Kvällsté och knäcke varde nu inmundigat efter trevligt samtal med Väninnan där vi vände ut och in på Byhålans kulturliv och historia sedan urminnes tider. Kom riktigt i stämning. Vi enades om att i ny sittning ytterligare fördjupa oss.

Tänk... när jag flyttade hit 1972 hade orten inte mindre än fyra bagerier, tre livsmedelsbutiker, två herrekiperingar, bokhandel, möbelaffär, elaffär, modist, tryckeri och tre banker mm. Och Järnvägshotell, kan veta!  Rätt häftigt för en liten håla med bara 6000 invånare.

Taxi var Systembolagets utlämningsställe och raggarrundan gick via Storgatan, Bankgatan, Järnvägsgatan och Södra vägen. Alltid nåt att titta på.

Rester av smalspårig järnväg gick fortfarande till ortens stora industri som nu är nedlagd men då var i gång. Tätt intill spåret låg handelsträdgårdens växthus, mitt i byn. Från Göteborgs storstadspuls kommen rätt in i denna industriidyll à la 50-tal fick jag svindel av lycka. Och som nybliven farmare salig över den lilla svarta bankboken med kärven på. Jordbrukskassans.

I mitt nya värv gick ärenden till ortens båda spannmålsmagasin för köp av utsäde, saltsten, höns- och svinfoder. Om hösten låg drivor av spannmål på Byhålans gator efter traktorlassen till silon, till glädje för såväl sparv som kråka. Att köa med bönderna för att leverera spannmål var för mig idyll det med.

Orten hade också två charkuterier som liksom tävlade. Vilken falukorv var nu godast...? Götes eller Eriksons? Och tänk... charkuteristernas egna slakterier låg båda två mitt inne i samhället! Rökeridoften slingrade sig mellan bostadshusen. Mina första slaktgrisar levererades till ett skjul inte många meter från Järnvägshotellet i mörka gryningen - innan samhället vaknade - för att senare avhämtas styckat i stora backar.

Ja, man går nästan i spinn vid minnet. Tyvärr dog ortens bärande industri på 1980-talet och med den dalade samhället till en lååång viloperiod. Det gällde att hitta ny identitet. Nu kanske det är på gång igen.

Jubileumskörning till Byhålan med gamla ångloket 29:an med åtta vagnar år 1981. Orten levde upp när man firade minnet av fornstora dar. Snart skulle rälsen rivas upp, ett trauma för alla dem som "varit med".

 

Ruth

6 december 2007 00:10

Förstår att det är vemodiga nostalgi tankar du får när jag läser. Allt flyttar från dom mindre orterna och in till städerna. Det krävs stora omsättningar per år för dom företagare som käpar vidare. Ortens befolkning gynnar oftast inte orten när det skall storhandlas, och då rasar allt. Vemodigt och trist, hoppas det kan blomstra upp igen !

http://bernamis.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...