... det är frågan.

När man bantar är det extra roligt att notera morgonvikten. Den är alltid lägst. För min del ett kilo mindre än kvällsvikten. Men vilket är egentligen Det Rätta?

Kvällsvikten visar hur mycket man knôkat i sig under da'n. Men också all vätska kroppen samlat på sig. Är kanske den mest äkta. Utan förskönande omskrivningar. Dagens toppnotering. Varför ska man lura sig själv.

Morgonvikten är den rena, opåverkade bottennoteringen. Man stiger upp ofördärvad, utan att ha stoppat i sig något på många timmar. "Den som sover syndar icke".

Mitt-på-dagen-vikten är väl närmast sanningen. Som vanligt nånstans mittemellan. När man varit på toa, ätit, druckit och rört sig. Ett mellanläge.

Rätt eller fel... jag går efter morgonvikten. Gillar tanken med "ren och ofördärvad". Bokför faktiskt både kvälls- och morgonvikt, men rättar mig efter morgonvikten. Dygnets lägsta. Mindre blir det ju inte den dagen.

I morse visade vågen 72,9 kg.

Första gången på fem år jag ser siffran 72. Jippie! 

Det är rent märkligt hur vi låter oss luras i juletid. Trots att vi i södra delen av landet oftast inte ser snö till jul ska vi prompt ha snö på julkorten. Idylliska stallbilder med hästar och getabockar hör till mina egna favoriter, gärna med gammeldags inredning. Trots att det knappt finns sådana stall kvar. Och det ska vara knäskurade brädgolv med sprickor i (för lössen?) och trasmattor (tvättade med klappträ i bäcken?), små fönster med enkelglas (miljön...?) som immar igen och levande ljus i den gamla träinredningen... Nostalgin flödar.

Tomtefar och nissar drar jag bara inte in i resonemanget, för dom finns väl... eller...?

Fåglar hör såklart också till mina favoriter och att man avbildar domherrar med sina röda bröst är förstås självklart, men... det blir extra tokigt när de - som så ofta - avbildas i en havrekärve. Domherren är en tillbakadragen skogsfågel och kommer sällan fram, inte här hos oss i allafall. Inte så tidigt på vintern. 

Och när dom kommer uppträder dom sällan i flock och äter inte havre! Dom vill ha solrosfrön men allra helst hampfrön. Har väl förr om åren satt upp havrenek, bara för att de ser så fina ut - på bild, men den rensar sparvarna ur på fem sekunder och så är det färdigt med den. Så det momentet hoppar vi numera över.

Ovan har jag lånat två julkortsbilder som exempel på överdrivna idyller vars tvivelaktiga sanningshalt vi önskar och drömmer om till jul.  Till vänster ett betydligt sannare exempel, och väl så vackert med de julröda rönnbären. (Konstnärernas namn var icke läsbara i något fall.)

Jag blir inte riktigt klok på detta... varför lurar vi varandra och oss själva på detta sätt? Är det okunnighet? Bara nostalgi? Är det opium för folket? Ingår det i köpfesten? Jag bara undrar och häpnar.

Lussenatten är magisk.

Nog har man genomlidit åtskilliga lussetåg i sin dag. Som lokalredaktör på landsbygden tenderar det lätt att bli lite tjatigt när man flänger runt från det ena spektaklet till det andra, om jag säger så. Och ve den som uteblev från något enda... Same procedure as last year. Samma sånger, verser och kläder.  Största behållningen gav alltid lussetågets småttingar som aldrig följde mönstret. Obetalbart att se dem i helt andra tankar, stoppande sitt batteridrivna ljus i munnen, örat eller liknande. Bra bilder gav det också. Då var den dagen räddad och man kunde lämna de skridande luciorna åt sitt öde.

Roligare var det på flickläroverket när vi olovandes hemsökte närbelägna pojkditon i evighetslång ringdans upp och nerför breda trappor, i och ur salar, den ena efter den andra, våning för våning. Vi var så många att vi nästan mötte svansen på väg ut. En upplevelse! Några tjejer fick visst hoppa ut ur fönstren när rektorn kom. Och vilken bassning vi fick av vår egen rektor!

Visst är det magiskt... "Den längsta Natten då den kalla och olustiga Wintern tar sin början" enligt ett citat från 1702. Begreppet Lusse Långnatt härrör från medeltiden då vintersolståndet inföll vid Lucia. Med den gregorianska tideräkningen hamnade vintersolståndet på nuvarande 21-22 december. Men i folktro och tradition fortsatte Lusse Långnatt betraktas som årets längsta och mörkaste natt.

Traditionen att skrida runt med ljus i håret började först mot slutet av 1920-talet. Lucia från Syracusa, som led martyrdöden i Italien år 304, har tydligen inget mer än namnet gemensamt med vårt  firande. Rötterna till vårt lussande finns mer i det svenska bondesamhällets tradition på 1800-talet att utklädda till "lussegubbar" och "lussebrudar" dra runt bland gårdarna hela natten, spexa, busa och sjunga lussevisor för att få brännvin, kaffe eller pengar.

Läste att det drogfria lussandet på något håll hade 27 år på nacken. En bra ordning! Själv var jag som fjortis med på den tiden då det började urarta (pionjär, kan veta, 44 år sen) och man lurade föräldrarna att man skulle ut och lussa och i själva verket gjorde annat. Det hände bara EN gång! Visst var tanken att vi skulle lussa, har ett vagt minne av lucialinne och glitter. Men efter en kvarting, sönderslagna rutor, nerspydda väggar, black out och övernattning i hölada efter dimmig vandring på mörka landsvägar blev det inte så mycket med det senare... Visst ÄR lucianatten magisk...

Undrar förresten hur många som känner en Lucia, jag menar... som verkligen heter Lucia. Jag känner en. Det tog tid att vänja sig, en knepig känsla att maila eller ringa och gratta på namnsdagen...

Enligt susning.nu finns 2 964 kvinnor med namnet Lucia. Av barn födda år 2002 fick 79 flickor namnet, varav sex som tilltalsnamn.

(teckning av Lisa och Hanna, båda borta nu) 

Det finns sånt som är lite skämmigt... Tvekar därför, men har erfarit att jag inte är ensam om denna svaghet, så här kommer det...

Gamla mänskan är tokig i gosedjur. Just det. Kan betala rätt mycket för dem. Lyckligtvis bor jag långt från frestelser, men när det händer... då händer det. Kan inte slita mig. När jag väl fått tag i ett är jag lycklig som ett barn, klappar och kramar och snusar i dess päls.

Det började tidigt. Med Nalle och foxterriern Bobby. Hade flera gosedjur som liten. Dockvagnen var fylld med ett menageri. Visst fanns där dockor som farmor skaffat, men det var djuren jag fastnade för. Det måste ligga i generna. Och går tydligen aldrig över...

Dockan Anna-Pia drog farfar och jag sönder i en vild lek och det bekom mig inte ett dugg. Men när Nalle förlorats på spårvagnen var jag som fyraåring otröstlig. Sörjde honom ända tills vi fann en exakt likadan fyra år (!) senare. Han blev min förtrogne, och sitter nu sliten och lappad i bokhyllan med gamle apan Jocko och några "yngre" vänner. Han skulle ju inte vara ensam! Ett antal mjukishundar finns också i samlingen.
Så jämlikhetskämpe jag är, måste jag nog tillstå... detta är en typiskt kvinnlig grej. Vem har sett en vuxen karl med mjukisdjur i famnen? Men kvinnor faller lätt i trance, har jag märkt.

Gorillan Boo-Boo köptes en gång när vi letade leksaker åt Husbondens ena dotter. En härlig affär! Vi fann inte vad vi sökte just då... men jag fick med mig gorillan. Och dyr var den!

För bara nåt år sen kom Råttan och Kaninen in i familjen. Dom satt i en vrå i färgaffären och sände signaler till mig. Jag klev rätt fram och smälte som smör i solsken. Var ska det sluta...?

Det tar sig, sa han som hade eld i håret.

Har just tänt upp kaminen på morgonen. Oooh, det är skönt. Att se in i elden är rena terapin, man blir varm inombords bara av att titta på brasan som sprider sitt fladdrande orange sken i rummet. Ulrik älskar värme, kanske på grund av sin värk. Han ligger gärna i soffan framför kaminen.

Nya braskaminen fungerar perfekt. Nytt för oss var att det finns tändbriketter indränkta i paraffin. Busenkelt. Aldrig mer nåt trassel med papper.

Än klarar vi uppvärmningen med två-tre brasor per dag, utan luftvärmepumpen. Eldprovet kommer väl när det blir tio grader kallt... Det är bara i fågelhuset och garaget som luftvärmepumparna går.

Tredje gången jag har ryggskott denna höst-vinter. I morse nöp det till igen. Ger mej sjutton på att det är sjukgymnastens övning med ländryggen som är orsak. Detta ska icke göras om! Det ska jag bli man för.

Således blev inte mycket gjort idag. Men med korsetten som stöd fick jag 1) städat hos marsvinen, var bara tvunget. 2) Gick mina sex kilometer, det går faktiskt bra. 3) Mötte "Allan Sladd" och bad om sladdning på vår vägstump också.

Se där, det var väl de tre projekt som anses vara nog för en dag. Någon har sagt att man inte kan räkna med att klara fler än tre projekt om da'n. Tröstar jag mig med i alla fall.

Sen satte jag mig i tv-soffan och tittade igenom våra nyköpta videor från Hembygdsföreningen. En väldans massa roliga poänger fanns det på dem. Kul berättelser om gamla original från bôggda, framfört på charmigt och skickligt sätt av byhålans profiler. Där var mer humor än i dagens s.k humorprogram på tv. Skrattade högt i ensamheten så tårarna rann.

Där somnade man inte, vilket jag däremot gjorde senare under nobelprisutdelningen.

Hur många gånger har jag inte letat efter en sån här liten pellejöns. Oräkneligt. Lika stora bekymmer var gång man stängt luckan för natten. Är alla fåglar inne...?

En kväll gick jag ut i mörkret och finkammade hela voljären med ficklampa. Det väntades nattfrost. Han fanns ingenstans! Vi räknade om och om igen inne, där han borde vara. Lite svårt i och för sig bland de stora nymferna. Och det blev bara sex. Varje gång. De skulle vara sju.

Även Husbonden involverades men vi gav upp. Var han ute så var han redan död, för han syntes inte till. Jag menar... sånt händer. Vissa fåglar blir sjuka och dör. På morgonen satt han där igen!

Varje gång var det den svartkindade sebrafinken som försvann. En kväll lyftes t.o.m badkaret för att se om han var under. Kikade bakom lysröret, i varje vrå. Han fanns inte. Tänkte, finns han här så sitter han väl på ryggen på nån av nymferna...

I kväll hände det igen. Och nu är det lite tomt, om jag säger så. Lätt att se mellan nymferna. Husbonden tyckte det var dags att stänga ventilen för det drog. HA... det är förstås DÄR han sitter! Jooodå, in flög han till sina vänner. Han hade egen kupé, ett kylskåp, men nu får han hitta en annan vrå.

I morse nåddes vi av nyheten att Thore Skogman avled i helgen. Han blev 76 år och hade ett Sommar-program så sent som i somras. Folkkär trubadur, sångare, poet, artist.  Men Vilda Matilda, detta kan man ju knappt föreställa sig. Det är som med ens föräldrar... Thore Skogman har funnits i hela mitt liv.

Är uppväxt med Storfiskarvalsen (1959), Fröken Fräken, Plättlaggen, Jämtgubben, Surströmmingspolkan, Bergsprängartango, Drömmen om Elin, Pensionärsvisan, Manolito, Pop opp i topp, Twist till menuett, Tre da'r i buren... och allt vad dom heter. Vi kan dem utantill allihop som vore det psalmer man lärt sig  skolan. Hans medryckande glada låtar gick rätt in i huvudet på hela svenska folket.

Han var ett fenomen, skrev låtar på löpande band, det bara poppade upp i skallen på honom. Han var klok som tog vara på den talangen!

Jag kommer väl aldrig glömma hans blågula kostym och självironin när han sjöng Rött hår och glest mellan tänderna.

Äh, skriver ner alla mina favoriter när jag ändå håller på. Bra att ha dem samlade i bloggen:

Tiotusen röda rosor, Älgjakt, Man måste vara om sig och kring sig, Du är en riktig klippare du, Dra ända in i Hälsingland, Ensam jag är, Min gitarr, Ett brev betyder så mycket, Kärlek på lasarett...etc.

Hejdå, Mister Blågult. Ha det bra däruppe!

Nu väntar vi bara på ett rejält minnesprogram i svt, värdigt en nationaltrubadur.