Nu drar jag snart ner rullgardinen för den här bloggen som allt mer utvecklas till något jag inte tänkte - en sjukdomsblogg. Nu är vi där, bloggen och jag… det går i ett. Hinner inte uppleva annat än alla dessa vårdbesök, och det man inte hinner uppleva… eller tänka, går ju inte att skriva om.

Efter dagens ultraljud kan jag till min digra samling lägga ytterligare en diagnos, nämligen gallsten. En samling jag redan är satans trött på. Inte heller går den att sälja för ett par miljoner till högstbjudande. Kunde jag, skulle jag gladeligen skänka bort den – och då gärna till några moderata politiker som behövde känna sig lite mindre odödliga.

Så när jag nästa gång känner av liknande smärtor som i somras behöver jag alltså inte ringa ambulansen i tron att det är en infarkt – det är bara ”små stenar i gallan” som spökar. Suck.

Fastekuren med uppstigning kl 3.30 gick bra, liksom födointag och andra morgonbestyr. Åt mig mätt till 5.00 som jag tänkt. Kunde till och med lägga mig och sova en timme till innan rushen började. Hungrig blev jag inte förrän sista milen före sjukhuset. Och smörgåsen på sjukhuscafeterian smakade himmelskt efteråt. Äntligen sitter rutinen.

Var i bloggen lägger man detta inlägg, tänkte jag. Inte på katogorin Ansiktsförlamning i alla fall. En ny kategori, kanske...? Nä, nu räcker det! En sista hysterisk galghumortanke innan täcket dras över huv'et var GALLERIET, ha ha ha. Men nej, sååå roliga ska vi inte va'.

Här bjuder jag på Zumba - det är ju ändå fredag kväll. Om klippet inte funkar... titta HÄR istället, och i morrn kanske jag prövar stegen...

Go'natt fansen, och ha en himla go' helg därute!

I morgon väntar hårda bandage… att vara sjuk är minst sagt körigt. Först var dagen noga planerad med två vårdbesök på Byn, allt lugnt. Sen kom kallelsen som vände upp och ner på tillvaron - ultraljud av buken. På en tid som redan var inbokad för annat…

Tiden gick inte att byta, var visst brådskande och skulle prompt göras i denna vecka. Take it or leave it, ungefär. Herregud, tänkte jag… ultraljud kan man väl göra när som helst - och avbokade.

Skulle jag inte gjort! IBD-mottagningen gav besked: lever och njurar ska kollas pga. förhöjda värden. På’t igen. Tiden fanns kvar. Puh…

Sen gällde det att ändra de tider jag haft inbokade från början. Det lyckades. Den ena flyttades till måndag, den andra till arla morgonstund i morgon – FÖRE resan till sjukhuset. Ha!

Ett problem kvar… jag ska vara fastande vid ultraljudet kl 11.00 Får inte äta eller dricka kaffe efter kl 05.00 på morgonen. Milda makter! När detta gick upp för mig knöt det sig i bröstet av stress. Och då har jag inte ens tänkt på de förhöjda värdena…

Får alltså hoppa ur sängen 3.30 för att hinna vakna, dricka nog med kaffe, koka ägg samt äta i lugn och ro före kl 5 så att jag står mig till 11-taget. Sen bara vatten, och mitt under denna fasta ska jag till det tidiga vårdbesöket.

Har redan huvudvärk av blotta tanken på fasta – det värsta jag vet. Även om man är mätt blir man hungrig bara för att man INTE FÅR. (Jagad… fanns det visst en tv-serie som hette på sin tid…)

Resan är fixad. Tur man får ligga under ultraljudet. Och McDonald’s ligger runt hörnet - till glädje för fastande patienter.

För andra året i rad har vi haft besök av Länsstyrelsen för kontroll av vår… kennel. En verksamhet som lades ned för 12 år sen – efter en enda kull. Vilka missförstånd det kan bli.

Har de ingen annan att åka till, undrar man. Detta är resursslöseri. Med några enkla knapptryck på Internet kunde de kollat om det alls fötts några kullar - innan dom startar bilen. Och redan i fjol berättade vi hur läget var, men det blev tydligen aldrig noterat. Så nu kom en kontrollant till. Kära nån…

Felet var förstås mitt från början. Jag var så himla nitisk att allt skulle vara rätt så jag begärde TILLSTÅND för verksamheten, något som tydligen inte är så vanligt. Sen går 15 år, och plötsligt blir det en väldig aktivitet - när verksamheten väl är skrinlagd och valparna pensionärer;-) Nu har vi skriftligen begärt att tillståndet ska dras in. Så här ska det ju inte vara.

På så vis har istället fågelanläggningen blivit vederbörligen kontrollerad - två gånger om! Nu fick vi faktiskt en rapport också. Och allt var så bra. Roligt. Man vet ju aldrig med de här myndigheterna. Tänker på Hästamannen och många andra som fått hästar avlivade i onödan.

Rapporten innehöll faktiskt bara goda vitsord: Rena voljärer och gott om sittpinnar och strö. Rent vatten, foder och badmöjligheter. Luften kändes frisk därinne och kompetenta verkade vi visst också, hehe…

Nä, det är inget skryt, bara en lättnadens suck. En rapport man nästan borde rama in. Andra har haft otur med griniga kontrollanter.

Ännu en utryckning idag. Till Sjukhuset för återbesök å tarmens vägnar, bara våningen över strokeavdelningen där jag låg sist. Så håller det på.

Min favoritläkare var tillbaka efter ett års forskning, berikad på kunskap och erfarenhet. Så tacksam för honom! Han är en riktig pärla, som tar psykologisk hänsyn till patientens allmäntillstånd och i vars knä man tryggt kan lägga sina tarmar ;-)

Han var därtill uppdaterad om mina senaste upplevelser och frågade försiktigt OM och NÄR jag kunde tänka mig en ny coloskopiundersökning (urrk). Framlagt så tilltalande inträder ju s.k förmildrande omständigheter och vi enades om våren, lagom avlägset.

Tänk att läkarbesök KAN vara så upplyftande! Då är det lyckat. Min läkare blev besviken över den danske kollegans uttalande häromdagen och rådde mig att meddela vårdcentralen i första hand: "då kommer han inte tillbaka dit igen". Brev är redan påbörjat. Har också beställt journalkopior för att kolla vad dansken noterat å dennes ödesdigra dag.

Så gick ännu en dag i krankhetens tecken. Husbonden skjutsade lyxigt. Vi hade även tur med väder och väglag, men NU åker vinterkängorna på bilarna.

Nu har det regnat två dygn i sträck. Fantastiskt. Just nu håller det upp. Skulle visst dra undan, sa dom. Sitter här med störtförkylning… Hostmedicinen (Coccillana) löser slemmet i luftrören men sanatoriehostan ekar i Lilla Huset, ögon och näsa rinner nonstop, näsdukar överallt. Som om man behövde detta…! Nåja, förkylningar går över med tiden. Det gäller att hålla ut.

Känns ännu overkligt att Wilma Marsvin dog igår. Som om jag inte fattat. Det gick för fort. Så tomt det blir – fast det finns två andra kvar. Dom undrar fortfarande…

Husbonden missade Doobidoo i går så vi såg det på SVT Play idag. Andra gången för mig, men det var det värt. Fantastiskt skojigt med dessa sportprofiler som bjuder på sig själva. Stefan Holm har en dator till hjärna och Kenny Bräck är en jäkel på guran. Häftigt.

Försöker förbereda skiftning av datorerna – från gammal till ny, men det drar ut på tiden. Får bekymmer med det ena programmet efter det andra. Somliga hittar Windows en lösning på on-line, men inte alla. Mitt gamla älskade bokföringsprogram från 1995 har nu ratats av Windows 7 – för gott. Det som var så enkelt. Ledset uppgiven… suck. Undrar om det finns så enkla program nuförtiden?

Det börjar bli tomt i stallet. Har bara två små 'hästar' kvar, Bibbi och hennes dotter Alice. Den trogne bloggläsaren vet att jag talar om marsvinen, mina surrogat för de hästar jag aldrig haft råd att skaffa. De är ju närmare släkt med hästen än med råttan, säger vetenskapen - se HÄR.

I går dog Wilma knall och fall. Tre timmar efter kvällsutfodringen såg jag henne ligga och "sova" med huvudet i matskålen. Konstigt, tänkte jag när hon såg ovanligt avslappnad ut. Helt utan varningstecken hade hon tydligen fått ett slaganfall, tyst och utan kamp. Hon såg precis ut som om hon vilade, en sån död vi alla önskar oss. Bildkavalkad på Wilma i detta inlägg.

Bibbi och Alice tycktes inte ens ha upptäckt frånfället innan jag plockade bort henne. Nu söker de trygghet hos varann när de märker att Wilma saknas. Så snopet det känns, man brukar ju få en varning.

Lilla dockskåpet på tre våningar rymmer nio marsvin om man vill och som mest hade vi sju samtidigt. Tyvärr lever marsvin inte så länge nuförtiden.

----------------- 

Ängslan och Svarta Malin dog unga i barnsäng, Knatte och Kurrekluck slutade äta vid 2 resp 3 års ålder och fick avlivas, Wilma och Mahogny (Maggan) blev 5 år och lille Fnykis fick avlivas efter en misslyckad kastration med tarmframfall vid 3 års ålder.

Fnykis var min ögonsten som jag räddade till livet vid födseln. Han var vacker, stark och frisk. För att kunna flytta in till flickorna när hans siste rumskompis dog skulle han kastreras...

Tarmen föll ut när han sov narkosen av sig och hann bli skadad av en intrasslad fot vilket var irreparabelt. Jag var otröstlig, grät floder och kunde inte ens skriva om det i bloggen. Trängde bort händelsen så långt det gick. Det hände i april förra året.

Börjar bli dags att skaffa nytt nu, endast flickor i framtiden.  

Regn ett helt dygn i sträck, det var faktiskt länge sedan. Att stå ute i regnskydd och bara titta på allt som dryper och droppar är så rogivande. Naturen är tyst, inga arbeten pågår, man hör bara regnet och allt får så vackra färger. Får minnesbilder från barndomen då jag kunde stå länge ute och filosofera i ensamhet. Det är min tid. Ingen annan vill vara ute.

Nej, fel... våra fåglar är också ute i sina voljärer. Kanarierna är ute i alla väder. De älskar utelivet. Flyger omkring, söker lite föda på marken, plockar mest för ros skull verkar det - ständigt sysselsatta - eller bara sitter och njuter. Idag var även några nymfer ute.

Men det dröjde inte länge förrän de fick påhälsning av sparvhöken. Han satte sig först på nymfvoljären. Då smög nymferna in - smart. Sen flög han till kanarievoljären där jag fick några bilder genom fönstret. (Klickbara bilder.)

Där satt han stilla och begrundade tillvaron med sin hökblick medan några kanarier och risfåglar också flög in. Men flera satt kvar ute och kände sig trygga i sitt fort, till synes ohotade. Skönt att se. Man undrar ju hur det kan vara när vi inte är hemma. Strax gav han upp det ogenomträngliga nätet och for iväg på annan jakt, säkert en unghök.

Så fick bloggen äntligen några bilder på fågel igen, denna gång på fridstöraren. Man anar hur träden dryper i bakgrunden. Hoppas snart också orka med att fota våra kanarieungar som ännu inte lämnat barndomshemmet.

”Du är ju inte så gammal, men du ser jävla gammal ut. Du har levt ett hårt liv.”

Sånt får man ta - som kvinna. Är man skrynklig (ärftligt) så antas man vara härjad, och bedöms efter detta. Uttalandet fälldes av en läkare idag. Om mig. I och för sig med glimten i ögat, men ändå. Var alldeles för trött för att käfta emot. Får nog kolla vad det står i journalen.

Kvinnor får inte vara skrynkliga. Är tämligen säker på att detta alls inte skulle sagts till en man.

Mitt ärende var akut för att få hostmedicin. Vaknade med nån infektion i luftrören, rethosta och svårt att andas. Men stafettläkaren kunde inte släppa fokus från min ansiktsförlamning som han envisades med skulle vara resultat av en stroke. Han 'påstod sig vara' specialist på sånt och köpte inte min (dvs. sjukhusets) redovisning av röntgenresultatet ”ingen tumör, stroke, hjärnblödning eller demens”.

Läkaren i fråga är dansk, därav den frejdiga (?) frispråkigheten, kanske. Han rådde mig därtill att "ta ett glas rött varje kväll"! Jag som inte nyttjar alkohol alls och därtill använder mediciner...

Sån specialist var han! Håhå jaja… Hur som helst fick jag hostmedicinen jag var ute efter före helgen. Fort hem till Lilla Huset för kurering.

Nä... är nog inte så härjad, men kanske prövad av mångårig sjukdom o.dyl Reagerar inte så snabbt på sånt här, behöver liksom tid på mig för överväganden. Först nu inser jag att uttalandet var riktigt olämpligt – från frejdig dansk eller ej. Vilken okänslig tölp, förresten.