... OCH EN HÄRLIG JULEFRID ÖNSKAS BLOGGENS ALLA LÄSARE !

Bilden är från 1985 och trots dålig bildkvalitét mitt bästa egenproducerade julkort. Ett fint minne. Det är Jackies sista jul. Hon blev 12,5 år och var född fotomodell. Tyckte om att posera, förstod liksom att det skulle bli nåt bra av det hela. Hon hade en god portion tålamod, tröttnade aldrig.  Detta var bara en i raden av tolv-tretton bilder vid samma tillfälle. Vänd häråt, titta ditåt, huv'et på sné, le lite grann... Hon ställde upp på allt, en riktigt klok liten västgöte.

I år har orken inte räckt till för digitala julkort. Ibland vill det sig, ibland inte. Då är man tacksam att butikerna fortfarande saluför de gamla standardjulkorten. Lustigt nog är vår bekantskapskrets inte heller så digital, så här droppar in såna trevliga bordsprydnader... Ja, det är där vi har dem.

Landat efter sista utryckningen, en sväng till Husbondens båda döttrar. Därmed redo för Stora Julefriden. I morgon julpyntar vi, tar fram granen och bakar skinkan. Behöver nästan bara tänka på julmat så längtar jag efter kokta morötter, vanlig potatis och brysselkål. Det drabbar mig varje år redan på Juldagen. Vi har verkligen inget stort julbord, men... för mig blir det väldigt fort alldeles nog.

Det bästa med alltihop är.... DET ÄR FRIVILLIGT. Man måste inte.

Vaknade i natt med ärende till undervåningen. Satt en god stund på sängkanten och trasslade med morgonrocken. Vände och vred för att leta efter ärmarna, gick igenom den från kant till kant och fann aldrig vad jag sökte (det händer ibland, så jag är van). Tänkte, jag sveper väl om mig rocken hur som helst och ser bättre när jag kommer ner... Då upptäcker jag att det är täcket jag har om mig! Klart att man inte hittar ärmar på täcket! Det måste vara julstressen...

Upptäcker ständigt nya sidor hos mig själv, som t.ex under gårdagens besök i La Stada när jag gående TILL FOTS från p-platsen hejdar mig själv vid skylten enkelriktat. Kusinen från landet är numera ovan vid fotförflyttning i tätort. I Byhålan körs nämligen alltid bilen ända fram till butikstrapporna. Men det var nog julstressen..

När jag äntligen (och genomtrött) kom hem från stadsbesöket var jag på väg att köra in i garaget efter att bara ha öppnat DEN ENA garagedörren! Upptäckte fadäsen i tid. Ur bilen igen för att öppna även den andra dörren. Det var absolut jultressen...

För en bekants fru gick det värre... Efter att ha bältat bebisen i bilbarnstol före utflykt startade hon bilen, la i backen, gaspådrag.... och wrooom... rätt i garagedörren... den halva som inte öppnats! Samma grej fast tvärtom...och fullföljde dessutom. Julstressen... vad var det jag sa!

Dags att varva ner. Hörde på SVT:s Landet runt att "downshifting" blivit inne i högavlönade kretsar som insett att de har mer pengar än de kan göra slut på. Nu har de börjat varva ner, jobba mindre, tjäna mindre, för att prioritera livskvalitét. På tiden. Hoppas de påverkar hela samhället.