Tredje gången jag har ryggskott denna höst-vinter. I morse nöp det till igen. Ger mej sjutton på att det är sjukgymnastens övning med ländryggen som är orsak. Detta ska icke göras om! Det ska jag bli man för.

Således blev inte mycket gjort idag. Men med korsetten som stöd fick jag 1) städat hos marsvinen, var bara tvunget. 2) Gick mina sex kilometer, det går faktiskt bra. 3) Mötte "Allan Sladd" och bad om sladdning på vår vägstump också.

Se där, det var väl de tre projekt som anses vara nog för en dag. Någon har sagt att man inte kan räkna med att klara fler än tre projekt om da'n. Tröstar jag mig med i alla fall.

Sen satte jag mig i tv-soffan och tittade igenom våra nyköpta videor från Hembygdsföreningen. En väldans massa roliga poänger fanns det på dem. Kul berättelser om gamla original från bôggda, framfört på charmigt och skickligt sätt av byhålans profiler. Där var mer humor än i dagens s.k humorprogram på tv. Skrattade högt i ensamheten så tårarna rann.

Där somnade man inte, vilket jag däremot gjorde senare under nobelprisutdelningen.

Hur många gånger har jag inte letat efter en sån här liten pellejöns. Oräkneligt. Lika stora bekymmer var gång man stängt luckan för natten. Är alla fåglar inne...?

En kväll gick jag ut i mörkret och finkammade hela voljären med ficklampa. Det väntades nattfrost. Han fanns ingenstans! Vi räknade om och om igen inne, där han borde vara. Lite svårt i och för sig bland de stora nymferna. Och det blev bara sex. Varje gång. De skulle vara sju.

Även Husbonden involverades men vi gav upp. Var han ute så var han redan död, för han syntes inte till. Jag menar... sånt händer. Vissa fåglar blir sjuka och dör. På morgonen satt han där igen!

Varje gång var det den svartkindade sebrafinken som försvann. En kväll lyftes t.o.m badkaret för att se om han var under. Kikade bakom lysröret, i varje vrå. Han fanns inte. Tänkte, finns han här så sitter han väl på ryggen på nån av nymferna...

I kväll hände det igen. Och nu är det lite tomt, om jag säger så. Lätt att se mellan nymferna. Husbonden tyckte det var dags att stänga ventilen för det drog. HA... det är förstås DÄR han sitter! Jooodå, in flög han till sina vänner. Han hade egen kupé, ett kylskåp, men nu får han hitta en annan vrå.

I morse nåddes vi av nyheten att Thore Skogman avled i helgen. Han blev 76 år och hade ett Sommar-program så sent som i somras. Folkkär trubadur, sångare, poet, artist.  Men Vilda Matilda, detta kan man ju knappt föreställa sig. Det är som med ens föräldrar... Thore Skogman har funnits i hela mitt liv.

Är uppväxt med Storfiskarvalsen (1959), Fröken Fräken, Plättlaggen, Jämtgubben, Surströmmingspolkan, Bergsprängartango, Drömmen om Elin, Pensionärsvisan, Manolito, Pop opp i topp, Twist till menuett, Tre da'r i buren... och allt vad dom heter. Vi kan dem utantill allihop som vore det psalmer man lärt sig  skolan. Hans medryckande glada låtar gick rätt in i huvudet på hela svenska folket.

Han var ett fenomen, skrev låtar på löpande band, det bara poppade upp i skallen på honom. Han var klok som tog vara på den talangen!

Jag kommer väl aldrig glömma hans blågula kostym och självironin när han sjöng Rött hår och glest mellan tänderna.

Äh, skriver ner alla mina favoriter när jag ändå håller på. Bra att ha dem samlade i bloggen:

Tiotusen röda rosor, Älgjakt, Man måste vara om sig och kring sig, Du är en riktig klippare du, Dra ända in i Hälsingland, Ensam jag är, Min gitarr, Ett brev betyder så mycket, Kärlek på lasarett...etc.

Hejdå, Mister Blågult. Ha det bra däruppe!

Nu väntar vi bara på ett rejält minnesprogram i svt, värdigt en nationaltrubadur.