... OCH EN HÄRLIG JULEFRID ÖNSKAS BLOGGENS ALLA LÄSARE !

Bilden är från 1985 och trots dålig bildkvalitét mitt bästa egenproducerade julkort. Ett fint minne. Det är Jackies sista jul. Hon blev 12,5 år och var född fotomodell. Tyckte om att posera, förstod liksom att det skulle bli nåt bra av det hela. Hon hade en god portion tålamod, tröttnade aldrig.  Detta var bara en i raden av tolv-tretton bilder vid samma tillfälle. Vänd häråt, titta ditåt, huv'et på sné, le lite grann... Hon ställde upp på allt, en riktigt klok liten västgöte.

I år har orken inte räckt till för digitala julkort. Ibland vill det sig, ibland inte. Då är man tacksam att butikerna fortfarande saluför de gamla standardjulkorten. Lustigt nog är vår bekantskapskrets inte heller så digital, så här droppar in såna trevliga bordsprydnader... Ja, det är där vi har dem.

Landat efter sista utryckningen, en sväng till Husbondens båda döttrar. Därmed redo för Stora Julefriden. I morgon julpyntar vi, tar fram granen och bakar skinkan. Behöver nästan bara tänka på julmat så längtar jag efter kokta morötter, vanlig potatis och brysselkål. Det drabbar mig varje år redan på Juldagen. Vi har verkligen inget stort julbord, men... för mig blir det väldigt fort alldeles nog.

Det bästa med alltihop är.... DET ÄR FRIVILLIGT. Man måste inte.

Vaknade i natt med ärende till undervåningen. Satt en god stund på sängkanten och trasslade med morgonrocken. Vände och vred för att leta efter ärmarna, gick igenom den från kant till kant och fann aldrig vad jag sökte (det händer ibland, så jag är van). Tänkte, jag sveper väl om mig rocken hur som helst och ser bättre när jag kommer ner... Då upptäcker jag att det är täcket jag har om mig! Klart att man inte hittar ärmar på täcket! Det måste vara julstressen...

Upptäcker ständigt nya sidor hos mig själv, som t.ex under gårdagens besök i La Stada när jag gående TILL FOTS från p-platsen hejdar mig själv vid skylten enkelriktat. Kusinen från landet är numera ovan vid fotförflyttning i tätort. I Byhålan körs nämligen alltid bilen ända fram till butikstrapporna. Men det var nog julstressen..

När jag äntligen (och genomtrött) kom hem från stadsbesöket var jag på väg att köra in i garaget efter att bara ha öppnat DEN ENA garagedörren! Upptäckte fadäsen i tid. Ur bilen igen för att öppna även den andra dörren. Det var absolut jultressen...

För en bekants fru gick det värre... Efter att ha bältat bebisen i bilbarnstol före utflykt startade hon bilen, la i backen, gaspådrag.... och wrooom... rätt i garagedörren... den halva som inte öppnats! Samma grej fast tvärtom...och fullföljde dessutom. Julstressen... vad var det jag sa!

Dags att varva ner. Hörde på SVT:s Landet runt att "downshifting" blivit inne i högavlönade kretsar som insett att de har mer pengar än de kan göra slut på. Nu har de börjat varva ner, jobba mindre, tjäna mindre, för att prioritera livskvalitét. På tiden. Hoppas de påverkar hela samhället.

Som motvikt till föregående trötta och griniga inlägg måste jag bara notera två glädjeämnen. Kan bara inte gå och lägga mig utan några positiva ord också.

Stolt

är jag över mig själv då jag för egen hand lyckades laga ugnsluckan som städerskan haft sönder vid flyttstädning av pappas lägenhet. Vår el-guru Kent i Grannbyns Vitavaruaffär beskrev pedagogiskt exakt hur man skulle gå till väga. Gjorde exakt som han sa, och fy sjutton vad bra det blev!

Nöjd

är jag med glasögonskalmen som Byhålans Urmakare (!) lagade. Den funkar sååå bra, är sååå stabil, fjädringen funkar och allt gott önskar jag vår urmakare, en hedersman som därtill begärde alldeles för lite för jobbet. Vilket jag genast ökade på förstås. Det här hade inte ens optikern klarat.

Suckar tungt efter ännu en dag på flyende fot. Fastnade till slut framför På Spåret som jag satt av, mer eller mindre, för trött för att ta del. Mår inte bra av alla dessa ärenden. Återstår ännu ett i morgon, sen går vi i bivack.  Husbonden blir långledig och mycket trevligt pyssel hemma väntar.

Efter morgonpromenad som startade i mörker och obligatorisk djurskötsel hämtades bröd på Byhålans Bageri, och tänka sig... längst ned i botten (!) hade expediten packat formfranskan. Under gifflar och frallor! Vad tänkte HON på! Det brödet blir svårt att lägga i brödrosten, suck. 

Färd till Närmaste Stadens Zooaffär för inköp som väntat två månader. Minst. Där var snäckskalet till fåglarna slut, "algpillren" till akvariefisken likaså...! Suck. Förvånad att jag fick tag i lysrör till akvariet och extra håvar.

I den välsorterade Bokhandeln var boken slut. Den bok vi längtat så efter, Sven Nordqvists senaste storsäljare "Var är min syster?" Inte nog med det... hela upplagan är slut i Sverige. Vad tänkte bokförlaget på? Boken trycks i Kina och väntas inte hem förrän i januari. Så rolig blev den julen för barnen som kunde fått den i julklapp.

Vad sysslar affärsbranschen med? Mitt cappuccino är fortfarande slut, mina favoritsmaker av andra varor också. Varför tar allting slut? I ett välmående land (ännu) med högkonjunktur...

Den där filosofin "just in time" är åt helsikke. Ingen vill ha nåt i lager, man beställer inte i tid. Har handeln tappat framtidstron? Frågan är om man vill ha några kunder alls...? 

Ja, jag gnäller över saknade prylar fast världen brinner, men mest över paradoxen att det faktiskt fanns fler varor i butikerna under 1990-talets "Svenska Stålbad" när "alla" var arbetslösa (jag med). Visst är det knepigt. Vårt land är inte längre sig likt. Suck.

Varför i hela friden tänker man på HÖNS inför jul? Inte vet jag... tankar kommer, tankar går, lycklig den vars minne består..he, he:-) Så kan det bli när man bläddrar i album och scannar in pappersbilder.

Min farmartid på 1970-talet startade med 30 unghöns och västgötatiken Jackie. Västgöten var noga utvald, men hönsen köptes på annons från trakten och hämtades hem av mig personligen. Åååh, mitt bondeliv hade börjat... Det var så trevligt att höra dem kackla och trippa i sina kartonger under hemresan. Och lukta lite... det skulle de ju. Jag lät med flit halmstråna ligga kvar i bilen ett tag, för den trevliga imagen.

Unghönsen skulle växa till sig innan de började värpa så vi hade gott om tid att lära känna varann. Jag satt i deras box och studerade beteenden. Snart skulle det visa sig att en av dem var s.k "transa" långt innan ordet var uppfunnet. Hon var en höna, såg ut som en höna, men hade väl överskott på testosteron eller nåt... för kammen var större och hon gol som en tupp. Hon la aldrig några ägg och försökte inte heller para andra höns. Hon var bara mittemellan.

När äggen kom blev det spännande. Hönsen hade nybyggda s.k rullreden (efter proffsritningar) där äggen rullade ut i en ränna när hönan reste på sig. Å hej å hå, vad många ägg det blev plötsligt. Från att ha kunnat plocka några då och några då visste jag snart inte var jag skulle göra av alla ägg. Hade ju tänkt mig självhushåll, men detta var mer än ett litet hushåll förmådde.

Affärer har jag aldrig haft sinne för. Kunde inte ens kränga den minsta lilla majblomma på sin tid. (Nu 35 år efteråt konstaterar jag att mina ägg skulle blivit eftertraktade för hönsen fick ALLT som befrämjade god kvalitét. Så dags att fatta det nu!)

Turligt nog är det bra hållbarhet på ägg som hamnar i kyl och under lång tid kunde de säljas till vänner i Göteborg som man då fortfarande hade ärenden till.

Efter några år blev det äntligen lagom ägg för den egna konsumtionen. Då börjar hönsen lägga många ägg i samma rede. Det blev trångt, det blev trampat.. och vips... fick de smak på produkten. Några hackade sönder äggen och åt upp dem. Studerade noga för att nacka den skyldige, men det var ingen idé. Ovanan spred sig till allihop och de blev så förslagna att de stack ut huvudena i rännan och rullade tillbaka äggen, höll fast med foten, hackade och åt.

Då blev jag besviken. Det fåtal i flocken som överlevde en minkattack fick gå kvar till döddagar, men jag tappade faktiskt lusten att skaffa nya. Jag hade ju andra djur att ägna mig åt.

Här var det gran, här var det gran!
Den finaste i stan till dopparedan.
Ensam hon står, sista som går.
Hundra huggde jag i år.
Min lilla gran, så grön och fin,
du luktar gott, som terpentin!
Vill ingen ha dej, får jag väl ta dej,
som rövat bort dej ur skogen din.

Julgransförsäljningen på torg och marknader där grandoften ligger tät lockar alltid fram minnen. Nu har många gått över till evig plastgran (vi också), men när jag var barn var det annat. ALLA skulle ha äkta gran. Det var tätt mellan försäljarna ute i bostadsområdena.

Försäljarna stod rakt nedanför vår lägenhet, det var mycket att ta del av. Som nio-elvaåring var man nyfiken och blev bekant med "gubbarna". Den ena hette Herbert minns jag, och lustigt nog kom samma gubbar tillbaka till vårt område flera år i rad. Det var 1950-tal och en gran kostade tio kronor.

Mamma och pappa övervakade mina förehavanden och pratade med gubbarna (så gjorde föräldrar på den tiden). Det ville sig inte annorlunda än att jag även hjälpte till med försäljningen så som en tioåring är mäktig. Fick till och med en liten "lön" som uppmuntran men det ville mamma rakt inte tillåta.

- Du lämnar tillbaka pengarna, du får inte ta emot pengar från främmande personer. Du hjälpte inte till för att få betalt från början!

Så det så. Ord och inga visor.

Granvisan däremot, texten till Evert Taubes Knalle Jul (ovan), hittade jag HÄR. 

Bara några rader i all hast. Vilat ut efter två dagars flängande med småärenden. Tre dagar medan Husbonden drar hem stålar till hushållet. Sudoku är min metod för återhämtning, inget datorarbete, inga nyheter och vila, vila, vila. Samvaro med hundarna. 

Har promenerat som vanligt förstås, vågen är åter på 72,9 kg efter tillfällig uppgång. Hyggligt läge med andra ord.

Husbonden har påbörjat ombyggnad inne hos fåglarna. Papegojorna ska få ökat utrymme. Firade detta genom att hämta hem tallris till dem, något kul att syssla med. Nymfer och finkar fick också roliga grenar. Åh, dom blir så glada över nyheter så det är en fröjd.

Pratade med grannen vars sällskap fått bältros i ÖGAT... av alla ställen. Hade jag aldrig hört talas om... och smittsamt är det också. Inte en dag utan en ny rad, som det heter.

Och nu drar det alldeles väldigt mot en film med David Niven på TCM före sänggåendet. Låter trevligt av ljudet att döma.

Over and out.

Håhå jaja, nu är man urlakad som en sill före inläggning. Har flängt runt med småärenden som en skållad råtta. Denna julstress... Och ändå deltar vi inte i Stora Köpfesten. Inte på något vis!

Men man vill ju bli Färdig. Maten ska vara hemma. Hundfodret likaså, för att inte tala om vildfågelfröerna där vi är inne på etapp två. För på julen ska man vara hemma och greja. Och hur man än kämpar emot så hamnar man ändå i köerna. Nå, på landsbygden är det inga köer så det stör. Här på bygden brukar jag klaga över trafikstockning när det är tre bilar i en korsning...

Sen vill man ju bli klar med alla Uppgifter. För att vara Fri. Har ringt samtal till myndigheter och kontakter för att lägga bollarna hos dem (smart, hur kul får dom då...hi hi). Egna bokföringen ligger dock där den ligger, efter "ärendedagar" blir jag så trött att jag ändå inte förmår. Bloggar istället... he, he.

Igår fixade urmakar'n min trasiga glasögonskalm (!), han utförde ett mästerverk! Idag erhölls B12-sprutan, klipptes hos frisören (räcker länge), köptes varor i Apotek och butik. Och lakan till Pappa (slipper  utryckning senare). Och trosor och sockar till my very self (egna lagret uttömt).

Sökte Sven Nordqvists senaste bok vilken Grannbyns bokhandel ännu inte fått från förlaget (katastrof för bokhandeln, själv beställer jag via nätet).

Fick instruktion av elfirman hur jag fixar ugnsluckan som efter städfirmans jobb inte hänger ihop. Läst av vattnet hos Pappas förra lägenhet. Ja, så där håller det på...

Men Julen Är Räddad, Husbonden har fått hem virke för ombyggnad hos papegojorna. I morgon tar jag hemmadag och eldar i kaminen.