Vår kära lilla Hanna "som aldrig gjorde nåt ont i hela sitt liv" var en otrolig glädjekälla. Alltid pigg på galna upptåg och väldigt påhittig. En hoper roliga minnen har hon lämnat efter sig, bland annat detta.

1996 när vi bara hade henne och Ulrik var hon dessutom ung (3 år), ja han också... Starka, friska och vackra.... ja, odödliga. Dödsföraktande rentav ... På promenaderna kom Hanna plötsligt på att det skulle vara kul att hoppa upp på en stor "elefantbal". Hon älskade att göra sig till. De är ganska höga, cirka 120 cm höga.

Med lite uppmuntran och stöd under rumpan kom hon strax på tekniken. Och kunde sedan själv, utan hjälp. Och allt Hanna gjorde, det skulle Lille Prinsen också göra. Hur konstigt det än ser ut på bilden så kom dom upp själva. Pressat hö går bra att klättra i.

Den egendomliga hobbyn pågick under hela höskörden det året, och märkligt nog fick ingen några skador av detta.

Här sitter jag och försöker bokföra. Det går inte så bra. Hjärnan sover medan jag försöker utföra momenten på rutin. Kredit och debet, korrigerad kostnadsränta, ingående saldo, arbetsgivaravgift, Skatteverket... visst låter det som ljuv musik.

Zzzzzzzzz... Är inte riktigt alert, vilket man bör vara vid dessa tillfällen. Hjärnan vill inte, har gått i baklås. Vad värre är strejkade den var gång jag betalade arbetsgivaravgift och löneskatt under året. Hjärnan ville gå på gammal rutin, men skattesatsen hade ändrats... hmm... då får man justera vid årets sista skälvande sekunder.

Så är det att vara utbränd. Det hjälpte inte att försöka skaka liv i en sovande hjärna. "Ryck upp dig", "ta dig samman", koffein, frisk luft eller motion... det kvittade. Hjärnan brydde sig inte, den ville bara vila. Och gjorde så. Sen får man städa upp och kontrollera efteråt. Bara 172 kr back, men vaddå.... det SKA stämma!

Numera mår hjärnan lite bättre, men är inte så uthållig. Har visst fått nog för idag. Nya tag i morgon... det tar tid... segt som kola...

Hjärnan sover, hjärnan sover, i sitt lugna bo

den är inte farlig, bara man är varlig

men man kan dock, men man kan dock

aldrig denne tro

Opp Amaryllis, vakna min lilla...

Årets amaryllis behöver ingen väcka upp, den är redan på topp med åtta klockor, och det långt före julafton. Ovanlig erfarenhet här hos oss.

Förr om åren har vi fått tag i amaryllisar för sent så vi inte har fått blomningen förrän långt fram till trettondagen.

Nu är man med, så att säga... nästan med känslan att det ska gå över före jul. Men klockorna står ju länge, så det håller sig väl. Hoppas vi...

Likadant med hyacinter. Tänkte köpa några för att förvara svalt till jul. Men de jag såg i butiken var redan utslagna två veckor före jul...! Vem köper utslagna hyacinter före jul...? Det vet man ju att just hyacinter slår ut på ett ögonblick och slänger sig ut på bordet redan på juldagen.

Vad tänker butikerna på? Har dom inget att säga till om och får ta vad som kommer från andra sidan jordklotet... när det kommer? Har dom inga svala lagerutrymmen? Fattar inget.

Minns hur bonntanterna på 1970-talet skaffade lökar i god tid, lagrade svalt och plockade fram enligt särskilt schema. En hel vetenskap.

Vet nu inte om vi ens får tag i vettiga hyacinter till jul.

Första gången i så fall. Konstigt är det.

Hittills en mycket stilla 3:e advent.

Sovmorgon till åtta.

Gick min promenad, fortfarande halkigt. Svårt att tänka sig grusvägar hala, men det är fullt möjligt kan jag intyga. Husbonden skötte fåglarna.

Eldat i kaminen. Bäddat rent för marsvinen.

Middag, Janssons "restelser", ha ha.

Alpint, alpint, alpint och skidskytte på tv för Husbonden. Somnade i höjd med skidskyttet. Vaknade när Husbonden utfodrade hundarna.

Han gick till garaget och målade stolpar (till ombyggnad i fågelhuset).

Hmmm... så stilla och lugnt har det inte varit sen vi bodde i hyreslägenhet på 1980-talet. Hade tänkt mig minst tio andra saker som skulle göras, men nu lär det väl inte hända så mycket mer, mörkret är redan över oss.

Bästa vännerna kom på Nostalgiafton i Lilla Huset idag. Hemskans trevligt att byta mysig vardagslunk mot lite stoj och glam, och västgötarna ser minsann till att det inte blir en död punkt. Ulrik och Toste har mycket att säga varann, busar som pojkar gör mest men med glimten i ögat... verkligen. Sigrid spelar Blyg Syster, förorättad över otillbörliga närmanden.

Träffen ersatte vår tillfälligt inställda tradition med julbord som vi bara inte orkade med i år. Sålunda Janssons Frestelse, prinskorv, köttbullar och julöl. Som en liten tjuvstart... 

Folkhumorn firade triumfer i filmen "Hembygdsföreningens söndagsvandring i Byhålan" späckad med roliga anekdoter om bygdens original från gamla tider. Citatet från Västgöta-Bengtsson "Tänk um alla mänsker vore västgötar, va longt å gôtt dä sulle vära på jola. Å så skôj sen!" passar perfekt.

Ordförar'n berättade om gamla hus och verksamheter, fakta varvat med roliga historier. En verklig entertainer och allt på äkta och vardagligt västgötamål. Proffsigt. Inte en död punkt.

Bäst minns jag just nu bara storyn från brandkåren där barn, då som nu, gjorde studiebesök och fick veta att det minsann inte bara är bränder som ska släckas utan att det ofta handlar om att hjälpa till i nödsituationer som t.ex att rädda djur. Då säger en liten gosse:

"En gång klättrade vår katt högt upp i ett stort träd och vi fick inte tag i den. Inte ens den längsta stegen räckte till. Då sköt vi katta".

Hembygdsskrifter plöjdes igenom till tretår, byskvaller och förfriskningar. Sen till datorn för instruktioner i internetbankens djupa mysterier. Väninnan funderar på att börja med slikt och jag tipsade om dosor, svarskoder och OCR-nummer. Hon är på väg att ge med sig... får se hur det går.

Plötsligt blev det ett jäkla pådrag när Toste släppt "kluttar" inomhus. Inte med vilja, men ändå... Husbonden lånade ut rena sockar och plötsligt var alla engagerade i att tvätta golv, mattor, tofflor och en hundstjärt. Sigrid och Ulrik satt med armarna i kors och följde spektaklet. Inte en död punkt.

Dags för uppbrott och värdparets hundar tuppade genast av i tv-soffan. Som att trycka på off-knappen. Snart gör vi sammaledes. Sover nog gott i natt.

Bloggens läsare önskas en lugn och fin tredje advent!

På landsbygden står många hus och förfaller till ingen nytta. Det är så tråkigt att se. En gång i tiden hade någon ambitioner och byggde huset, kanske med grannars hjälp. Man bodde här, försörjde sig, levde bra. Så hände nåt. Huset blev tomt. Stod öde i många många år. Någon dog. Dödsboet var inte ense. Det blev aldrig nåt skifte (ett vanligt öde för många gamla hus och gårdar). Allt stannade av medan tidens tand gnagde. Så en dag kapsejsar det. Det är kapitalförstöring och slöseri. Det kunde blivit bostad för någon annan.

Det här huset går jag förbi varje dag. För några år sen kunde man gå in utan risk. Sen gick det fort utför.

Inget gick min väg idag. Nå, skorna gjorde det under promenaden, men det var allt. Dimman låg tät som en filt över omgivningen hela dagen, trots att jag inte kom iväg förrän vid elvataget. Rått och iskallt. Knappt man kunde se boskapen ute på fälten.

Men rimfrost har sin tjusning. Det har den.

Väckte Husbonden som sovit efter nattjobbet, och gav mig av för besiktning av pappas gamla lägenhet. Gick också bra, men... jag vet inte... ibland spelar det liksom ingen roll om saker går bra. Det känns fel i alla fall.

Ryggen krånglar, värk och ömhet flyttar omkring. Inget bra.

HA... nu har jag det. Det är stress. Mitt bokföringsjobb ska avslutas runt årsskiftet, jag ska göra mitt sista bokslut. Sen är det finitio. Men jag vill inte. Mentalt har jag redan slutat. Försöker få grepp om skattekontot. Morgonen gick åt för samtal med myndigheten. Roligare kan man ha...

Stannade till för att handla. Butiken har fortfarande inte fått hem mitt cappuccino:-( Inspirationen på noll. Hemma sent. Middagsfantasin startade aldrig. Vi åt hönökaka och drog till pappa som ville ha fram granen. Klädde och tände den. Hem igen. Dimman föll på vägarna. Ishalka.

Tog hand om bilder i datorn medan Husbonden bakade julens bullar. Kände mig mycket onyttig! Strök EN skjorta. Här står Husbonden och bakar i ett par timmar, medan min insats består i att stiga upp på en stol och fotografera för bloggen, he he...

Ibland förmår jag inte mer än så. Ingen idé att kämpa emot. Har börjat lära mig att gilla läget. Bara att slappna av och släppa "kraven", annars blir det mera ryggont.

Jättegoda bullar avsmakades till På Spåret. Strax därpå startade film med vår favorit Hugh Grant. Herregud... bloggen fick vänta.

... Och snart är det läggdags. I morgon väntas Väninnan med Äkta Hälft hit för Nostalgiafton. Film och bilder på Byhålan ska granskas och beundras.

- Nej, jag vill inte vara lucia!

Ett av mina luciaminnen är när jag som 16-årig nyanställd på kontor 1965 vägrade vara lucia. Och höll på att förlora jobbet!

Där var tydligen seden att sist anställd skulle vara lucia på kontoret när den tiden nalkades. Medlemsregistret hade många unga flickor anställda. Jag var inte den enda. Men jag hade långt ljust hår... Och ryktet gick att jag skulle bli.

Nänänä, tänkte jag. Kommer inte på fråga. Var inte alls trakterad av denna tvivelaktiga ära. Här ska ingen bestämma över MIG. Ingen av kompisarna trodde att jag skulle komma undan. Och jag blev inkallad till personalchefen som tog på sig sin allra bistraste min.

- Jaså, Margus vill inte vara lucia?

- Nej, det vill jag inte.

- Margus behöver inte jobba här heller om hon inte vill.

- Men det vill jag.

End of conversation. Jag spelade ett högt spel, och det var lite pirrigt. Hade aldrig satsat så högt förut.  (Rebellen är ett konstigt djur, ränderna går aldrig ur..) Men eftersom jag jobbade på ett fackföreningskansli var risken minimal. Detta var inte ett skäl för uppsägning. Och jag blev kvar. Utan att vara lucia.

Jag blev kvar där i ett par år och hade en fantastisk tid. Lärde mig massor, i och för sig gamla onödiga kunskaper idag, och hade jättekul. Blev god vän med personalchefen som för övrigt ägnade stor del av sin arbetstid (!) åt att manuellt fylla i kollegernas stora systemtips.

Jag hade förslag till rationaliseringar av arbetet. Inkallades till chefen igen men denna gång för seriöst resonemang om förslaget.

Det är aldrig fel att hävda sin rätt. Man kan till och med bli respekterad!