunde jag ändå inte gjort något åt.

Ture Malmgren (1851-1922) som grundade tidningen Bohuslänningen är upphovsman till borgen Tureborg. En plats för drömmar om medeltiden. Bygget påbörjades 1899 på det 106 m höga berget och pågick till 1912 men blev aldrig helt klart. Efter Malmgrens död 1922 fick borgen förfalla. Den härjades 1950 av en förödande eldsvåda. Förr var det en festplats för societeten, sedan var det lekplats för flera generationer uddevallabor. Slutligen har den vandaliserats genom åren.

Sommarens utställning på Bohusläns Museum visar historiska spår och visioner för framtiden. Den är producerad av Sällskapet Tureborgen som också nyligen röjt omgivningarna från sly så att platsen åter blivit tillgänglig för allmänheten. Vi är dem evigt tacksamma för detta, annars hade jag aldrig kunnat ta några egna bilder av Tureborgsruinerna.      

Sällskapet har startat en blogg där man visar många historiska bilder och fakta. Sällskapet har också en facebookgrupp och där har jag förstås gått med. På Digitalt Museum här på nätet ligger massor av bilder på gamla Tureborgs storhetstid samt den förödande branden.
Äntligen har jag egna bilder - i både kamera och huvud.

Minnesresan till Uddevalla blev äntligen av. Inte visste vi att staden just då skulle ha ett spektakel. Hade tänkt ta en alldeles egen bild på torgstatyn med kung Karl X Gustav, men det gick inte... Just denna dag hade man rest en byggställning mot statyn där barnen fick klappa ”hästen”. Tills nästa tillfälle ges duger familjebilden från 1946 gott. Mamma Elsa och syster Guye poserar så fint.

”Torgfolk och tidstrappor” kallades jippot där man bl.a invigde en ny trappa ned mot vattnet. Hela muren mot Bäveåns framfart har renoverats pga rasrisk. Mitt i hjärtat av Uddevalla - Hasselbacken. Hit till parkområdet nedanför kyrkan har folk i generationer gått för att mata änder och svanar. Det finns en bild på mig där som tvååring. Nu har vi en bild på mig vid samma ställe 64 år senare. Uddevalla har kommit att betyda en del för mig. Följde som liten med till mormor och träffade släkten varje sommar under hela barndomen. Många minnen fastnade. 

Det blev många bilder som ska läggas ut i bloggen efterhand. Intressant med minnesresor som ger egna upplevelser av platser man annars bara minns fragmentariskt. Just nu är jag t.ex djupt imponerad av den mäktiga Bäveån - Uddevallas blodomlopp. Den svämmar visst över då och då. Just nu var det lågvatten. Staden har inte mindre än sex kraftstationer längs Bäveån. Nog vill jag se den när den brusar som värst också.

Uddevalla är Nordens Venedig! Det finns visst en annan svensk stad som gör anspråk på den metaforen men det brydde sig Carl von Linne´ inte om ("vi tyckte oss kommit i sjelfwa Venedig"). Och ingen annan på Västkusten heller…

Nä, nu.... tror jag allt att jag måste släktforska lite. Trots allt.

Detta återfanns i pappas album som jag sparat i garderoben fram tills nu. Orsak till djupdykningen var sökandet efter en liten, liten saknad bild från barndomen. Slutresultat två dagar efteråt är:

1) färre album knökade med de värdefullaste bilderna,

2) två sopkassar slängda bilder, dubbletter, dåliga kort och ointressanta omgivningar.

Riktiga höjdare var de här bilderna på släktingar, varav flertalet namngivna. Den bestämde mannen på bilden ovan är Herder Björk, son till familjens ostindiefarare min farfars farmorsfar Anders Björk (1798-1868), kofferdisjöman. 

Herder o hans bror Anton flyttade till USA 1867.

Albert Emanuel Björk, fotad vid såväl 16 som 23 år i Chicago, var kusin till min farfar, liksom Hero Björk fotad i Chicago samt Hilda och Nellie Birch (Björk) fotade i Ohio.

Det blir nog knepigt att släktforska i USA, men man kan ju få bekräftat vilka som emigrerade i alla fall. Det här var ett riktigt fynd. Tillvaratagna och sparade av pappas faster Sigrid.

Den saknade bilden som var upphov till både rensningen och dessa fynd återfanns dock aldrig. Den dyker väl upp i annat sammanhang :-) 

Tanken på ett glasbruk i Fåglavik föddes då tåget fastnade i en snödriva i Fåglavik och grosshandlare A M Andersson, Göteborg, fick nys om de vidsträckta torvmossarna i omgivningen. 1874 blåstes det första glaset på bruket. I början mest servis- och hushållsglas, sen parfym- och medicinflaskor och småningom även buteljglas. 1883 tillverkades mycket lampglas, oljehus och lampkupor. 1912-18 sysselsattes 280 personer i bruket och 30 i affären. Fåglavik var i mitten 1960-talet ett av de fem-sex största i Sverige. Glasbruksarbetare och folk på torvmossarna uppgick till ca 350 man. Man smälte som mest 5000 kg glas per natt. Bland annat var Vademecumflaskor en stor artikel. Glasbruket drevs 1874-1978, i drygt hundra år. Det revs 2007. Ett minnesmärke över glasbruket restes 2010. Det var allt som återstod när vi häromdagen for igenom. Fåglavik ligger bara ett par mil från där vi bor.

Jag besökte glasbruket under 1960-talet. Inte visste jag då att det var dess absoluta storhetstid. En annan gång körde jag fast i en snödriva precis utanför huvudbyggnaden. I ett ärende rörande västgötaspetsar… Men det är en annan historia.

I sökandet efter västgötaspetsminnet hittade vi Fåglaviks kapell i skogen, dittills helt ovetande om dess existens. Kapellet var en donation 1894 av grosshandlaren som grundade Fåglaviks Glasbruk. Kapellet utgör en del av Hudene församling. Kapellet används för gudstjänster en gång i månaden. Samt för barndop och vigslar. Nu pågår renovering pga fukt- och mögelproblem.

Från Fåglavik härstammar även Moder Elisabeth Hesselblad. Särskilt inlägg om henne HÄR.

Äntligen for vi mot Västerhavet och den röda bohusgraniten. Små asfalterade gator ringlade sig mellan husen i små idylliska fiskelägen, det ena numera flottare än det andra. Putt putt putt putt… lät båtmotorerna på tomgång, en svag bris slog rytmiskt flagglinorna mot sina stänger, vattnet kluckade mot båt och bryggor.

När vi sett oss mätta på bryggor och sjöbodar ville vi uppåt. En vänlig kille visade ’sin’ klätterväg för att få se allt von oben. Taklök, vildkaprifol, lavar och rött gräs kantade stigen. Så här har jag inte klättrat sen barnsben, det känns nu  i helt nya muskler. Här fick jag de vykortsmotiv jag längtat efter. Minnen från västkusten, men nya platser.

Denna gång for vi bortom Uddevalla och Orust. Husbonden och jag besökte bohuskustens pärlor Grundsund och Fiskebäckskil. Samt efter bilfärja över Gullmarn även Lysekil – Staden vid havet. Indendera tidigare besökt av någondera. Havets Hus i Lysekil avhandlat i tidigare inlägg.

På caféets toadörr satt en lapp (se bild) där man söker statister till höstens nyinspelningar av Saltön… Där fick man sig en nyhet… men, nej vi letade inte efter Saltö-platser. Grundsund på Skaftö är inspelningsplats i Viveca Lärns tv-serie Saltön.

Världens sötaste turistkarta över skärgården mötte oss på stor skylt (se bild). På tal om det m å s t e  vi skaffa ny bilkarta. Inte visste vi att 44:an nu går utanför Uddevalla rakt mot E6:an. En hysterisk stund var vi lite vilse. Strax fann vi oss i galopperande framfart mot Uddevallabron, vars existens vi då inte ens visste om. Bron över Byfjorden har funnits i femton år!!!

”Milde tid”, kved jag, ”det är Svinesundsvarning på den där”. Pylonerna stack upp som spjut. Broar ger oss båda lite dödsångest. Vi vill absolut inte titta ner i vattnet… ooooh, vidrigt. Trots sin segelfria höjd på 51 m och nästan två kilometers längd hade bron trevliga siktskydd så man slapp få svindel. Puh.

Minnesstenen vid Grundsunds kyrka över fiskare och sjömän omkomna i sin yrkesgärning från 1800-talet och fram till modern tid var tankeväckande. Fyra sidor fulla med namn.

Inte sista gången vi reser till Västkusten. Mycket kvar att uppleva där.