Bloggen tackar alla läsare och följare för det gångna året. Och för alla kloka och trevliga kommentarer - inte minst. Året har inte alla gånger varit riktigt snällt - periodvis tusan så motigt - men icke desto mindre hoppas vi i Lilla Huset på ett bättre år 2013 med många nya bilder att ta och ämnen att skriva om, klaga på, berömma eller fundera över.

I skrivande stund ringde Väninnan och jag fick genom telefonen lyssna till smattrandet från kommunens nyårsfirande. Där kan väl inte ha varit så många som tog del av tal och förtjänstutdelning i ösregnet. Kanske struntade man måhända i alltihop och bara brände av raketerna - som väl ingen heller såg för tunga regnmoln... Den som lever får läsa um'et i tinninga.

Som sagt, hoppas vi ses och hörs. Väl mött till ett oskrivet och alldeles nytt 2013! GOTT NYTT ÅR!

Året 2012 var Olof Palmes, konstaterar Aftonbladet i ett ledarstick denna nyårsafton (se bild). Inte illa av någon som varit död i 26 år. AB nämner att Palme finns med i storfilmen ”Callgirl” och att ”Hassel: Privatspanarna” kretsar kring mordet, att över 100 000 svenskar sett dokumentären ”Palme” på bio, samt att tv-serien om honom nu ses av rekordmånga. Bland annat av Lilla Huset, vill bloggen tillägga.

Del tre går i morgon, på nyårsdagen. Det innebär att 2012 slutar och 2013 börjar i Palmes tecken. Ja, tomheten efter Palme känns. Vi är många som saknar hans uppkäftighet och obändiga tro att allt gick att påverka. Och när HAN vågade utmana bl.a USA, så vågade folket tro på sig själva.

När Palme röjdes ur vägen dog ideologierna, känner jag. Och när nästa efterlängtade ideolog väckts till liv (Juholt) röjdes även han ur vägen - av medierna. Hellre borta från medierna än borta ur livet, säger jag. För om Juholt fått stöd av partiet hade han kanske varit kvar som ledare – men inte säkert i livet. Det är vad jag högst personligt känner och befarar.                                          
klippet kan läsas bättre med ett klick

--------------------------

SISTA ORDET…

… i bloggen år 2012 handlar om utmärkta tv-programmet ”Kappelin i Europa” som Lilla Huset följer. Den lugna, behagliga och språkkunniga korrespondenten Kristina Kappelin smälter med lätthet in i 15 länders olika kulturer. Hon söker svaret på om det finns en europeisk gemenskap.

Del 2 handlade bl.a om murens fall. ”Före murens fall delades Europa av ideologier. Nu är risken större att vi drar upp nya religiösa gränser, framför allt mellan kristendom och islam.” Kappelin frågade påvens talesman om påven ser islam som ett hot mot Europa.

"Påven har ibland påståtts vara islamfientlig, men islam tycks enligt hans talesman inte vara det stora hotet. Det som verkligen skrämmer Vatikanen är en värld utan gud,” sammanfattar Kappelin. Padre Lombardos ord var "de människor som är helt och hållet sekulariserade och som saknar känslighet och förståelse för religionens betydelse i livet".

Tredje och sista delen sänds 6 januari handlar om vad andra européer tycker om oss svenskar.

Helger, mellandagar, helger … först längtar vi efter lång sammanhängande tid att gå i ide. Trötta som vi är av ljusets frånvaro. Börjar dock få nog redan efter första omgången. Nu väntar en till runt hörnet… nyår. Längtar redan tillbaka till vardagens lunk. Hur vill man ha det egentligen…

Mildvädret är över oss, sydvindar och fem plus. Glashala vägar är snart ett minne blott. Trött på myrgång, eh… det är ju nåt man syr. Skönt att våga ta rejäla steg igen. Längtar efter beställda laptopen också.

Nyår är almanacksbytestid. 365 oskrivna dagar. Då kan man SE att tiden KOMMER – och inte har gått!

För övrigt jobbas det i Photoshop med en digital filmremsa (bild t.v.) - att montera bilder i till hemsida eller blogg. Försökte en gång för flera år sen, la ner. Nu har jag kommit på hur man gör. Lite meckande är det. Här visas en bild, ska ha en remsa på sex bilder. Nästan klar.

Gissa om lyckan var stor i Lilla Huset när jag väl hittade den där underbara arian ur Mozarts opera Figaros bröllop på You Tube. Den som är med i fängelsefilmen med stort F "Nyckeln till frihet". Eller The Shawshank Redemption som den heter i original. Arian som många känner igen från filmscenen är duetten "Sull'aria" mellan Susanna och la Contessa. Och den är bara så vacker och värd en plats i bloggen.

Om You Tube får för sig att plocka bort inbäddningen finns länken till klippet HÄR.

Och vill man inte se filmen utan bara lyssna finns ett annat klipp HÄR.

Mardrömmen är här.

Staffan Dahlbäck, Hönö, född i Borås 1961, påstods felaktigt av Försäkringskassan att ha invandrat till Sverige 19 aug 2008. Detta uppdagades när han sjukskrevs 2010. Han är född här och har bott och arbetat här i hela sitt liv. Inte ens ett personbevis från Folkbokföringen hjälpte. Fk påstod att deras register var mer tillförlitligt. Efter några veckor ringde en chef från Fk och sa ”grattis du är svensk”. Utan förklaring (!) till vad som hänt, men nu skulle ”allt vara i ordning”. Men när Staffan begärde ut sina handlingar från FK stod det fortfarande att han var inflyttad invandrare – nu från 2009! Nu är Fk anmält till JO för att utreda vad som gått fel. Berättades på Rapport i kväll (10.04 in i programmet). En artikel från Borås Tidning berättade om saken den 13 november. Vi vet ju alla hur sjukskrivna behandlas av Fk, och de har aldrig fel!

En stor statlig myndighet direkt underlydande regeringen – utan kontroll från allmänheten – är en direkt fara för hela folket. Vad händer när denna myndighet hamnar under ’fel’ regering? Vi har redan sett hur en ny regering totalt förändrat regelverk och handläggning i ett enda slag. Vad blir denna regerings nästa drag? Vad blir nästa regerings tilltag?

Illavarslande och riktigt ruggigt när en stor statlig myndighet i regeringens händer opåtalat kan göra så här. Vad som helst kan hända. Detta är en mardröm för den som drabbas och därmed för oss alla. Det kan hända vem som helst av oss. Hur många av oss står det fel uppgifter på? Ett talesätt säger att om man ser en råtta så finns det si och så många tusen. Man är aldrig ensam. Hur många fler svenskar står upptagna hos FK som invandrare?

Om JO inte tar upp fallet till utredning är det än värre. Vågar man sova tryggt efter detta?

En fantastiskt trevlig julafton tillbragtes hos unga familjen. Att se barnbarnet Stella (1,5 år) hänföras av sin första medvetna jul och alla klapparna var en upplevelse. Hon till och med pussade och kramade tomten. Flera gånger. Tack gode gud för att jag slapp se ett uppskrämt barn. Det är annars min fasa när det gäller tomteriet. Att hon troligen instinktivt kände att det var pappa spelade nog viss roll.

Spisen vi haft med blev succé och hon förstod med ens vad den skulle användas till (bra att vi levererade i monterat skick). När kokkärlen packats upp var lyckan gjord. Stekpanna, gryta och kaffepanna plockades upp på plattorna och sen ner i ugnen. Plattor knäpptes på och av. Luckan smälldes igen, och sen upp med grejerna igen. Upp och ner, ner och upp, med allvarlig min och sträng koncentration. Och så höll det på medan lilla rosetten kasade längre och längre ner i håret. Tills någon observerade att hon kröp upp på spisen och tänkte lägga sig där...!

Då var det dags att ansluta till oss andra vid tårtan. Självklart klev den lilla huvudpersonen upp på sin stol och åt själv...! Förundras över hisnande utveckling. Stella har att göra fram till nyår med att prova alla nya leksaker.

Julmaten klarades bättre än befarat för min del. Men... magsjuka tillstötte under natten. Alltid ska det vara något. Sovit hela dagen, borta för världen. Planen var att vila duktigt under dagen, och det gjordes med besked. Fast på fel sätt. Husbonden skötte fåglarna på egen hand och fick äta jullunchen ensam. Själv vågade jag inte smaka något förrän vid 15-tiden. Först nu i kväll känns läget hoppfullt. Julens traditioner ruckar ordentligt på invant vardasgliv. Rena stollaprovet, om man frågar mig.

Jullyktan är tänd och hänger på plats. Ska brinna över hela jul och nyår. Laddad med ett gravljus av ren bekvämlighet - brinner länge och sölar inte. Ett genidrag, menar jag.

Julens busväder har dragit in från västkusten med snö och blåst. Det ryker snö i stora moln från taken. Farstun måste sopas var gång man tittar ut. Julen står verkligen för dörren... Hoppas nu att alla som måste ut och resa tar det väldigt lugnt.

En liten kanariehona har tjuvstartat häckningssäsongen. Redan…! Plötsligt fick vi se henne ligga i boet som hon byggt själv utan minsta hjälp eller stöd. Och fem ägg värpta. Lite för tidigt, för vi har ännu korta dagar i fågelhuset. Kanske får vi tända upp lite tidigare… Vi får väl se om det kläcks något först. Och sen måste boet förstärkas i botten så det inte sker en olycka. Jaså, då var det minst en hona bland årets tre ungar – DET var roligt.

Julmaten är en fasa för den som har Crohns sjukdom. Efter höstens tarmstopp är jag mer nervös än nånsin. Ja, det är nästan så att jag tappat aptiten - så rädd är jag. Får leva på knäckebröd, tror jag. 

Nu återstår bara att önska från oss i Lilla Huset till er alla

EN RIKTIGT GOD OCH FRIDFULL JUL!

Så fyllde vi förråden uti lador och hus. Nu vilar vi ut med tända ljus.

Det blev jul i Lilla Huset efter allt bunkrande. Julgranen är intagen och klädd. Skinkan är bakad och avsmakad i tunnbrödsrulle, vår tradition. Första chokladasken öppnad. Friden har lägrat sig.

Dille på julbonader i år – tack vare Minnenas Journal (tidigare inlägg). Nu skulle alltså den gamla julbonaden jag släpat runt på sen tonårstiden absolut fram – bild ovan. En av de allra mysigaste och mest innehållsrika bonader jag vet: Kyrkfärder med slädar, hästar som vilar med täcke och mat vid elden, rimfrostbehängda träd och snöfall, kyrkan upplyst och välkomnande. Tänk att bilden utstrålar så mycken värme trots all kyla. Trevligt återseende. Den piggar verkligen upp i mörkret. Utgiven av Gerhards Konstförlag, vilket inte tycks vara verksamt längre (logga ovan).