Fågelperspektiv

Inlägg publicerade under kategorin Farmartiden

Av Margus - 5 januari 2008 13:31

När jag ändå sitter pall med ryggskott tänker jag på farmartidens många tokigheter. Jag var för 35 år sen en stadsunge som trots stor djurvana ännu hade mycket att lära. Bland annat om hönors värpnöd, ett livshotande tillstånd när ett färdigt ägg inte kan komma ut (gäller för övrigt alla fåglar).

I böckernas värld kunde sådant inträffa när unghönsen skulle börja värpa och jag förkovrade mig rappt på området när en höna blev dålig. Värme och smörjning av kloaken med olja krävdes, läste jag. Sagt och gjort. Hönan som då var rätt hängig och därför medgörlig hämtades resolut för behandling - från hönshusets invanda miljö till en kartong placerad i vardagsrummet. Hade inga andra rum att välja på.

Med matolja utfördes akten, lät henne sedan vila i bostadsvärmen medan jag drog vidare till andra sysslor. Kuren måste ha gjort underverk, eller hade hon frisknat till ändå, för när jag nästa gång kom in i rummet var hon klart uppiggad och flög skrämd och vilsen upp ur kartongen, landade kacklande och skrikande efter vinglig luftfärd rätt ner i marsvinslådan, varpå ett av marsvinen förskräckt studsade rakt upp och ut på golvet (neeej!).

Innan jag kunde ta hand om honom var det vilt flaxande och kacklande fjäderfäet redan uppe i fönstret där en blomkruka med uttorkat innehåll gick samma väg som marsvinet. Inte blev hönan lugnare av att  en glad valp av vallhundsras ljudligt "hjälpte till". 

Hönan infångades efter ytterligare förödelse och förpassades snabbt till sin kartong med något tungt ovanpå medan jag hela tiden tänkte på marsvinet. Hade han brutit ryggen…? Var han död..?

Darrande av upphetsning och oro låg jag strax på golvet och spejade. Från diverse tillhörigheter under sängen kunde han sedermera, tämligen upprörd, halas fram för undersökning. Han hade klarat sig! Minns att jag skakade av skräck. Han återbördades strax till sin lika chockade fru i lådan.

Så snart benen bar fick jag ut kartongen med den friska och upplivade hönan till hönshusets lugna vrå, medan jag städade undan jord, krukskärvor, hönsskit, halm och sånt. Valpen och jag fick tidernas upplevelse. Det ÄR livat på landet…

Av Margus - 20 december 2007 16:42

Varför i hela friden tänker man på HÖNS inför jul? Inte vet jag... tankar kommer, tankar går, lycklig den vars minne består..he, he:-) Så kan det bli när man bläddrar i album och scannar in pappersbilder.

Min farmartid på 1970-talet startade med 30 unghöns och västgötatiken Jackie. Västgöten var noga utvald, men hönsen köptes på annons från trakten och hämtades hem av mig personligen. Åååh, mitt bondeliv hade börjat... Det var så trevligt att höra dem kackla och trippa i sina kartonger under hemresan. Och lukta lite... det skulle de ju. Jag lät med flit halmstråna ligga kvar i bilen ett tag, för den trevliga imagen.

Unghönsen skulle växa till sig innan de började värpa så vi hade gott om tid att lära känna varann. Jag satt i deras box och studerade beteenden. Snart skulle det visa sig att en av dem var s.k "transa" långt innan ordet var uppfunnet. Hon var en höna, såg ut som en höna, men hade väl överskott på testosteron eller nåt... för kammen var större och hon gol som en tupp. Hon la aldrig några ägg och försökte inte heller para andra höns. Hon var bara mittemellan.

När äggen kom blev det spännande. Hönsen hade nybyggda s.k rullreden (efter proffsritningar) där äggen rullade ut i en ränna när hönan reste på sig. Å hej å hå, vad många ägg det blev plötsligt. Från att ha kunnat plocka några då och några då visste jag snart inte var jag skulle göra av alla ägg. Hade ju tänkt mig självhushåll, men detta var mer än ett litet hushåll förmådde.

Affärer har jag aldrig haft sinne för. Kunde inte ens kränga den minsta lilla majblomma på sin tid. (Nu 35 år efteråt konstaterar jag att mina ägg skulle blivit eftertraktade för hönsen fick ALLT som befrämjade god kvalitét. Så dags att fatta det nu!)

Turligt nog är det bra hållbarhet på ägg som hamnar i kyl och under lång tid kunde de säljas till vänner i Göteborg som man då fortfarande hade ärenden till.

Efter några år blev det äntligen lagom ägg för den egna konsumtionen. Då börjar hönsen lägga många ägg i samma rede. Det blev trångt, det blev trampat.. och vips... fick de smak på produkten. Några hackade sönder äggen och åt upp dem. Studerade noga för att nacka den skyldige, men det var ingen idé. Ovanan spred sig till allihop och de blev så förslagna att de stack ut huvudena i rännan och rullade tillbaka äggen, höll fast med foten, hackade och åt.

Då blev jag besviken. Det fåtal i flocken som överlevde en minkattack fick gå kvar till döddagar, men jag tappade faktiskt lusten att skaffa nya. Jag hade ju andra djur att ägna mig åt.

Av Margus - 3 december 2007 21:11

Vår lilla grisfamilj är ett kärt julpynt som plockas fram varje år. De var nyköpta till förra julen och är således en ny tradition. Att jag älskar grisar är ett understatement för bloggens återkommande läsare. Galten och de tre suggorna med var sina kullar utgjorde en alltför stor frestelse i vår lanthandel. Kunde inte låta dem vara. De såldes var för sig, men jag såg redan inom mig vilken fin familj det skulle bli nedbäddade i hö i bästa brödfatet. Och ett fint minne av min farmartid. Så nu bor de här.

Av Margus - 1 december 2007 19:55

Elin var som liten kulting en ljuvlig uppenbarelse, med små pigga ögon under ett par alldeles för stora öron och långt silvervitt hår över hela kroppen. Nyss utflyttad från storstan vurmade jag för allt ursprungligt och naturligt och föll för hennes tilltagande likhet med ett vildsvin.

När Elin varit hos galten och ensam gick i väntans tider tillbringade jag vinterkvällarna i Elins kätte där vi förde förtroliga konversationer. Hon sneglade tacksamt på mig under de stora öronen och log med hela ansiktet. Att detta senare skulle få obehagliga konsekvenser anade jag föga.

Felet blev att hon förlorade all respekt för människan. Hon var även som 250 kilos sugga vänligheten själv, men med bestämda idéer i vad som rörde hennes person.

En gång tog hon sig finurligt ut för att leva loppan i höladan som en yster kalv och jag utkämpade ett mindre krig för att återbringa denna ångvält i sinnenas balans.

Att ta henne till galt för betäckning var också nervpåfrestande äventyr två gånger årligen. Elin gjorde allt för att sabotera dessa utflykter och satte sig på tvären med all den kraft och viljestyrka som bara en gris är mäktig. Hon genomskådade alla knep och störtade sig med öronbedövande vrål ur varje fälla. Efter två timmar av brottning, råstyrka, eder och förbannelser anlände vi till galthållaren i sena kvällen.

Väl hemma i kätten var Elin åter den vänaste på jord. Hon var en praktmamma av sällan skådat slag. Grisade själv, låg aldrig ihjäl någon, blev aldrig aggressiv av värkarna och hennes stora, livskraftiga och sunda grisar växte fortare än några kullar i historien. Grannbönderna häpnade.

Elins mammighet visste inga gränser. Hon mottog välvilligt både hund och bekantas barn på studiebesök i barnkammaren.

Elins och min första grisning blev i alla avseenden gemensam sak. Sju år senare klippte jag smågrisarnas tänder och kastrerade galtar, men om grisningar lärde jag mig det mesta redan denna gång. Det uppstod komplikationer och Elin höll på att dö.

Elin bäddade. Elin fick mjölk. Elin fick värkar – men inga grisar. Mitt i natten ville jag inte verka pjåskig och ringa veterinären men fattade ändå att detta var något annat är handbokens beskrivning. Veterinären fick igång värkarbetet och drog fram de största grisar han någonsin sett. Elin samarbetade. Hon ömsom stod, ömsom låg och flyttade sig på begäran. Resten av grisarna drog jag ut själv. Vi fick sju nassar, Elin och jag. Våra förstfödda.

Doften av nyfött fick jag uppleva flera gånger sen. Tack vare Elin fylldes min farmartid av många sådana mirakel.

Av Margus - 29 november 2007 21:52

Boogie-Woogie hette finullsbaggen jag hade på 1970-talets farmartid. En snäll kille men ändå med tydligt bagg-humör. Han hade ju sex fårtjejer att basa över. De ingick i min djurbesättning som i övrigt bestod av getter, höns och grisar.

I stamtavlorna hette han Pelle och alla fårflickorna Ulla, varenda en. Tjatigt, tyckte jag. Men det blev ändå så att flickorna kallades för sina nummer, typ 46:an, 37:an och så vidare. Dom var så lika varann så man fick ändå kolla klippningen i öronen. Nu har jag glömt bort allt om öronklipp.

Här är några tackor med lamm: 46:an, Emily, Lilla Mimmi, 23:an, 37:an och 41:an.

När jag första gången skulle klippa dem blev det kämpigt. Det skulle visst finnas en gammal fårsax nånstans... hittade den, prövade, gav upp och tog till kökssaxen. Fårsax kräver viss teknik. Den bör därtill vara slipad...!

Så det blev kökssaxen till allihop. Hade väntat i längsta laget och det skulle bara bli gjort...! Det tar sin rundliga tid att medelst kökssax befria ETT får från all ull. Inte satte jag dem på rumpan heller som australiensarna gör. De stod bundna och var snälla som lamm. (Känner fårlukten än vid blotta tanken. Inte otrevlig men speciell. Tycker getter luktar bättre.). Klippte två per dag, tror jag. Efter en vecka hade jag rejält ont i ryggen (!) men klippta var de.

Snyggt...? Ha, ha... neeej. Rätt buckligt var det, med småsår här och där.

Boogie-Woogie var rätt stökig minns jag. Han hade annat att sköta  än att bli klippt, menade han och var rastlös. Men det gick, det med.

Kökssaxen använde jag bara en gång! Året därpå var fårsaxen slipad och jag lärde mig klipptekniken efter hand. Det gick betydligt snabbare med rätt verktyg!

Av Margus - 26 november 2007 20:14

Jag älskar getter.

Små magra, knotiga överlevare som lever på ingenting. Härdiga. Säkra på fötterna. Intelligenta. Humoristiska. Nyfikna. Tuffa. Luktar gott (jo-o!). VACKRA.

Har alltid njutit av dem i djurparkerna men en slump gjorde att jag på 1970-talet fick hem några tidigare än tänkt. Grannarna var från Jämtland och skulle ha getter, det hörde bara till. Lantras. Jag skulle bara skjutsa med släpkärra.

De köpte några stycken samt en stor och kraftig bock (Mao), vit med lååånga horn. Som av en händelse fanns en get (Vaja) med sin killing (Lura) till mig också. Alla gick in i suggburen. (På bilden Vaja och Lura med var sina killingar i min famn. Jackie vid fötterna.)

Bäää-häää-häää...  Lätet är så gulligt. Vita och Tretti fick de förstfödda heta, en get och en bock. Grannens vita Mao var förstås far. Killingarna var silvrigt vita i den mjuka pälsen. Vuxna getters ragg får istället den där sträva, lite feta strukturen. Ett fantastiskt hårlag som jag beundrar.

Killingar är bedårande när de steppar omkring på små klövar och riktigt njuter av tip-tap-ljudet som uppstår. Herre-på-täppan var en populär lek.

Att getter lever på nästan inget fick jag många bevis för. Trots kraftigt och fint bete sträckte de sig begärligt efter de torraste buskar och gräs! Granbarr åkte in i munnen utan betänkligheter och tuggades förtjust, som inkentinken. Vatten drack de inte heller så mycket. Speciella djur.

Enda problemet med getter är att de hoppar över stängsel, visst var det kul med besök inne i köket men bor man nära vägen är det livsfarligt. Nu har jag inga getter längre, men min farmartid var härlig. (Sista bilden: Lurifax)



Av Margus - 24 november 2007 22:08

Vila och eftertanke är min normala väg till återhämtning. Jag gör ofta av någon anledning precis tvärtom. Har just sammanställt fakta om klimatboken (föregående inlägg). Sitter vid datorn och jobbar fast jag börjat hos sjukgymnast för besvär i nacke och skuldror... Ooops, hoppas inte HON läser detta...;)

Nu blir det mer lättsamt. Bilder. Annars bleve livet föör träligt. Öppnar en ny kategori - Farmartiden, en epok i mitt liv som ligger 30 år tillbaka... nej, 35. Hej vad tiden går, och drygt tjugo var jag. Har sadlat om ett antal gånger och hamnat i de mest väsensskilda skrån. Karttekniker, farmare, väktare, journalist och verktygsmakare i nämnd ordning. Nu sjukpensionär.


Farmartiden var fantastisk. Det var då jag blev religiös, målade tavlor, födde upp smågrisar, getter och får. Hönsen var först på plats och västgöten. Sen anlände tre smågrisar levererade av Exets morbröder som startkapital. ELIN, SELMA och ASTRID levde ett lyckligt griseknoeliv i stor hage bakom lagårn, bökandes och snaskandes mest hela dagarna.

När hösten var inne reste Astrids och Selmas själar till himlen och köttet till frysen. Mörkrött kött, ganska likt nötkött, mycket muskler efter bökandet. Det var dags att lära sig livets hårda skola, slaktprocedur, styckning, tillvaratagande, matlagning... you name it. Det var detta jag drömt om, planerat för och längtat efter; back to basic.

Elin blev ensam kvar för att bli modersugga, stammoder till min blivande besättning. Det dröjde dock några månader tills hon kunde betäckas, hon var liten till växten från början. Under vintern fick hon en värmelampa och jag höll henne sällskap om kvällarna. Hon satt i mitt knä och åt morötter och blev allt större och tyngre...(!) men sitt fina handlag när hon varsamt tog morötter hur min hand behöll hon.

Småningom fick hon sällskap av annat slag, sina egna småttingar. Elin var godheten själv. Hon låg med ansiktet inne i babyavdelningen och tittade kärleksfullt på sina små när de sov. Hon log med hela ansiktet (jo, dom kan!) och njöt av samvaron. På bilden hennes första kull. Jag kunde knappt slita mig därifrån. Små varma drömmande kroppar... och doften av nyfött... åååhhh. Fast det var dramatiskt när de föddes. Men det är en annan historia...



HEJ, OCH VÄLKOMMEN !

      

  Visa presentation

Avdelningar i bloggen

Så var det då... denna dag

Sök i bloggen

ARKIV från start 14 mars 2007

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015
>>>

   Underbar video från YouTube

  

Bra historiebok på internet

Mina länkar

Antal besök

Följ bloggen


Skapa flashcards