Sedan en tid har vi tillämpat ett provisoriskt hökskydd för våra tamfåglar. Vi har ställt brädor, krattor och stegar mot voljärerna. Verkar funka. Höken har inte gjort något tillslag sen detta kom upp. I och för sig är han vaksam den rackaren, men vi flyttar lite på grejerna då och då för att hålla hans uppmärksamhet skärpt.

Egentligen skulle vi hängt lite sladdrigt bärnät över kanten där han brukar sätta sig, men det har inte blivit av. För säkerhets skull släpper vi bara ut fåglarna när vi är hemma och så här års får man ha ett fönster på glänt för att höra när nymferna larmar. Lite provisoriskt men det kanske klarar sig nu när vi har korta dagar.

Kan man säga så...? Vet inte. Tyckte det passade på nåt sätt.

Osäker på om  förlustelserna ska kategoriseras till syndkontot eller njutningskontot...

Bilden visar vad jag unnar mig periodvis. Jojomän. Kakor, nån bulle, lite godisbilar, gräddsåser emellanåt, skirat smör till torsken idag, etc...

Tackar min lyckliga stjärna för att jag inte är svag för gräddbakelser och för att jag ääälskar rotfrukter, bladgrönt och potatis. Mmmmm... Så det kanske jämnar ut sig?

För vikten går stadigt nedåt. Så mycket betyder alltså rörelse. Verkar det som. Vågen stod på 73,0 kg i morse. Konstaterar jag stillsamt. Förvånad. Lägsta noteringen hittills.

Ändå har jag motionerat ytterst varsamt sedan Onda Foten sa ifrån efter långa rundan i tisdags. En dag i stillhet, sen fyra km i tre dagar. Idag gick jag åter sex km och foten mår bra. Håller mig till denna sträcka i fortsättningen. Det var verkligen ett skrämskott när jag gick för långt.

"Man ska vara glad åt fötter, utan dem man står sig slätt..." sjöng Birgitta Andersson.

Vi skriver den andra advent idag. Lite sent på dagen i och för sig, men det räcker dagen ut. Fort går det mot jul. Mörkare och mörkare dagar. Vi är inne i en period när till och med morgonpigga (jag) tar sovmorgon emellanåt. Som idag. Sov till halv åtta. Inte kul, men man får inse att kroppen tar vad den behöver.

Hundarnas första rastning inföll tyvärr samtidigt med grannens morgonpromenad med lånad hund. En schnauzer. Ulrik och Sigrid for ut till grinden och där blev ett himla hallå. Dom vrålade över hela nejden. För tidigt för mig att göra nåt åt.... Slöa reaktioner.

Det är minsann inte bara kroppen som är stel på morgonen, reaktionerna är sega, synen dimmig, till och med hörseln är dämpad. Har upptäckt att  radion alltid står så högt på ungefär en timme efter uppvaknandet...! Kan det vara så att hörseln behöver mjukas upp...? Inte vet jag.

---

Har sett sånt vackert snöfall idag. Här? I södra Sverige? Nähähä-rå..

Husbonden var som klistrad i tv-soffan framför skidskyttet idag. I Davos. Och där snöade det så vackert. Så jag slog mig ner för att njuta av detta lite.

Följer inte alltid tävlingarna. Jag tittar på dom färggranna kläderna, logotyper, naturen och idag då.... snöfallet. Undrar just om vi får något snöfall alls den här vintern. Hoppas det. Det är så rofyllt. Och naturen blir alldeles tyst.

Som jag har undrat över den vita flaggan med grått kors...! På gamla bilder i hembygdsföreningens skrifter ser man dessa flaggor från skiftande tid. Den ser ju FINSK ut och stämmer inte med något av det lilla jag snappat upp ur historiens djup.

Men... den som söker han finner... Svaret fanns i en artikel på nätet. Olle Häger, "Historiens Röst" kunde ge besked på Populär historias fråga:

"Orsaken till flaggans märkliga färgsättning finns i filmteknikens brister. De gamla svartvita filmnegativen är inte tonriktiga i den meningen att de återger exempelvis gult som ljusare än blåviolett. Med den så kallade ortokromatiska film som användes i början av 1900-talet blev blått närmast vitt. Därför ser man i dessa filmer inga vita moln på en blå himmel - allt blir vitt. Och de blå fälten i den svenska flaggan blir vita, ljusare än det gula korset. Detta fenomen gör också att man får vara lite varsam när man drar slutsatser till exempel om hur människor gick klädda förr i tiden. De kläder som förefaller vara ljusa på film kan mycket väl ha varit blå."

Bilden ovan dokumenterar invigningståget i Byhålan 1916. Nämnda fenomen syns där tydligt. Ovan citerade gäller förstås även svartvita fotografier, förstår man. Det var skönt att få ett vederhäftigt svar. Man kan sova lugnt.

Hembygdshistoria är vår senaste vurm här hemma. Nåt ska man ju ägna sig åt inomhus också. Det var väl mitt och Väninnans samtal häromdagen som satte fart på den glöden. Byhålans julmarknad i dag lockade inte ett dugg, däremot Hembygdsföreningens Julstuga dit vi begav oss.

Där intogs kaffe och jättegod våffla i trevlig atmosfär. Det smakar alltid bra i gott sällskap.  Där var  veterinären, boktryckar'n, bibliotekarien, sågverksägar'n, två brandmän, skollärar'n och hon som jobbar i charken för att bara nämna några... alla lika glada åt att ses. Men folk tryckte på så vi fick strax upplåta platserna åt nya gäster.

Hembygdsgården är inrymd i gamla stationshuset som restaurerats och möblerats med gamla föremål. Fullt med bilder på väggarna som vi alls inte hann att studera. Det var första titten för oss och vi måste komma åter.

- "Det är bara att ringa så låser vi upp, sa ordförar'n".

Vi köpte inte bara det senaste häftet, vi kom hem med tio av dem vi saknat (fattar bara inte varför bilden blev så suddig... men jag gör inte om den nu).

Köpte också den nya dvd:n i vilken "Rune och Hasse guidar under en söndagspromenad" på orten och berättar vad som fanns var. Himla bra initiativ, medan det finns folk som minns... så länge dom minns..he he;)

Föreningen har gjort ett fantastiskt arbete och samlat en ovärderlig bildskatt i sina häften med bilder från samhällets första hus omgivna av åkrar och hagar ända inpå knutarna 1910. Fäster mig särskilt vid denna där korna betar mellan järnvägen och ortens första Järnvägshotell.

Vi har länge tänkt fylla hålen i vår samling av skrifterna. Nu är vintern räddad!

Matta är både Husbonden och jag efter gårdagens fågelleverans. Nymferna verkar glada efter att ha fått ökat utrymme, men det är så tooomt i stora voljären, flertalet sjungande risfågel- och kanariehanar är borta och det känns sååå tyyst. Vi är lite bedrövade. Synd att det blev så många hanar efter årets häckningar. Om vi fått fler honor skulle vi behållit många fler. Nu får vi se vad våra pippisar hittar på i vår...

-----

En tröst i bedrövelsen är dessa underbara risfåglar som jag fått av Ruth i julgåva. Hon är en riktig överdängare på grafik. Nu frossar jag i dessa friande par som tröst, och tänk... det hjälper nästan.. Hellegod vad söta dom är.

                                    
Precis så här ser risfåglarnas parningsdans ut. Dom niger och hoppar parvis på en gren medan hanen spelar tills fullständig synkronisering uppnåtts. Då sker akten.

I verkligheten hoppar de högre men illusionen är perfekt. Jag är såå lycklig och tacksam för denna present. Det gjorde min dag.

Fundersam en vanlig fredag afton.

Alltså... jag grunnar på det här med att riva upp gamla beslut.

Tänker på bordellaffären för 31 år sen. Två kvinnor vill stämma staten för att få upprättelse för vad högt uppsatta personer i statlig tjänst påstås ha gjort då, men inte dömts för. Trots stor utredning fanns tydligen inga bevis.

Hur traumatiskt det än varit för dem som utnyttjats, kränkts eller felbehandlats går det sällan att ställa till rätta det som skett. Tänker även på andra fall för länge sen som t.ex de s.k barnhemsbarnen och de tvångssteriliserade.

Jag försvarar inte på något vis eventuella förövare, slarviga beslutsfattare eller vad det handlar om, men undrar... Är det verkligen rätt att i alla lägen kräva omprövning av gamla bedömningar?

Samhället handskas ju med de ärenden man har att ta itu med, efter de förutsättningar som råder då. Inte vad som ska råda om 30-40-50 år. Tänker jag. Var tid har nog av sin plåga, heter det ju.

Är det alls möjligt att i en NY tid göra en rättvis omprövning av värderingar som hör till en förgången tid, med andra förutsättningar, en annan moral, ett annat tänkesätt, andra föreställningar, uppfattningar och strömningar? Undrar jag.

I så fall skulle man kanske stämma staten för sin bristfälliga utbildning i skolan eller för att läraren favoriserade andra etc. Personligen har jag ofta önskat upprättelse för skoltandvåren som på min tid borrade sönder varenda tand med minsta skavank på och därmed gjorde tänderna svagare.

Man gjorde så på den tiden - i tron att man gjorde nåt bra.

Man kanske kunde kräva omval för val sedan långa tider tillbaka för att någon upptäckt att medborgarna blivit förda bakom ljuset i någon fråga.

Ja men... visst blir det rörigt. Vi skulle få fullt upp med att riva upp gammalt istället för att ta hand om vår nutid.

Ja, det finns mycke' att fundera kring, en vanlig fredag afton.

En sladdbild från min fotosejour i fåglehuset häromsistens.

Bara en hel radda kanarier av vilka flera nu lämnat hemmet.

Vid närmare granskning finns faktiskt samtliga våra arter i voljären representerade på bilden. De flesta gulbrokiga är kanarier. Överst till höger sitter några risfåglar, nedtill till vänster tre sebrafinkar ganska spridda. Guldbröstade astrilden sitter i högra delen av bilden, strax över en beige sebra som vänt ryggen till. Till vänster uppe vid taket mot väggen (de svartbruna) ett par måsfinkar. Det är fantastiskt skojigt med alla bilder nu när många av dem lämnat hemmet.