Försökte verkligen hålla tassarna borta från allt onödigt och "farligt" och bara ägna mig åt det läckraste av det läckra. Det är ju så ett julbord ska ätas. Mycket långsamt och med god aptit grep jag mig an sill, lax och röror av olika slag.

När Husbonde och vänner för länge sedan ätit klart och var redo för laddning nummer två satt jag fortfarande med samma tallrik och tänkte fortsätta så en god stund till. Dom ville vara artiga och lägga band på sig men till slut fick jag köra iväg dem. Småningom var även jag redo för lite Jansson och köttbullar med kanelsmak – en helt ny smakupplevelse. Inte tokigt alls.

Vårt julbordsställe experimenterar med lite olika smaker och varianter så det är aldrig långtråkigt. Inte behöver vi åka utanför kommungränsen heller, hur bekvämt som helst. Kul att se lite folk, njuta av samvaro under finfin julunderhållning av bygdens Selfmade Man med Syntorkester.

------

Väl hemma föll tårarna till underbara tv-bilder av dressyren (kür) på Stockholm Horse Show där Jan Brink och Briar tog avsked. Är helsåld på dressyren. Blir alldeles varm inombords och mjuk i knäna och i det ögonblicket glömmer jag nästan ryttaren.

Följer hästens ögon- och öronspel och lever med i dess lyhördhet för osynliga hjälper och bedåras av hur dessa stora, starka djur anstränger sig så för att göra ett gott jobb i ett osynligt samspel med ryttaren. Just idag var det extra tårdrypande när Don Charly reds av Minna Telde. Vet inte varför... kanske var det matsmältningen...hehe:-)

Adventsstämningen spreds även till fågelhuset. Finkvoljären städades idag. Känner mig lagom blåslagen. Det doftar ljuvligt och nu är det bara att njuta. Och pippisarna gladdes såå. Dom uppskattar verkligen när det är nystädat. I år prövas stjärna och ljusstake på nya platser. Därtill hängs två stjärnor på övervåningen och en ljusstake i garaget. Det är så varmt och välkomnande. Jag tror dom tycker om det. Närmare jul ska jag försöka få in lite grankvistar för doftens och stämningens skull.

Det känns alltid lika gott när adventsstakarna är på plats efter sedvanligt trassel med alla dessa små lampor. Ständigt samma visa… de STÅR och går sönder. Dom funkade när man tog ner dem, men under den långa vilan under sommarhalvåret har de gått sönder. Bara så…

Man har med åren lärt sig att pröva dem innan de kommer på plats så man kan sitta bekvämt vid köksbordet och jobba. För en arbetsuppgift blir det. Till slut hamnade vi där med tre döda ljusstakar och en massa smålampor. Var börjar man… och hur var det nu igen… Strax var vi inne i rutinerna. Hämta hel lampa från annan stake och börja prova i ena änden.

Det går väl bra om det bara är EN trasig lampa. I år felades inte mindre än fyra lampor i en av ljusstakarna. Ett evighetsjobb. Till slut stod dock Lilla Husets alla sex adventsstakar på plats och ingen är den andra lik. På bilden syns den som går under namnet "orgelpiporna" för vi tycker den ser sån ut.

-----

Ljusslingan till trädet utanför gick sönder redan förra vintern och vi har inte hunnit skaffa ny ännu. Just nu känns det akut. Inköpet tar vi på måndag för i morgon avnjuts julbord med vännerna. Det finns massor jag kan äta om jag tar det långsamt och tuggar väl. Och det ska man ju.

Varför denna bild? Jo... "någon" har troligen gjort ett nedslag på dammens is när den var frusen. Eller vad ska man tro, när man ser den sista resten is lösas upp i tövädret? Detta syntes inte medan isen och snön låg över dammen. Först nu ses detta fenomen. Det ser verkligen ut som stora fågelvingar. Det är 70 cm  mellan spetsarna i "vingspannet". Eller kan det vara en slump? Fiskarna verkar lugna där nere på botten och inga sönderslitna kroppar figurerar i dammkanterna.

Hur som helst ett vackert mönster. Men man får beskåda det från rätt håll. Lite svårt att fotografera, men mönstret framträder när man vet var man ska titta. Den lilla bilden där jag fyllt i med vitt får vara facit.

... är det ändå att landstinget i Örebro län tvingats ta över städningen på elva vårdinrättningar. Elva! De privata företagen städade för dåligt. Vårdcentraler som Tvärsnytt talat med säger att landstinget erbjuder bättre hygienarbete och noggrann smittstädning.

Detta är fantastiskt. Inte bara ur hygienaspekt. Det är även på tiden att landstingets vård slutar med sån här löjlig 'outsourcing', som det heter, dvs. att bara ägna sig åt "kärnverksamheten" och släppa kontrollen på allt annat. Måtte dom nu också anställa sin egen vårdpersonal och sluta med bemanningsföretagen som bara fördyrar allt.

Var gång man nu hör om varsel och uppsägningar på nyheterna och hur man förhandlar om vilka som ska gå och vilka som kan räddas kvar får jag fjärilar i magen. Minnesbilderna tränger sig på om hur det var förra gången 1991. Då var jag mitt i smeten och många med mig i en skärseld som pågick under hela 90-talet. Vi minns precis hur det var…

Hade sadlat om från annat yrke där jag bränt ut mig, gått tvåårig verkstadsmekanisk utbildning och haft vansinnigt kul. Fick jobb på Stora Företaget där folk stannade till pensionen och trodde jag var räddad. 300 personer hade anställts samma år. När anställningsstoppet infördes tre månader efter min ankomst insåg jag av ålder och visdom vad klockan var slagen. Fast ett litet hopp närde man ju… Sen kom varslen. Stora varsel. Och inte bara där. I hela Sverige. Som nu. Förhandlingarna var påfrestande, många samtal, inga besked. Vi som var med då vet precis hur det känns nu. Höggradig stress i kropp och själ.

Så var det dags… Vi kallades in i tur och ordning. Ett litet samtal dagen före midsommarafton bekräftade slutligen och väntat att jag hade otur. "Jag har iallafall tur i kärlek och det är viktigast", sa jag stolt, tog min uppsägningslapp och återvände tårögd till avdelningen. Fruktansvärt besviken. Jag grät mig igenom hela midsommarhelgen. 90-talskrisen slog till med full kraft. Insåg att jag i min ålder aldrig mer skulle få något jobb. Stressreaktionen framkallade en kronisk tarmsjukdom. Efter elva års arbetslöshet fick jag äntligen sjukpension.

Är säker på att många med mig också blev sjuka av stressen. Vi vet vad som väntar de drabbade denna gång. Vi upplever det igen... och igen. För varje varsel.

Min tarmröntgen för en tid sen var inte så positiv som röntgenläkaren lät påskina. Allt jag äter passerar just nu genom en ynka fyra millimeter trång kanal. Så trångt är det på tunnaste stället under en sträcka av 4,5 centimeters längd. Har nu fått exakta måtten av min läkare. Dystert.

Det får alltså inte finnas med en enda ärta i maten. Inte ens ett ärtskal. Det gör det inte heller sen två år tillbaka då jag fick åka in akut med tarmvred efter att ha ätit sharonfrukter. Med skal. Då löste det sig naturligt. Sen dess testar jag inte.

Håhå jaja. Inte bra. Inte alls bra. Har faktiskt fällt några tårar över saken.

Läkaren vill snarast göra coloskopi och med ballong försöka vidga det smalaste stället till två centimeters passage. Det försökte man för några år sen utan resultat. Det var så trångt att instrumentet inte kom igenom. Om jag ska säga vad jag tror så "skiter" det sig den här gången också. Det kan gå snett också… tarmen kan spricka och då blir det operation i alla fall. Akut.

Snarast… betyder december eller januari. Som om inte vintern vore jobbig nog. Tyvärr har "min" kirurg slutat. Honom var jag väldigt nöjd med, och framför allt hans operationer. Nä, fy detta vill jag inte ens tänka på. Tror jag ringer min läkare och ber om planerad operation istället.

Äntligen har mina vänner som råkat i klorna på "förkränkningskassan" blivit bönhörda. Inte så att Fk backat, o nej då. Men vänsterpartiet har fattat att här pågår ruggigheter och har satt igång en undersökning, ett intervjuprojekt med personer som själva har drabbats.

AL och CG får besök den 1 december då intervjuaren gör en turné i min landsända. Äntligen lyfts denna fråga. Äntligen får drabbade själva komma till tals. NÅGON LYSSNAR. Det kallar jag bönhörelse.

Och inte nog med det… Resultatet ska sammanställas i en rapport om de stora bristerna i sjukförsäkringen. Dels vill Vänsterpartiets riksdagsgrupp själv veta vilka konsekvenser regelverket fått, dels vill man sprida dessa berättelser till övriga partier, media och allmänhet. Man anser det väldigt viktigt att människor förstår hur försämringarna slagit. Oh yes.

Det var genom RESURS-bloggarna jag fick kontakt med intervjuaren, dit han sänt en förfrågan om intervjuobjekt. Jag kunde på så vis förmedla kontakterna, det minsta man kan begära. Intervjuaren Örjan Rodhe studerar statsvetenskap.

Optimisten i mig hoppas förstås på något riktigt stort. Inte bara på en utan flera riksdagsdebatter, och valdebatter, uppmärksamhet i medierna så att även de mest högervridna medierna fattar hur illa folk blivit behandlade. Sist men inte minst hoppas jag förstås på FÖRÄNDRING men kanske allra mest på att alla människor i vårt land inser att man inte kan jaga och håna sjuka på detta vis.

Vare sig vi nått tvåtredjedelssamhället eller inte står det fullkomligt klart att ett samhälle alltid kommer att ha folk som är sjuka. Alla kan inte vara fullt friska och på toppen av sin förmåga som högern får det att låta. En del har oturen att drabbas av sjukdom och ett gott samhälle tar hand om sina sjuka. Man sparkar inte på dem.