Inför vintern har vi äntligen delat Royal Suite. Nymferna har inte längre tillgång till hela sviten. Inte lessonen heller. Nu bor de på var sin sida om skranket. Brottsförebyggande. Risken för överfall och dråp har sjunkit med 100 procent. Inte sedan det bestialiska barnamordet i maj när sydamerikanerna flyttade in har jag varit riktigt lugn. De fick visserligen flytta ut igen tills häckningen var över, men sen har de camperat ihop med de snälla nymferna. Det gick utmärkt. Så länge det inte är tal om häckning. Nu får de tid att vänja sig vid nya rum innan lusten pockar på igen.

Att samvaron flöt lugnt var nymfernas förtjänst. De små näpna ettermyrorna har stora egon och kan vara riktigt uppkäftiga. Genom fönstret har vi studerat hur de betett sig. Om en lesson och en nymf möttes vid matskålen var det alltid nymfen som vek undan. Den lille rackar’n sträckte bara upp sig och spände ögonen i den andre, typ ”ville du nåt” så vek nymfen åt sidan för att återkomma när det var ledigt. Aldrig tvärtom. Undra på att man inte litat på dem. Nu slipper vi oroas.

Husbonden har byggt och nätat därinne, delat rummet på längden. Nymferna gick ut när det hamrades som värst. De ’fullvuxna’ fick förstås största rummet, ’dvärgarna’ det smalare, men med stort flygutrymme och egna trapetser. Utgångshålet sitter i nymfernas avdelning, ett nytt ska öppnas till våren hos papegojorna. De vill ändå inte ut förrän värmen är tillbaka. Visst var delningen snopen för dem i början, men lika barn leka bäst. Nymferna tycker faktiskt det är skönt med sex undanröjda konflikthärdar och kan nu äta i fred. Pustar ut liksom. Som vi.

Lådröjningen har fortsatt. Fick mersmak. Sista lådan i hurtsen kvar – den värsta. Alla hushåll har en sån här  uppsamlingslåda för otympliga och sällan använda grejer. Bestämde mig för att vända ut och in på innehållet. Fullt utbrett kaos under någon timme.

I lådan fanns: Två uttjänta äggskärare, en Röda Klara (konservöppnare) – en raritet som aldrig kom upp på väggen, konservöppnare för handkraft, äggpress, vitlökspress, ny diskbänkspropp i reserv, hålslev, rotfruktspress, storslev, glassked, stor trägaffel,  intakt stekspade i metall, soppslevar – rostfritt o plast, uttjänt stekspade i plast, konstig plastvisp, två uttjänta metallvispar, diverse köksmått, två struvjärn, äppelskalare, uttjänt potatisskalare, korkutdragare med hävstång, tre salladstänger, ugnstermometer till okänd (!) ugnstyp, två bakredskap vars namn jag glömt, tekula, ett flertal silar av samma storlek, isskrapa till frysen, ett gäng prima fruktknivar, ett gäng prima kaffeskedar i silver och dito sillgafflar, megastor flaskborste, nötknäppare, socialdemokraternas alldeles utmärkta röda tårtspade/-kniv samt sist och slutligen… delar till en köttkvarn från utrangerad assistent vilken troligen är slängd för länge sedan.         Klicka för större bilder

Hmm… hur i all världen fick det plats? Voffo gör man på dette viset? Gamla trotjänare vill man då rakt inte skiljas från – det kan ju komma andra tider, andra behov… ifall, ifall. En del saker är så vackra och rent geniala i form och funktion att det vore helgerån att slänga. Människan har förvisso samlargener så detta är väl bara att finna sig i. Lådröjning lite oftare är att rekommendera.

Julskyltningen är klar. Kylan och novembermörkret kryper allt djupare runt oss och vi kände att nu är det dags. Gav mig ut på marknaden i snöglopp för nåt så trivialt som att köpa soppåsar. Vid hemkomsten hade Husbonden startat stora rycket och strax kom stjärnor och stakar på plats - såväl i Lilla Huset som i fågelhuset. Allt medan jag förberedde fiskgrytan till lunch. Sen skulle även jag vara redig och städade lådhurtsen i köket med alla besticklådor. Grundligt. Fixat fågelbilder i datorn innan vi försjönk i 5 x Olle Häger i SVT:s Kunskapskanalen.

Veckan inleddes med Husbondens sjukhusbesök i kolsvarta morgonen. Onödigt tidigt, om man frågar mig. Fåglarna hade inte ens vaknat när vi gav oss av. Inte sjukhusets P-automat heller vad det beträffar. Ilsket samtal till Securitas om saken. Sen hastigt nedslag mitt i frukosten hos bonusdotter med familj där lilla Stella var piggast av alla. Men vi var inte först på plan, golvläggaren var redan igång på övervåningen med det som blir Stellas rum.

Sista höstningen i trädgården. Alla slangar intagna, vattnet avstängt, fiskdammens renare intagna. Och med kylan i antågande har fåglarna fått stanna inne om dagarna. Nu åker nog ’fönsterluckorna’ på också, dvs. vi isolerar utgångshålen för att spara på värmen. Kanarierna har varit ute mest av alla, ända fram till nu. Men nu får de mysa till det inomhus istället.

Gud får inte vara med när skolan samlas i kyrkan. Advent står för dörren och då återkommer alltid debatten om skolan kan samlas i kyrkan. Skolverkets svar är ja – om det inte finns några religiösa inslag i ceremonin. Det klargör Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo på DN Debatt idag. Man har tagit fram en juridisk vägledning för rektorerna.

Predikan, trosbekännelse, bön eller välsignelse av olika slag får inte förekomma, menar Anna Ekström. Men Stilla natt (advent) och Den blomstertid (sommaren) nämns i SVT:s Rapport som exempel på psalmer som kan användas, för att de ”hör till traditionen”.

Som om det vore att bara välja och vraka från ett utbud som ’är till salu’. Att bara klampa in på ’hotellet’ och ställa diktat: nu är vi här och ni får inte göra det och det, men den och den psalmen vill vi ha.

Ärkebiskop Anders Wejryd var tydlig i Rapport: "Jag tror inte man tagit saken på allvar. Stilla Natt är ju religiös så det visslar om det. Och Den Blomstertid handlar om Guds nåd. Det går inte riktigt att skilja på tradition och religion som dom gör nu."

Själv undrar jag vad som ska ske med altartavlan där det vanligen hänger en korsfäst Jesus. Ska den täckas över då? De tror jag inte kyrkan går med på. Jag hoppas att prästerna i Svenska Kyrkan står på sig. Allt eller inget.

Det finns uppenbarligen ett stort intresse av att hålla just avslutningar i kyrkan. Skollagen från 2011 (klicka på minibilden) om en icke-konfessionell skola orsakar årliga intressekonflikter om saken. I starkt religiösa bygder berövas barnen härigenom en avslutning som både föräldrar och bygd slår vakt om. Kyrkan har tydligen något som många vill ha. Det börjar bli dags för svenska folket att bestämma sig. Och förresten… Advent betyder ju Herrens ankomst! Ska dom kanske ändra namn på helgdagarna också?

Det är nog inte så avlägset som man kan tro, för socialdemokraterna i Alvesta föreslår på allvar att vi ska införa muslimska högtider som Eid al Fitr (Ramadans avslutning) och Eid al Adha eftersom muslimska barn ändå tar ledigt då. Man anser att det är ett nationellt problem. Allt enligt Aktuellt i Politiken.

Jag skäms nu å socialdemokraternas vägnar.

Pip-pip-pip-pip… ska det låta 16 helger framåt i Lilla Huset. Både lördag och söndag. Hela den långa vintern. Hur lite snö vi än har i Västsverige erbjuds vita vyer på tv. Mörkret ska betvingas, halleluja - Vinterstudion har dragit igång. Husbonden följde premiären från tv-soffan med Jonas Karlsson, André Pops och Per Elofsson. Lunchen intogs förstås där också.

Nädå, Husbonden sitter där inte för jämnan, men tv-n står på för hemtrevnadens skull. Välbekanta röster i ett välbekant malande fyller Lilla Huset. Frid och stillhet. Vilodagarna helgas. Och där startar den ena skidtävlingen på den andra… pip-pip-pi-pip…

    klicka för större bilder

Själv tog jag en runda med stavarna (utan skidor) på gyttjiga grusvägar. Inte minst för att inspektera grannarnas nygrävda avlopp. EU tvingar oss till dyra investeringar för extra rening av våra redan välfungerande avlopp medan vissa länder paradoxalt nog formligen VRÄKER ut både skit och gift i Östersjön. Allra värst drabbas pensionärer med små inkomster. Vi borde ha fått dispens.

Vår socken hamnade dessvärre först på listan för färdigställande - typiskt. Tidsfristen går ut nästa år. Kniven på strupen i vanlig ordning och den regniga hösten har saboterat planerna - typiskt. Grävfirman är vidtalad och vi satsar på våren då det rimligen borde ha torkat upp.

Har jag nämnt min härliga receptbox? Jaså, inte. Receptkorten samlades på 70-talet i klubbform. Det var inne på den tiden. Det fanns boxar för allt, den här heter Mina Bästa Recept. Jag höll ut med samlandet och boxen är komplett. Jätteglad åt den - en riktig pärla. Innehåller allt man kan behöva av vettiga rätter med fina foton. Givetvis passar inte alla rätter men alltid finns nåt att ta till sig, en sås här och ett tillbehör där. Boxen plockas fram i perioder och används som inspirationskälla. Värst vad där var stökigt i den. Bestämde mig idag för att sortera korten rätt, och där gick timmar…

Lilla Huset fick livaktigt besök i dag. Av Cecilia - duksömmerskan (vilket ord…!). Det räckte alltså inte med att vi brände alla pengar på julmarknaden. Vi VILLE absolut ha en duk till. Där fanns nämligen ytterligare en riktigt tjusig. Den sprudlande kreatören erbjöd snabbt valfrihet mellan två varianter, samma tyg i mitten men med två olika bårder - fast först till fredag. Och med hemleverans! Hon skulle bara hem och sy först… man tackar.

Fredagen kom. Dags att välja… som väntat var de lika snygga båda två. En med ljusgrön bård, en med grå. Valet underlättades av Husbonden som hade utslagsröst. Grå bården vann. Nu borde jag förstås ha fotat båda tillsammans – det var min plan. Men som vanligt pyser ’trögdjurets’ idéer ut ur öronen. Men vinnaren ligger i alla fall kvar på bordet (klicka för större bild). Vi är helnöjda. Fantastiskt duktig och energisk tjej, denna där. Kvalitetsarbeten gjorda med såväl färgsinne som kärlek och omsorg (tyvärr ingen hemsida att länka till).

Cecilia hade maken med sig, och efter sedvanlig tur i fågelhuset följde en trevlig eftermiddag med fika och historier ur livet.

- Man borde ju ha motionscykeln framför tv:n! Vad tittar du på när du cyklar hemma?

Samtal i förmiddags med annan jämnårig tant. Som så ofta i vår ålder var dagsformen på tal. Efter höstens nedåtgående trend hoppas jag bättra på en förväntad svagt uppåtgående formkurva. Således har cykling inletts, därav hennes fråga.

- Tja, vad tittar jag på… ingen inspirerande utsikt, det kan jag lova. Cykeln står där den är minst i vägen, intill skorstenen med fronten mot trappräcket. På andra sidan trappan ser jag några skåp på vars ovansida diverse askar och krukor hamnat, för att vara ur vägen.

- Man får titta på annat, fortsatte jag. Kolla cykelns färddator. Läsa av pulsen, hastigheten, tiden man cyklat, sträckan och kaloriförbrukning. De växlar i visning och jag har fullt upp att hänga med. Särskilt om inte glasögonen är på. Då får jag gissa vilka siffror som betyder vad och via matematiska operationer luska ut vilken uppgift som mest sannolikt visar vad. Då går tiden lite fortare.

Hon tyckte inte det lät så lockande utan skulle nog satsa på tv:n för egen del. När vi lagt på luren var det dags. Öppnade tvärdrag genom rummet och strax åkte tröjan av. Sex kilometer på 16 minuter, maxfart 27 km/tim, och maxpuls 140 uppnåddes. Bra början, om jag får säga det själv.