… så finner man SANNINGEN hos bloggen "Ett hjärta rött" (länk till höger i marginalen).

Ihärdigt, med skärpa och klarsynthet gör hon landet Sverige en stor tjänst med sin upplysningsförmåga. Hon hittar pärlorna, tar fram kärnan och har förmågan att förmedla det väsentliga i koncentrerad form.

Tänk om svenska media ägde halva den ambitionen och förmågan... då vore svenskarna ett upplyst folk.

Det är alltid ett nöje och en njutning att titta in dit och suga i sig godbitarna som serveras så aptitligt.

----------------- 

Lånar två officiella grafiker från hennes inlägg HÄR och de talar för sig själva, vad högermedia än säger. Klicka för större bilder.

----------------------

Vad var det jag sa... jag brukar ju alltid fråga VAD GÖR JOURNALISTERNA?

Det är hos "Ett hjärta rött" man finner sanningen. Hon gör det som svenska media borde göra. Läs hela inlägget HÄR.

Utryckning till Svenshögen för inköp av Tre Trallande Gossar - de sista vi behöver för "ommöblering" i nymfflocken. Skönt att få det ordnat före jul och kommande häckningssäsong. Så här ser de ut, ursprungsfärgen grå med gult huvud. Riktigt fina pojkar - nu är vi välförsedda.

     (klickbara bilder)     

Säljaren hade fått en hel drös med nymfer av en dam som bor i lägenhet och nu hade börjat få klagomål från grannar. Och snäll som han är tog han emot dem till en voljär som ändå stod tom. Tur för oss. Flocken såg lika stor ut trots att vi hämtat våra;-)

Genast när vi klev in genom grinden hojtade killarna till. De hörde förstås våra nymfer inne i fågelhuset (jag gjorde det inte) och fick hopp om livet. YES... skrek dom. HÄR ÄR VI!

Nu sitter de i gamla lessonvoljären och känner in sig i miljön. De utbytte hälsningsfraser med våra gamla i andra änden av huset i ett par timmar och var duktigt trötta vid fotograferingen.

-----------------------

Ett trick vid fågeltransport: Spela en CD med fågelljud i bilen och gör fågelns resa till en spännande färd. Den kommer att lyssna och fundera över vem som är ressällskap. Ju längre resa, desto viktigare. Den bjuder jag på.

Vi ser det lyser, vi ser det lyser... och alla ljusen äro oppsan... Det märks att julen nalkas. Vi har faktiskt nio elljusstakar och sju stjärnor tillsammans, inte mindre än 16 ljuspunkter - all inclusive... dvs fågelhuset inräknat. Det behövs, så svart som mörkret är omkring oss (och vi flyger varken till rymden eller Långtbortistan så vi unnar oss detta).

Vi fick istället göra en utryckning till Svenshögen för inköp av tre fåglar så ljusslingan i trädet får vänta ett tag. Och sen överraskade Husbonden med Stora Bullbaket! Härligt. Vi har nu provsmakat delikatesserna.

- Jag tycker inte dom smakar så mycket, sa Husbonden blygsamt.

- Äh, du går med håven, kontrade jag. Det var ljuvligt.

Han GÖR alltid underbara bullar. Och det vet han.

Engelska från första klass?

Absolut inte, om Horace Engdahl, författare och ledamot av svenska akademien, får råda. Han vänder sig bestämt mot detta glorifierande av det engelska språket som redan har en gynnad ställning i förhållande till andra språk. Han menar att skolan istället borde ges bättre resurser till det svenska skriftspråket.

Folkpartiet som lagt förslaget hänvisar till hjärnforskarna som anser att man lär sig ett nytt språk bättre ju yngre man är. Horace Engdahl menar istället att "Politikerna lyssnat på fel forskare. Det är inte hjärnforskarna som är bäst på språkinlärning, det är lingvisterna som säger att ju mer man lär av sitt eget språk dess lättare kan man ta till sig nya språk."

P1 sände debatten mellan Horace Engdahl och folkpartisten Helena von Schantz. Horace Engdahl argumenterade lugnt och vederhäftigt i detta viktiga ämne.

När von Schantz hänvisade till engelskan som världsspråk klämmer Horace i med "Det finns bara ett världsspråk, och det är översättning."

Det lilla inslaget på åtta minuter är mycket hörvärt för den som är intresserad av ämnet. Här finns många tänkvärda synpunkter som man kanske inte tänker på i första hand. Men Horace verkar kunna sin sak. Lyssna HÄR.

Kan du inte komma hit så vi kan rida ut en sväng! Erbjudandet från vännen med 15 hästar i stallet var schangdobelt, men jag tvärvägrade. "Aldrig i livet! Nej aldrig mer!" Sa jag bestämt. "Jag har ridit för sista gången!" Och så berättade jag om mina sista övningar i den vägen. Jag var väl 35 när min gamla hästkärlek blossade upp på nytt…

Egentligen var jag aldrig någon Ryttarinna. Vågade aldrig ge mig på hindren och lämnade ridskolan till förmån för en 24-årig arbetshäst som jag fick ha som min (se HÄR). Nästa gång deltog jag i töltkurs ledd av tvättäkta viking från Island med skägg och röda knästrumpor. Fastnade förstås för just den häst som var det var något fel med. Har fortfarande en lårkaka som minne från avkastningen på stelfrusen barmark.

 Sista gången till häst var på Byns ridskola, för 25 år sen. Anmälde mig till en nybörjargrupp. Ett tiotal viga, oförskräckta ungar… och jag, iklädd farmors minkpäls - bara det!- sportig jackmodell, men ändå… Vi skrittade runt och barnen utförde balansövningar på hästryggen. Nänänä… inte jag. "Det där klarar jag inte ens på marken", sa jag, vilket var helt sant för jag var stel och otränad redan då. Men jag struttade med ändå i trav och galopp vilket var svårt nog. Skulle ha stannat där…

      (Klicka för större bilder)

Men… man vill inte avvika alltför mycket (det räckte med farmors minkpäls). Så jag hängde med över småhindren. Gick sisådär. Sen kom tre hinder i följd… och där sprack illusionen. På första hindret lutade jag mig för mycket framåt, slog hakan hårt i hästens mankam, kom ur balans och tappade ena stigbygeln! Medan jag förtvivlat letade efter både balans och stigbygel tog hästen på egen hand hinder nummer två. Då hade jag redan börjat glida och det gick inte att stoppa.

Sakta, sakta gled jag således av hästen i slow motion och damp slutligen ned i mitt rätta element, manegens strö. Insåg där och då att jag är en oförbätterlig landkrabba. Det är i marknivå jag hör hemma, får hålla mig på mattan. Det är färdiglekt. Ingen får mig nånsin upp på en häst igen.

Man kan ju älska häsar utan att rida dem, se HÄR.

På tal om kära skulpturer så står den här vackra grodan intill västgöten (förra inlägget). Blev kär direkt... måste ha. Inte mer än åtta cm lång men kostade 300 kr. Decoupage heter tekniken, dvs. tunna pappersservetter som lackas på olika föremål. Tyvärr är den nu en aning solblekt men lystern är kvar. En mycket kär ägodel. Cornwall står för designen. (Klickbara bilder)

Varje gång jag fäster blicken på den här västgöten i keramik blir jag lycklig. Inte bara för att den är så välgjord och fin, utan också för att jag hade vett på att köpa den i tid. Nu har den fått ett ännu större värde ty konstnärinnan Bodil Granberg avled i år. (Klickbara bilder)

Bodil är nog mest känd för Bodils Minicirkus som hon uppträdde med vid bland annat hundutställningar och i Sveriges folkparker i nästan 40 år. Hon var en mycket skicklig djurdressör. Hon hade en tupp som spelade piano, en papegoja som kunde leka död samt dresserade bondkatter.

Bodil Granberg var också en väldigt skicklig konstnär. Min figur köpte jag 1976 på hundutställning och jag minns hur hon satt där och skulpterade den ena hundrasen efter den andra. Alla mycket välgjorda, inte bara typiska utan även med den konstnärliga touchen som gör att det så himla enkelt ut.

Etik och moral var på tapeten i Samtalsgruppen och vi var rörande överens om att det går åt h-vete med alltihop;-) Därtill suckades unisont över att girighet, vällust, frosseri och nästan alla sju dödssynderna styr dagens samhällsutveckling. Men vi hade roligt också!
Den unga entusiastiska prästen Elisabeth intresserar sig för de tv-program som lockar ungdom för att förstå hur hon ska nå fram. Hedervärt... en riktig missionärssjäl. Vi andra skrynklade våra redan fårade ansikten över de vämjeliga exempel som nämndes, bl.a ett förnedringsprogram med Paris Hilton. Kände oss hjälplösa och villrådiga inför all dårskap som pågår. Det är åtminstone gôtt att vara i samspråk med likasinnade och vi får söka tröst hos varann;-)

Luthers förklaringar av Tio Guds Bud var nytt för mig. För den intresserade nämns t.ex andra budordet: "Du skall inte missbruka Herren din Guds namn ty Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn."
Vi är många som uppfattat det så att det skulle vara syndigt att säga herregud och herrejösses lite nu och då såsom brukligt är (numera). Men… när man läser Luthers förklaring får det en lite annorlunda betydelse, nämligen: "Vi skall frukta och älska Gud så att vi inte brukar hans namn till onda önskningar, svordomar, vidskepelse, lögn och bedrägeri, utan åkallar det i all nöd, ber, tackar och lovar."

Där gick det åtminstone upp ett ljus för mig. Det är skillnad på att säga herreguuuud om något storslaget än att säga det ihop med onda önskningar. Bara som ett exempel alltså... (ett exempel Helge).

---------------

För övrigt började regnet exakt när jag skulle ut på rundan idag. Ville inte uppleva samma dränkning som i går så jag bytte till regnkläder. Således företogs rundan i gröna regnbyxor, lilla regnponcho och orange syndväst. UPPEHÅLL HELA VÄGEN! Typiskt.