- Nej, jag vill inte vara lucia!

Ett av mina luciaminnen är när jag som 16-årig nyanställd på kontor 1965 vägrade vara lucia. Och höll på att förlora jobbet!

Där var tydligen seden att sist anställd skulle vara lucia på kontoret när den tiden nalkades. Medlemsregistret hade många unga flickor anställda. Jag var inte den enda. Men jag hade långt ljust hår... Och ryktet gick att jag skulle bli.

Nänänä, tänkte jag. Kommer inte på fråga. Var inte alls trakterad av denna tvivelaktiga ära. Här ska ingen bestämma över MIG. Ingen av kompisarna trodde att jag skulle komma undan. Och jag blev inkallad till personalchefen som tog på sig sin allra bistraste min.

- Jaså, Margus vill inte vara lucia?

- Nej, det vill jag inte.

- Margus behöver inte jobba här heller om hon inte vill.

- Men det vill jag.

End of conversation. Jag spelade ett högt spel, och det var lite pirrigt. Hade aldrig satsat så högt förut.  (Rebellen är ett konstigt djur, ränderna går aldrig ur..) Men eftersom jag jobbade på ett fackföreningskansli var risken minimal. Detta var inte ett skäl för uppsägning. Och jag blev kvar. Utan att vara lucia.

Jag blev kvar där i ett par år och hade en fantastisk tid. Lärde mig massor, i och för sig gamla onödiga kunskaper idag, och hade jättekul. Blev god vän med personalchefen som för övrigt ägnade stor del av sin arbetstid (!) åt att manuellt fylla i kollegernas stora systemtips.

Jag hade förslag till rationaliseringar av arbetet. Inkallades till chefen igen men denna gång för seriöst resonemang om förslaget.

Det är aldrig fel att hävda sin rätt. Man kan till och med bli respekterad!

... det är frågan.

När man bantar är det extra roligt att notera morgonvikten. Den är alltid lägst. För min del ett kilo mindre än kvällsvikten. Men vilket är egentligen Det Rätta?

Kvällsvikten visar hur mycket man knôkat i sig under da'n. Men också all vätska kroppen samlat på sig. Är kanske den mest äkta. Utan förskönande omskrivningar. Dagens toppnotering. Varför ska man lura sig själv.

Morgonvikten är den rena, opåverkade bottennoteringen. Man stiger upp ofördärvad, utan att ha stoppat i sig något på många timmar. "Den som sover syndar icke".

Mitt-på-dagen-vikten är väl närmast sanningen. Som vanligt nånstans mittemellan. När man varit på toa, ätit, druckit och rört sig. Ett mellanläge.

Rätt eller fel... jag går efter morgonvikten. Gillar tanken med "ren och ofördärvad". Bokför faktiskt både kvälls- och morgonvikt, men rättar mig efter morgonvikten. Dygnets lägsta. Mindre blir det ju inte den dagen.

I morse visade vågen 72,9 kg.

Första gången på fem år jag ser siffran 72. Jippie!