Som jag har undrat över den vita flaggan med grått kors...! På gamla bilder i hembygdsföreningens skrifter ser man dessa flaggor från skiftande tid. Den ser ju FINSK ut och stämmer inte med något av det lilla jag snappat upp ur historiens djup.

Men... den som söker han finner... Svaret fanns i en artikel på nätet. Olle Häger, "Historiens Röst" kunde ge besked på Populär historias fråga:

"Orsaken till flaggans märkliga färgsättning finns i filmteknikens brister. De gamla svartvita filmnegativen är inte tonriktiga i den meningen att de återger exempelvis gult som ljusare än blåviolett. Med den så kallade ortokromatiska film som användes i början av 1900-talet blev blått närmast vitt. Därför ser man i dessa filmer inga vita moln på en blå himmel - allt blir vitt. Och de blå fälten i den svenska flaggan blir vita, ljusare än det gula korset. Detta fenomen gör också att man får vara lite varsam när man drar slutsatser till exempel om hur människor gick klädda förr i tiden. De kläder som förefaller vara ljusa på film kan mycket väl ha varit blå."

Bilden ovan dokumenterar invigningståget i Byhålan 1916. Nämnda fenomen syns där tydligt. Ovan citerade gäller förstås även svartvita fotografier, förstår man. Det var skönt att få ett vederhäftigt svar. Man kan sova lugnt.

Hembygdshistoria är vår senaste vurm här hemma. Nåt ska man ju ägna sig åt inomhus också. Det var väl mitt och Väninnans samtal häromdagen som satte fart på den glöden. Byhålans julmarknad i dag lockade inte ett dugg, däremot Hembygdsföreningens Julstuga dit vi begav oss.

Där intogs kaffe och jättegod våffla i trevlig atmosfär. Det smakar alltid bra i gott sällskap.  Där var  veterinären, boktryckar'n, bibliotekarien, sågverksägar'n, två brandmän, skollärar'n och hon som jobbar i charken för att bara nämna några... alla lika glada åt att ses. Men folk tryckte på så vi fick strax upplåta platserna åt nya gäster.

Hembygdsgården är inrymd i gamla stationshuset som restaurerats och möblerats med gamla föremål. Fullt med bilder på väggarna som vi alls inte hann att studera. Det var första titten för oss och vi måste komma åter.

- "Det är bara att ringa så låser vi upp, sa ordförar'n".

Vi köpte inte bara det senaste häftet, vi kom hem med tio av dem vi saknat (fattar bara inte varför bilden blev så suddig... men jag gör inte om den nu).

Köpte också den nya dvd:n i vilken "Rune och Hasse guidar under en söndagspromenad" på orten och berättar vad som fanns var. Himla bra initiativ, medan det finns folk som minns... så länge dom minns..he he;)

Föreningen har gjort ett fantastiskt arbete och samlat en ovärderlig bildskatt i sina häften med bilder från samhällets första hus omgivna av åkrar och hagar ända inpå knutarna 1910. Fäster mig särskilt vid denna där korna betar mellan järnvägen och ortens första Järnvägshotell.

Vi har länge tänkt fylla hålen i vår samling av skrifterna. Nu är vintern räddad!

Matta är både Husbonden och jag efter gårdagens fågelleverans. Nymferna verkar glada efter att ha fått ökat utrymme, men det är så tooomt i stora voljären, flertalet sjungande risfågel- och kanariehanar är borta och det känns sååå tyyst. Vi är lite bedrövade. Synd att det blev så många hanar efter årets häckningar. Om vi fått fler honor skulle vi behållit många fler. Nu får vi se vad våra pippisar hittar på i vår...

-----

En tröst i bedrövelsen är dessa underbara risfåglar som jag fått av Ruth i julgåva. Hon är en riktig överdängare på grafik. Nu frossar jag i dessa friande par som tröst, och tänk... det hjälper nästan.. Hellegod vad söta dom är.

                                    
Precis så här ser risfåglarnas parningsdans ut. Dom niger och hoppar parvis på en gren medan hanen spelar tills fullständig synkronisering uppnåtts. Då sker akten.

I verkligheten hoppar de högre men illusionen är perfekt. Jag är såå lycklig och tacksam för denna present. Det gjorde min dag.