Det är rent märkligt hur vi låter oss luras i juletid. Trots att vi i södra delen av landet oftast inte ser snö till jul ska vi prompt ha snö på julkorten. Idylliska stallbilder med hästar och getabockar hör till mina egna favoriter, gärna med gammeldags inredning. Trots att det knappt finns sådana stall kvar. Och det ska vara knäskurade brädgolv med sprickor i (för lössen?) och trasmattor (tvättade med klappträ i bäcken?), små fönster med enkelglas (miljön...?) som immar igen och levande ljus i den gamla träinredningen... Nostalgin flödar.

Tomtefar och nissar drar jag bara inte in i resonemanget, för dom finns väl... eller...?

Fåglar hör såklart också till mina favoriter och att man avbildar domherrar med sina röda bröst är förstås självklart, men... det blir extra tokigt när de - som så ofta - avbildas i en havrekärve. Domherren är en tillbakadragen skogsfågel och kommer sällan fram, inte här hos oss i allafall. Inte så tidigt på vintern. 

Och när dom kommer uppträder dom sällan i flock och äter inte havre! Dom vill ha solrosfrön men allra helst hampfrön. Har väl förr om åren satt upp havrenek, bara för att de ser så fina ut - på bild, men den rensar sparvarna ur på fem sekunder och så är det färdigt med den. Så det momentet hoppar vi numera över.

Ovan har jag lånat två julkortsbilder som exempel på överdrivna idyller vars tvivelaktiga sanningshalt vi önskar och drömmer om till jul.  Till vänster ett betydligt sannare exempel, och väl så vackert med de julröda rönnbären. (Konstnärernas namn var icke läsbara i något fall.)

Jag blir inte riktigt klok på detta... varför lurar vi varandra och oss själva på detta sätt? Är det okunnighet? Bara nostalgi? Är det opium för folket? Ingår det i köpfesten? Jag bara undrar och häpnar.

Lussenatten är magisk.

Nog har man genomlidit åtskilliga lussetåg i sin dag. Som lokalredaktör på landsbygden tenderar det lätt att bli lite tjatigt när man flänger runt från det ena spektaklet till det andra, om jag säger så. Och ve den som uteblev från något enda... Same procedure as last year. Samma sånger, verser och kläder.  Största behållningen gav alltid lussetågets småttingar som aldrig följde mönstret. Obetalbart att se dem i helt andra tankar, stoppande sitt batteridrivna ljus i munnen, örat eller liknande. Bra bilder gav det också. Då var den dagen räddad och man kunde lämna de skridande luciorna åt sitt öde.

Roligare var det på flickläroverket när vi olovandes hemsökte närbelägna pojkditon i evighetslång ringdans upp och nerför breda trappor, i och ur salar, den ena efter den andra, våning för våning. Vi var så många att vi nästan mötte svansen på väg ut. En upplevelse! Några tjejer fick visst hoppa ut ur fönstren när rektorn kom. Och vilken bassning vi fick av vår egen rektor!

Visst är det magiskt... "Den längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början" enligt ett citat från 1702. Begreppet Lusse Långnatt härrör från medeltiden då vintersolståndet inföll vid Lucia. Med den gregorianska tideräkningen hamnade vintersolståndet på nuvarande 21-22 december. Men i folktro och tradition fortsatte Lusse Långnatt betraktas som årets längsta och mörkaste natt.

Traditionen att skrida runt med ljus i håret började först mot slutet av 1920-talet. Lucia från Syracusa, som led martyrdöden i Italien år 304, har tydligen inget mer än namnet gemensamt med vårt  firande. Rötterna till vårt lussande finns mer i det svenska bondesamhällets tradition på 1800-talet att utklädda till "lussegubbar" och "lussebrudar" dra runt bland gårdarna hela natten, spexa, busa och sjunga lussevisor för att få brännvin, kaffe eller pengar.

Läste att det drogfria lussandet på något håll hade 27 år på nacken. En bra ordning! Själv var jag som fjortis med på den tiden då det började urarta (pionjär, kan veta, 44 år sen) och man lurade föräldrarna att man skulle ut och lussa och i själva verket gjorde annat. Det hände bara EN gång! Visst var tanken att vi skulle lussa, har ett vagt minne av lucialinne och glitter. Men efter en kvarting, sönderslagna rutor, nerspydda väggar, black out och övernattning i hölada efter dimmig vandring på mörka landsvägar blev det inte så mycket med det senare... Visst ÄR lucianatten magisk...

Undrar förresten hur många som känner en Lucia, jag menar... som verkligen heter Lucia. Jag känner en. Det tog tid att vänja sig, en knepig känsla att maila eller ringa och gratta på namnsdagen...

Enligt susning.nu finns 2 964 kvinnor med namnet Lucia. Av barn födda år 2002 fick 79 flickor namnet, varav sex som tilltalsnamn.

(teckning av Lisa och Hanna, båda borta nu)