Fråga mig inte varför jag plötsligt tänkte på koreaduffeln. Det tuffaste som fanns i tonåren på flickläroverket under 60-talet var en grön knälång skrynklig koreaduffel med kulhål i. Det skulle ALLA ha. De såldes ’en masse’ av importföretaget Mercury och kostade 20 kr. Jag tjatade länge för att få en.

 - "Är dom varma då", frågade mamma. Det var ju bara tunt militärtyg. Man fick klä sig varmt under istället. Till slut släppte hon till tio kronor, det räckte till en UTAN kulhål. Var överlycklig över detta begagnade militärplagg som hängde med i flera år. Man var med, men i totalt fel ålder för att förstå sig på vare sig Korea eller USA.

Snart var man ett vandrande klotterplank. Det var så man gjorde. Skrev namn på koreaduffeln. På alla idoler, band man gillade, killar… ja, allt.

Sen kom en liten blå-och-vitrandig tunn bomullsluva utan tofs som smet åt runt håret. Ett litet huvud som mitt blev om möjligt ännu mindre. Smällar man fick ta ty luvan hörde till. Samt en superlång halsduk som virades ett varv runt halsen och sen hängde ner till knäna ungefär. Min var gul.

Jeansen hade inte slagit än. Vi hade elastabyxor, såna där med hälla under foten och som det blev knän på ganska snart varför man drog upp dem i midjan allteftersom för att knäna skulle rätas ut. Mantovaniskor.

Vi skolkade, var hemma hos en tjej och lyssnade på en störig inspelning från Radio Luxemburg när Beatles slog, rökte pipa (vanlig tobak), åkte spårvagn till klipporna vid havet, blev hungriga, samlade blåmusslor som kokades med saltvatten i hittad plåtburk, brrr, mådde lite illa och ångrade oss.

En av tjejerna fick Beatles första LP, hade med den till skolan och vi kastade oss ner till gympasalens skivspelare och buggade på både lunchrast och varje tiominuterspaus till Love me do och Please please me. Det var rusigt härligt och vilt.

Så slog Rolling Stones, det blev fler namn på rocken. Stones besökte Göteborg, en flicka i klassen låg med Mick och det var en artikel i BILDJOURNALEN om detta. Vi var stolta! Jag gillade Bill Wyman bäst, har alltid fastnat för dem som sett mest härjade ut, kanske för att jag fick ha dem ifred. Jag menar, ALLA andra dyrkade ju Mick Jagger.

Det var tiden när Göteborg hade flera lokala pojkband i vår ålder, vem minns t.ex inte riksbekanta Tages, Janne Lucas och de lite äldre Spotnicks. En kille från pojkläroverket var en yngre kopia av Bill Wyman och spelade i ett lokalt band. Jag passade hans tider vid spårvagnen för att bara titta. Så där höll det på…

Undrar bara var den gröna koreaduffeln tog vägen…?

Lite tidigt att summera dagen, men här har jag hamnat vid datorn medan resten av sällskapet tagit tv:n i besittning. Pappa är här och han gillar tv, och då får det bli så... Roligt för gamla pappa att slippa sitta ensam. Julen är ju familjehögtiden framför alla andra. "Sällskapet" förresten, det låter stort men vi är inte fler än tre, ja fem med hundarna då. I ett litet hus blir varje sällskap stort.

Själv skulle jag kanske helst bläddrat i en bok men det är uteslutet just nu. Och jag blev rent lycklig över att INTE ha missat reprisen i svt med Ernst-Hugo Järegårds berättelse om lejonet, "Motigheter i arla morgonstund" Obetalbart. Vi satt som trollbundna. Varför sänder tv inte mer av denna sort? Varför kan inte våra duktiga skådespelare av idag berätta liknande historier? En fantastisk form av underhållning.

Nu går Hälsoresan i burken hör jag. Kanske ansluter jag mig om en stund. Det duggar härligt utanför och blänker på rutorna. Hundarna är rastade för sista gången, friden är total.