Annandag Jul... julhysteri vik hädan!  Har just kommit in från Fågelhuset och samlar mig för dagens runda. Husbonden samlar sig för stundande ombyggnad inne hos fåglarna och snart är det vardag igen. Trevligt för oss eftersom Husbonn' är ledig. Värre för andra.

Pappa åkte hem på juldagen, rätt trött efter julaftonsvakan. Det var han själv som ville se Agatha Christies "4.50 från Paddington" så det var självförvållat. Ja, nåt roligt får han unna sig, stackar'n, blodvärdet är lågt igen. Han skulle egentligen fått blodtransfusion före jul men det var fulltecknat, nu blir det till fredag istället.

Husbonden följde med på min motionsrunda igår och ångrade sig nästan för jag har tagit till stavarna igen och nu går det undan... Han var lite imponerad av min fart och har lite känning i låren. Själv är jag mest irriterad över vikten som bara står still just nu och åt kokta morötter till Jansons (standard för mig på juldagen). Husbonden körde hela arsenalen med rester.

I går gick vi alla miste om ännu ett aviserat avsnitt med Ernst-Hugo Järegård, synd... men Konungen skulle tala till folket. Och gjorde så med den äran. Riktigt imponerad över ämnesvalet och det engagemang han visade. Han måste ha gått mediakurs för han tittade in i kameran på ett alldeles naturligt sätt. För naturbegåvning är det väl inte...?

Annandag jul för två år sen dog mamma. Har tänkt mycket på henne de senaste dagarna, även i drömmen. Och där var hon precis som före alzheimern, det var riktigt roligt. Vi hade alltid skojigt ihop förr, mamma och jag.

Nä... nu drar det ihop sig för rundan. Det tar emot lite för jag har känning av något i bröstet - luftrören - lungorna... typ. Tänkte först ställa in, men sånt straffar sig väl. Hoppas inte det är nåt allvarligt. Det ger sig.

God fortsättning!

Min familj var antagligen först i grannskapet med elljus i granen. Och inte vilka ljus som helst... ja, de var riktiga sevärdheter. Våra fantastiska och märkliga elljus i granen från barnaåren glömmer jag nog aldrig. Som liten satt jag långa stunder och förundrades över dem, och de gav upphov till både funderingar och samtal när vi fick besök i juletider. Det var 1950-tal.

Att vi kom i besittning av dessa berodde på att min farmor jobbade på amerikabåtarna, vilket jag skrivit om tidigare i bloggen HÄR. Farmor kom hem med en lång rad speciella grejer, leksaker som ännu inte fanns i Sverige, dockan Peggy som kunde gå, klänningar med rysch-pysch, en enastående knallröd skolväska av "amrekannsk" modell, elvisp och you name it...

Har försökt återge ljusen på teckningen. Som framgår var de inte bara vackert färgade, de bubblade också... Vätskan fanns i ett glasrör och när man tänt ljusen började de först sjuda för att senare bubbla ganska rejält. De kokade faktiskt. Klart att alla undrade hur i all världen detta gick till, vi också... Men efter flera års studier klarnade det något.

Underdelen bestod av klart färgad plast med en lampa inuti, det blev oerhört effektfullt. Den bubblande vätskan fanns i fem färger, alltid samma färg som underdelens nedre del; blå, grön, orange, röd och gul. Ja, jag minns det som igår.

När ljusen småningom började ge sig ett efter ett fick de ersättas av vanliga vita elljus tills det inte fanns ett enda av de färgade bubbelljusen kvar. Vi letade såklart efter liknande ljus i butikerna men de var omöjliga att få tag i. Nu är de bara ett minne blott.

Vi ska ha ett foto på dem någonstans, men det är så dåligt så det är knappt värt att jaga livet ur sig för. Teckningen får duga.

Fråga mig inte varför jag plötsligt tänkte på koreaduffeln. Det tuffaste som fanns i tonåren på flickläroverket under 60-talet var en grön knälång skrynklig koreaduffel med kulhål i. Det skulle ALLA ha. De såldes ’en masse’ av importföretaget Mercury och kostade 20 kr. Jag tjatade länge för att få en.

 - "Är dom varma då", frågade mamma. Det var ju bara tunt militärtyg. Man fick klä sig varmt under istället. Till slut släppte hon till tio kronor, det räckte till en UTAN kulhål. Var överlycklig över detta begagnade militärplagg som hängde med i flera år. Man var med, men i totalt fel ålder för att förstå sig på vare sig Korea eller USA.

Snart var man ett vandrande klotterplank. Det var så man gjorde. Skrev namn på koreaduffeln. På alla idoler, band man gillade, killar… ja, allt.

Sen kom en liten blå-och-vitrandig tunn bomullsluva utan tofs som smet åt runt håret. Ett litet huvud som mitt blev om möjligt ännu mindre. Smällar man fick ta ty luvan hörde till. Samt en superlång halsduk som virades ett varv runt halsen och sen hängde ner till knäna ungefär. Min var gul.

Jeansen hade inte slagit än. Vi hade elastabyxor, såna där med hälla under foten och som det blev knän på ganska snart varför man drog upp dem i midjan allteftersom för att knäna skulle rätas ut. Mantovaniskor.

Vi skolkade, var hemma hos en tjej och lyssnade på en störig inspelning från Radio Luxemburg när Beatles slog, rökte pipa (vanlig tobak), åkte spårvagn till klipporna vid havet, blev hungriga, samlade blåmusslor som kokades med saltvatten i hittad plåtburk, brrr, mådde lite illa och ångrade oss.

En av tjejerna fick Beatles första LP, hade med den till skolan och vi kastade oss ner till gympasalens skivspelare och buggade på både lunchrast och varje tiominuterspaus till Love me do och Please please me. Det var rusigt härligt och vilt.

Så slog Rolling Stones, det blev fler namn på rocken. Stones besökte Göteborg, en flicka i klassen låg med Mick och det var en artikel i BILDJOURNALEN om detta. Vi var stolta! Jag gillade Bill Wyman bäst, har alltid fastnat för dem som sett mest härjade ut, kanske för att jag fick ha dem ifred. Jag menar, ALLA andra dyrkade ju Mick Jagger.

Det var tiden när Göteborg hade flera lokala pojkband i vår ålder, vem minns t.ex inte riksbekanta Tages, Janne Lucas och de lite äldre Spotnicks. En kille från pojkläroverket var en yngre kopia av Bill Wyman och spelade i ett lokalt band. Jag passade hans tider vid spårvagnen för att bara titta. Så där höll det på…

Undrar bara var den gröna koreaduffeln tog vägen…?

Lite tidigt att summera dagen, men här har jag hamnat vid datorn medan resten av sällskapet tagit tv:n i besittning. Pappa är här och han gillar tv, och då får det bli så... Roligt för gamla pappa att slippa sitta ensam. Julen är ju familjehögtiden framför alla andra. "Sällskapet" förresten, det låter stort men vi är inte fler än tre, ja fem med hundarna då. I ett litet hus blir varje sällskap stort.

Själv skulle jag kanske helst bläddrat i en bok men det är uteslutet just nu. Och jag blev rent lycklig över att INTE ha missat reprisen i svt med Ernst-Hugo Järegårds berättelse om lejonet, "Motigheter i arla morgonstund" Obetalbart. Vi satt som trollbundna. Varför sänder tv inte mer av denna sort? Varför kan inte våra duktiga skådespelare av idag berätta liknande historier? En fantastisk form av underhållning.

Nu går Hälsoresan i burken hör jag. Kanske ansluter jag mig om en stund. Det duggar härligt utanför och blänker på rutorna. Hundarna är rastade för sista gången, friden är total. 

Nu är tanten tossig, men här är det 40-talsswing för hela pengen. Varför inte? Bra grejer ska spridas.

Återigen Andrew Sisters, mest att lyssna till, men fint klippt av någon. Hittat på You Tube.

Ååå, jag måste bara ha denna låt i min blogg. Povel Ramel med kompisar sjunger VAR ÄR TVÅLEN?  Den är grym, ruskigt tung och bara så super. Har längtat efter denna gamla favorit och fann av en händelse densamma genom en annan blogg.

Det här är också ett exempel på vad som går att åstadkomma utan skrik och vrål. Tänk om dagens unga artister kunde fatta detta...!

Fann mina favoriter The Andrew Sisters på You Tube och måste bara dela med mig. Detta är bara musik... men musiken.... Musiken... är bara så härlig. Gungig swing när den är som bäst. Har alltid hävdat att det GÅR att skapa rytm och melodi i både sång och musik, med små medel, utan dagens skrik och vrål. Detta är ett bevis. Tråkigt att så få utnyttjar den tekniken i dag.

Den som vill SE Andrew Sisters klickar HÄR för en film som inte kunde läggas i bloggen.

... har varit och farit och genast går vi mot ljusare tider, vad det lider. Fast inte så vi ser't. Men vi vet...!

Fjärde advent är inne;

Gått min promenad, smakat chokolad, tvättat sista tvätten, fått julgranen i plast på plats och klätt den under fnitter (bara mikrolights och glitter)...

julkrubban på plats...

och alla djuren kom med på bilden...

Struntar i juldukar detta år

och är så glada ändå, gutår!

Glöggen är på spisen, och grisen, den grisen...

nu är skinkan bakad, griljerad 

...och provsmakad

Och i morrn kommer pappa, så kul

.. och då är det juuuul....