Fågelperspektiv

Inlägg publicerade under kategorin Fågelhuset

Av Margus - 24 januari 2015 20:51

 

Bevärande trötthet sitter i efter julens eskapader. Energin räcker inte långt. Bokföring sker då och då. För att få något gjort räcker det inte med att bara vara vaken…

Hursomhelst har kanarierna börjat med bosättningsbestyr i fågelhuset. Kiki Hulthén och Olle var så enträgna att vi tog fram holkar och bokorgar. När mossa, hö och mjukt marsvinshår levererades blev det full verksamhet både här och där.

       

Kiki H och Olle lade beslag på ett rede vid fönstret och har till dags dato fyra ägg som ruvas. De ömma bilderna togs häromdagen. Ripa har också byggt och ruvar två ägg liksom Nils Georg (en hona vi ännu inte bytt namn på). Ripa verkar bli uppvaktad av ”Molly” som, när detta bekräftats, ska döpas om till Morgan eller Mårten. Flera holkar är föremål för risfåglarnas bosättning.

       

De sex gamla sebrafinkarna fick flytta till reservburen för att inte lägga sig i kanariernas bestyr, vilket de annars har för vana att göra. Hur gamla de än är så slutar de aldrig att bygga, vilket de nu ohämmat kan roa sig med. Där finns bara en hona och vi räknar inte med något resultat.

Även lessonparet fick flytta från sin halva av nymfernas Royal Suite. De gulliga små ettermyrorna nafsar nämligen efter nymfernas fötter när dessa klättrar på nätet. Det kan sluta illa och får inte ske. Således bor de nu i en etta alldeles intill, med dubbla nät – för säkerhets skull. Ser ut att trivas gott och slipper reta sig på någon.

       

På måndag ska den efterlängtade fibern ”blåsas in” i huset. De kommer tidigt. Ingrävningen av kabeln och hopkopplingen med vår kabel vid tomtgränsen skedde strax före jul. Vi följde ivrigt det hela från tidig morgonstund då grävmaskinen bara kunde anas bort på vägen. Bilägger bilder som aldrig hann komma in i bloggen då.

ANNONS
Av Margus - 15 september 2014 23:32

 

Våra sladdbarn i fågelhuset gör framsteg. Efter en vecka på golvet sitter de nu på pinne, på repet eller var de har lust. De flyger vart de vill och väntar otåligt på mat varje morgon. Skyndar mig ställa ner mjukfodret där de frossar fritt bland gröna ärter, kokt ägg, morötter och gurka. Det är ju såå roligt att kunna äta själva!

       

Ärter är populärast. Lätt att plocka i sig, inget som behöver skalas först. Så roligt att se. En av dem sågs dessutom mota bort en sebrafink från fatet. Och risfågelungarna som kommer fram samtidigt är så snälla och överseende.

Mamma och pappa matar ännu med fröer. Klart de behöver lite grovfoder också, inte bara grönt. Innan man vet ordet av flyger de väl ut i utevoljären också och snart sitter de i fröskålen och kämpar med skalandet. Mycket teknik med skalandet, man förstår att föräldrarna hjälper till ännu ett tag.

       

Den som inte följt ungarna hela tiden i bloggen kan läsa HÄR om hur de föll ur boet och kunde räddas. Och HÄR om den stora lyckan när de klev ur boet, tre dagar för tidigt. Vi är så jättelyckliga över att allt gick bra.

ANNONS
Av Margus - 6 september 2014 17:36

        

Nu är sladdkullen ute! Ja, de kanariebebisar som trillade ur boet och sånär dog härförleden. Och som vi räddade med tålamod och list efter traumat. Mor 'Nils-Georg' och pappa Tore återupptog matningen i reparerat bo och allt har löpt som det ska. Men de är ute tidigt, rackarna… tre dagar för tidigt.

Inte förrän till tisdag, om tre dagar, skulle de ut. Men man såg tidigt att här blir det grejer av... I två dagar har den ena ungen stått upp i boet och spejat runt. Och i morse hade det hänt. Livliga som attan. Ibland ser man kanarieungar ligga tillsammans i ett hörn i nästan en vecka efter att de kommit ut. Men de här vankade av och an, pigga på att utforska omgivningen. Verkar bra - så långt. Vi är lättade och glada att allt gick vägen.

Vi passar på att ringmärka dem medan de ännu är naiva och orädda. Så lätt det går. Och sen snabbt tillbaka till platsen där de hämtades. En minut allt som allt.

Härligt mörkhyade har de varit sen födseln, vilket glatt oss. På senare tid har vi fått alltför många gula, gulvita och cremefärgade kanarier. Vackert det också, men lite tjatigt. Och svåra att se skillnad på. Dessa blir bruna eller gröna när de färgar ut, vilket är efterlängtat. Då kan det i nästa generation bli en hel del brokigt igen. 


Sensommarskräpiga står rabatterna med hängande blommor som försöker hänga i. Ingen fräschör i grönskan längre. Bladen hänger slappa och utlevade i ett sista försök att njuta av det goa vädret. Blommorna som för någon månad sen gladde oss med prunkande livsglädje ska gå till vila. Tror jag skrev om detta alldeles nyss, men det fyller mitt hjärta när jag ser dem. Tycker det är vackert.

En av amiralerna gästar fjärilsrestaurangen med syrénbuddhleja och fotades. Växterna som planterats för fjärilarnas skull har i brist på dessa givit näring åt hundratals humlor hela sommaren istället. Och glada var dom :-)

Av Margus - 25 augusti 2014 23:24

Det här kunde gått riktigt illa…

Kanariehonan Nils-Georg byggde envetet hela värmeböljan igenom. Kanarier ska helst inte häcka efter midsommar – det är fel säsong för dem. Men när hon nu ändå fick ihop ett snyggt litet bo lät vi henne hållas. Fyra ägg ruvades. Vi armerade det bräckliga bygget med små grenar och ståltråd. Tre ungar kläcktes och lyckan var total. Vi var skeptiska till hållbarheten men kunde inte störa med vidlyftiga arrangemang då N-G låg där hela tiden.

Så hände det som inte fick hända... boet rasade i bottnen och ungarna for i golvet. Hittades av oss – iskalla. Hur länge de legat där vet ingen, men räddningsoperation inleddes. Värmde ungarna i händerna och blåste med het andedräkt. Två rörde sig bra. Flyttning av bomaterial till en stabil bokorg - på samma ställe. Brukar inte fungera, men var värt en chans. Två ungar levde. En död. När boet var på plats placerades ungarna där, nödtorftigt uppvärmda. Nu gällde att få dit Nils-Georg…

Hon återfanns i utevoljären stirrande tomt och likgiltigt framför sig. Hade gett upp. Hennes kära små bebisar fanns inte längre. En kanariehona söker inte upp ungar som fallit ur boet – ”det är inte mina”. Det ska se ut som det var innan, annars finns de inte.

Vi körde in mamma Nils-Georg och pappa Tore i fågelhuset och en rad andra finkar som följde med. Stängde luckorna. Fler finkar satt utanför och ville in, men de klarar sig ett tag om så behövs.           

Sen en orolig väntan. Nils-Georg började strax äta. Åt lite mer. Onödigt noggrant, tyckte jag. Hon skrapade näbbet och tänkte flyga ut igen. Om luckorna varit öppna skulle hon gjort det! Nu fick hon chans att göra sig ett ärende in mot boavdelningen. Satt länge flera meter från boet. Slets mellan instinkt och uppgivenhet. Sen gjorde hon en mycket snabb flygtur in mot platsen för traumat och tillbaka - utan reaktion.

Men… hon hade sett ”något” där under sin snabba rush förbi. Hon tänkte och tänkte… Tyckte väl att något var värt att tittas närmare på. Åkte tillbaka. Satte sig en stund på en gren ovanför boet. Tittade ner i korgen. Lutade sig fram. Tittade noga… ”men, här ligger ju ungarna”. Hoppade ner på kanten, petade på dem – och kröp ner och la sig på dem!

Hellegod… den synen var värd att väntas på! Hjärtat slog frivolter på matte.

       

Nu behövde ungarna värmas och få igång ämnesomsättningen innan det skulle gå att mata dem. Nils-Georg lämnades åt uppgiften. Luckorna fick vara stängda ett tag till. Tore kom också och inspekterade boet där Nils-Georg låg - och matade henne.

Jag gick och kikade i ett kör, och efter nån timme sågs en matning. Två halsar som sträcktes upp och tiggde… Yes! När allt verkade etablerat öppnades luckorna för övriga finkar. Nu skulle Nils-Georg inte lämna sina ungar för allt smör i Småland. Så skedde inte heller. Hon låg på dem hela natten. Morgonen därpå var krävorna fulla. Allt funkade! Både hon och Tore matade om vartannat. Tore hänger på nätet varje morgon när vi kommer – ivrig efter den färskaste maten.

Traumat inträffade för två dagar sen. Nu går utvecklingen framåt igen. Vi fylls av tacksamhet. Men fågelungar räknas inte förrän de lämnat boet och sitter på pinne. Två veckor kvar av väntan…

Av Margus - 5 augusti 2014 23:30

 

Månatlig städning av fågelhuset genomförd - trots värmen. Viktigare än bostaden. Man har ju ansvar för sina små skyddslingar. Och de blir så tacksamma. Inte så att de niger och bockar, men de trivs. Stortrivs. Det är belöning nog! Hämtade också hem älggräs och band till nekar åt dem. Åååh, vad de älskar detta! Kanarierna var först på kvastarna... risfåglarna vilade nog middag just då :-)

       


Av Margus - 21 juli 2014 23:17

Valborg klarade pärsen. Vår lilla kanariehona Valborg skadade en tå för 16 dagar sedan. När jag skrev om henne HÄR förra veckan var allt osäkert. Hon hade lagt sig i en buske, vilade och bidade sin tid medan inflammationen värkte ut. Men hon ruvade faktiskt också på ett ägg… tydligen påbörjat innan skadan skedde. Bo och ägg var dock inte i bästa skick. Vi befriade henne från den plikten.

       

Dagliga framsteg har konstaterats. En piggare liten fågel har sällan setts. Hon har oftast hållit den ömma foten upplyft men kunnat stå på den då och då. Ett genombrott skedde igår när hon glatt kastade sig i poolen och plaskade av hjärtans lust, omringad av vännerna. Således fångades hon in idag för kontroll.

Det är bara en klo som förlorats. Den svartnade resten är borta, tån verkar intakt och har fin färg. Den svullna ’trampdynan’ (som fåglar egentligen inte har) hade svällt av. Färgen är normal och hon sågs trippa omkring på båda fötterna en stund. Den lilla tultan sliter och släpar nu med strån till ett nytt bobygge någonstans. Och livet leker igen för lilla Valborg.


Friskförklarad är även undertecknad. Sanatoreihostan ekar inte längre i Lilla Huset. Under helgen tillstötte värk vid djupandning och lunginflammation befarades - med viss reservation för invärtes muskelbristning efter två veckors ihärdigt hostande. Förbereddes besök på Vårdcentralen i morse, men vaknade helt återställd och besvärsfri – varpå jag friskskrev mig själv på stört. Förbättringen kvarstår ända inpå kvällningen. Husbonden försökte få med mig på cykeltur när värsta hettan (27,3) gett sig. Det kändes inte riktigt nödvändigt första friska dagen :-)

Av Margus - 12 juli 2014 23:23

Valborg skadade en framtå för en vecka sen. Foten svullnade. Sen gick hon in i en buske och gömde sig. Hon har fångats in och fått sulfa vid två tillfällen. Det är allt vi kan göra. Tiden får utvisa om inflammationen hävs eller tar överhand. Stackars lilla Valborg… Vi känner verkligen med henne. Man kan lätt tänka sig att foten värkt och dunkat. Hon har säkert haft både feber, muskelvärk och huvudvärk. Men hon är inte ruggig eller slö. Blicken är pigg.

       

Den inflammerade foten var tre-fyra gånger tjockare än normalt. En liten fågelfot är normalt bara benig, men nu var den röd och svampig. Den skadade tån var svart och ihopkrympt. Att hon söker vila och avskildhet är smart – en hona blir annars alltid uppvaktad av envetna hanar. Energin ska gå till läkningen nu. I den solbelysta busken har hon fått värme, vilket sjuka fåglar ska ha. I annat fall skulle vi satt henne under ’gresalampan’ då infravärme värmer på djupet. Och sulfan har antibiotisk funktion. Därtill är hon kvar i sin normala miljö, vilket också är bra. Instinktivt har Valborg gjort alla rätt.

     

Vi följer dramat dagligen. Kollar ner i busken att hon lever. Och att hon kommer ut varje dag och äter något. Ett samförstånd oss emellan - hon ser att vi har uppsikt, och får ligga kvar på den plats hon själv valt.

Fröer på marken runt busken gör att hon har nära till maten. Hon såg när jag spred dem och lade ut strån med frövippor som de älskar. Genast var hon framme och åt av godsakerna. Med god aptit. En fågel med den blicken avlivar man inte. Hon v i l l överleva detta. Hon ska ha sin chans. De senaste dagarna har hon varit inne vid matskålarna och ätit sig riktigt mätt. Då går det fort, och sen lika snabbt ut till busken igen. Vi håller tummarna för Valborg.


Vi erinrar oss hur det gick för Nacka, kanariepojken som amputerade två tår på sig själv och blev helt frisk igen. Så vi vet att det k a n gå vägen.

Av Margus - 8 juli 2014 14:04

 

- Men, sluta fota nu så vi kan komma in!  - Är frukosten klar snart?   - Voffo gör di på dette viset?

      

Risfågelfamiljen var riktigt uppbragt när jag började fota också. De hade väntat länge nog på sin frukost. De små liven är för söta när de sträcker sig fram och kikar in i sitt utgångshål. Så rara miner gör ju att man går omkring med ett leende efteråt.



HEJ, OCH VÄLKOMMEN !

      

  Visa presentation

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT GÖRA DEM STÖRRE

Här kan du se mina videoklipp

 Välkommen in till hemsidan

Avdelningar i bloggen

Så var det då... denna dag

Sök i bloggen

ARKIV från start 14 mars 2007

   

     

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015
>>>

   Underbar video från YouTube

  

Bra historiebok på internet

 

Mina länkar

      

Följ bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se