Varför i hela friden tänker man på HÖNS inför jul? Inte vet jag... tankar kommer, tankar går, lycklig den vars minne består..he, he:-) Så kan det bli när man bläddrar i album och scannar in pappersbilder.

Min farmartid på 1970-talet startade med 30 unghöns och västgötatiken Jackie. Västgöten var noga utvald, men hönsen köptes på annons från trakten och hämtades hem av mig personligen. Åååh, mitt bondeliv hade börjat... Det var så trevligt att höra dem kackla och trippa i sina kartonger under hemresan. Och lukta lite... det skulle de ju. Jag lät med flit halmstråna ligga kvar i bilen ett tag, för den trevliga imagen.

Unghönsen skulle växa till sig innan de började värpa så vi hade gott om tid att lära känna varann. Jag satt i deras box och studerade beteenden. Snart skulle det visa sig att en av dem var s.k "transa" långt innan ordet var uppfunnet. Hon var en höna, såg ut som en höna, men hade väl överskott på testosteron eller nåt... för kammen var större och hon gol som en tupp. Hon la aldrig några ägg och försökte inte heller para andra höns. Hon var bara mittemellan.

När äggen kom blev det spännande. Hönsen hade nybyggda s.k rullreden (efter proffsritningar) där äggen rullade ut i en ränna när hönan reste på sig. Å hej å hå, vad många ägg det blev plötsligt. Från att ha kunnat plocka några då och några då visste jag snart inte var jag skulle göra av alla ägg. Hade ju tänkt mig självhushåll, men detta var mer än ett litet hushåll förmådde.

Affärer har jag aldrig haft sinne för. Kunde inte ens kränga den minsta lilla majblomma på sin tid. (Nu 35 år efteråt konstaterar jag att mina ägg skulle blivit eftertraktade för hönsen fick ALLT som befrämjade god kvalitét. Så dags att fatta det nu!)

Turligt nog är det bra hållbarhet på ägg som hamnar i kyl och under lång tid kunde de säljas till vänner i Göteborg som man då fortfarande hade ärenden till.

Efter några år blev det äntligen lagom ägg för den egna konsumtionen. Då börjar hönsen lägga många ägg i samma rede. Det blev trångt, det blev trampat.. och vips... fick de smak på produkten. Några hackade sönder äggen och åt upp dem. Studerade noga för att nacka den skyldige, men det var ingen idé. Ovanan spred sig till allihop och de blev så förslagna att de stack ut huvudena i rännan och rullade tillbaka äggen, höll fast med foten, hackade och åt.

Då blev jag besviken. Det fåtal i flocken som överlevde en minkattack fick gå kvar till döddagar, men jag tappade faktiskt lusten att skaffa nya. Jag hade ju andra djur att ägna mig åt.

Här var det gran, här var det gran!
Den finaste i stan till dopparedan.
Ensam hon står, sista som går.
Hundra huggde jag i år.
Min lilla gran, så grön och fin,
du luktar gott, som terpentin!
Vill ingen ha dej, får jag väl ta dej,
som rövat bort dej ur skogen din.

Julgransförsäljningen på torg och marknader där grandoften ligger tät lockar alltid fram minnen. Nu har många gått över till evig plastgran (vi också), men när jag var barn var det annat. ALLA skulle ha äkta gran. Det var tätt mellan försäljarna ute i bostadsområdena.

Försäljarna stod rakt nedanför vår lägenhet, det var mycket att ta del av. Som nio-elvaåring var man nyfiken och blev bekant med "gubbarna". Den ena hette Herbert minns jag, och lustigt nog kom samma gubbar tillbaka till vårt område flera år i rad. Det var 1950-tal och en gran kostade tio kronor.

Mamma och pappa övervakade mina förehavanden och pratade med gubbarna (så gjorde föräldrar på den tiden). Det ville sig inte annorlunda än att jag även hjälpte till med försäljningen så som en tioåring är mäktig. Fick till och med en liten "lön" som uppmuntran men det ville mamma rakt inte tillåta.

- Du lämnar tillbaka pengarna, du får inte ta emot pengar från främmande personer. Du hjälpte inte till för att få betalt från början!

Så det så. Ord och inga visor.

Granvisan däremot, texten till Evert Taubes Knalle Jul (ovan), hittade jag HÄR.