Hersir frà Stora-Hof. Bara namnet är musik för mig. Sitter som en smäck på en islandshingst. Och vacker var han…

Här sitter jag och grottar ner mig i bilder. Scannern går varm nu när jag lärt mig kopiera in gamla negativ rätt in i datorn. Efter gravbesöket inventeras familjealbumen och gamla bilder digitaliseras, bl.a. på mamma och pappa som små. Här följer allt med. Minnesbilderna flödar…

Lisbeth med islänningarna var en rolig bekantskap från 1970-talet. Vi träffades på brukshundklubben och spårade ihop med våra hundar, min västgöte Jackie och hennes sankt bernhard ’Lillis’. Nåt mer omaka är svårt att tänka sig…

Lisbeth som var en driftig tjej importerade elva islandshästar till Sverige i samarbete med isländska staten och höll kurser i tölt. Förälskade mig i en av hästarna och deltog i kursen 1977, ledd av tvättäkta islänning vars röda knästrumpor jag minns bäst av allt så här långt efter.

Ville även köpa den där vita lurviga hästen, men livet ville annat. Honom har jag dock ett mer påtagligt minne efter - en lårkaka på höger sida. Han kastade av mig på stenfrusen barmark (bilden tagen sekunderna innan det hände). Lårkakan har nästan förintats med åren, men viss ömhet runt om och borttappad känsel mitt i ärrbildningen finns ännu kvar efter snart 40 år.

Sen fick jag annat att engagera mig i (västgötaspets, får och grisar) medan Lisbeth hängivet hölls med islandshästarna. Hon försakade både varmvatten och wc för att ha råd med detta. När jag börjat som lokalredaktör på ortstidningen var det bara självklart att söka upp henne för ett reportage. Artikeln är läsbar när man klickar på den. Övriga bilder är överskott från reportaget - 'den som spar han har'.

GLAD PÅSK go'vänner ute i stôvera!

Inte för att det känns varken påskigt eller vårligt, men på en dryg vecka har såväl vårdagjämning som påsk och sommartid infallit alltihop på en gång, så det är väl dags för någonting i alla fall... vad det nu blir. Känns som något slags rekord, eller nåt... Och i morrn ska vi upp med tuppen i ottan, hela Sverige på en gång. Hej och hå.

Fem träd fälldes härom dagen med hjälp av en granne och jag fick med list lurat Husbonden från att såga dem redan i går. Sånt gör man bara inte på Långfredag, tänkte jag. Så drog vi på utflykt istället. Men idag kubbades stammarna upp. Snart dags för klyvning.

Kämpar med blogglusten sedan en tid. Många andra impulser studsar i hjärnan så det är riktigt rörigt därinne. Svårt att samla tankarna. Vet inte var det landar. 'Kommer tid, kommer råd' som jag brukar säga. Bättre med tankar än att det står still. Äh, det löser sig väl bara värmen kommer på allvar.

Vi skulle packat en rejäl matsäck. Med smörgås och kaffe. Allt var oplanerat. Såg fram emot en stilla påsk på hemmaplan, men långfredag började mulet med kylig vind. Beslutet blev en impuls… typ, vi sticker. Och iväg bar det. Till mina rötter på fädernet. Till Särö. Avståndet har gjort att det dröjt. Har längtat.

Både bilen och jag var otankade. Vid tappen kom jag på att jag missat förmiddagsmackan som intas vid 11-snåret för att inte äta för stor lunch. Startade med korv och bröd. Rafsade åt mig lite choklad och en påse ostbågar. Som nödproviant, ifall, ifall…

Perfekt dag för bilåkning. En timme och en rulle Center senare nåddes första destinationen - Släps kyrkogård – själva navet för min barndom med tydliga minnen. Vid tio års ålder hade jag upplevt tre begravningar av nära och kära och graven är nu rätt fullknôkad. Klart man känner området väl.

Här ligger farfar konstnären Konrad och farmor Maja som jobbade på amerikabåtarna, pappas faster Sigrid, frisörskan, och gammelfarmor Josefina, bondmora, med sin make fiolbyggaren Gustav Adolf. Samt dennes far Pehr Gustav – min farfars farfar trädgårdsmästaren som planterade allén vid tennisbanan där Gustav V spelade - samt därtill tre av farfars syskon som alla dog unga i tbc. I en grav längre bort med högrest sten vilar farfars morfar Anders Björk ”ostindiefararen” som tog hem ’kinafatet’. (Mor och far finns i minneslunden nära oss.)

Jag vårdar förfädernas minnen, men inte graven. Vår grav är ett uttryck för ”lev i våra minnen" men "vila i frid”. Stenen som varit blanksvart med guldbokstäver är nedlagd – för att inte falla av egen kraft. Naturen och kyrkan sköter resten. Det har ett värde i sig. Och ger rent samvete. Om höstarna omsveps graven av fallande löv som virvlar och dansar i regnet. Fridfullt.

Öppna fält utmed vägen samlade massor av rastande gäss och svanar. Deras välkomna kackel avnjöts på långt håll. Nästa mål var Särö Västerskog och Säröbanans gamla stationshus där jag lärde mig cykla och lekte många sommardagar som liten. Där är Värdshus nu, kanveta... kanske kunde vi äta där? Prislistan fick oss att backa ut fort. Vi skulle väl alltid hitta nåt matställe på vägen… I helskotta heller. Inte en Långfredag.

Under hemfärden plundrades påsen med ostbågar samt en chokladkaka. Saknades väldigt mycket något att dricka. Inpräntades i våra sinnen att aldrig mera åka så långt utan matsäck och kaffetermos. Tre mil från hemmet klämde vi i oss var sin hamburgare vid öppen korvmoj samt… efterlängtad dryck! Mest för att ha det gjort innan vi nådde hemmet.

Åtskilliga upplevelser och foton rikare var det skönt att trampa eget golv igen, trots att det knarrar så man inte vet om det är golvet eller våra slitna leder som låter…

Äntligen har alla fyra köksstolarna blivit omklädda. Det tog tid. Mest väntetid, ty när man startat kan man inte lämna jobbet mitt i. Det gick rätt fort när man väl kom i gång, men schemaläggningen är viktig så man kunde fullfölja vad som påbörjats. Nya tyget är mer tåligt mot jeansens torrfällning och därtill har vi kommit upp oss en bit - sitsar höjdes med skumplast. Det som tidigare skulle föreställa stoppning var totalslut och man satt på bara brädan sista tiden. Stolarna har några år på nacken och det kändes minsann på doften när man gick i närkamp med dem. Känner nästan fortfarande den lukten i näsan.

På Byn i ett skyltfönster visas några Meccano-modeller. Nån som minns det? Har själv aldrig använt det men minns att några kompisar i barnaåren hade pulat med sånt. Dock inte som Eiffeltornet eller det fantastiska loket som fanns innanför rutan här, men de fick väl börja i liten skala förstås. Kul att se dem. Det skänker livet perspektiv.

För övrigt sågs i kväll del 1 av tv-dokumentären om utrikesminister Carl Bildt, en av några få moderater jag beundrar. Ska självklart se del 2 också. Fast Bildt har tydligen haft egendomliga kontakter med USA genom åren…

Islandshästtävling på Byn. Trots nattens elva minus var det värt ett försök. Vilda hästar kunde inte hålla mig därifrån;-) Det kunde ju bli varmt i solen. Det kunde ju bli vindstilla som i går. Och det kunde ju bli nåt att filma… Det måste prövas… Fick till och med mig Husbonden.

Men vinden blåste på. I solen var det varmt men ridningen pågick i mörkt och dragigt ridhus. Kanske skulle någon värma upp med en tölt i paddocken (?), men nejdå. Uppvärmningen sköttes i ett annat mörkt ridhus. De flesta ridhus är dragiga. Filma var inte lönt. Men vi stannade och tittade i alla fall. Själen måste få sitt. Och tårarna rann… det gör de alltid när jag ser islandshästar tölta. Något av det vackraste jag vet.

Tölt är islandshästens speciella gångart som tillsammans med flygande pass gett rasen fem gångarter mot normalt tre för andra hästar. Och när islandshästen lyfter huvudet och pinnar på med smattrande hovar och flygande man både ryser och gråter jag.

Då det inte blev någon egen film har jag bäddat in en annan trevlig sådan från YouTube nedan. Den allra fräsigaste filmen fick man inte bädda in i bloggen, men den kan ses HÄR.

De svartvita bilderna är från Islandshäst-EM 1985 på Tånga Hed i Vårgårda när jag var där å jobbets vägnar. Glad att jag var där för sedan har det inte varit någon sådan stor tävling på nära håll.

Vårdagjämning idag - ha! Längre bort än så här kan våren knappast vara. Tur att snön inte lägger sig. I flera dagar har det snöat på tvären men den yr tydligen bara iväg nån annan stans… eller far tillbaka varifrån den kom… Inte vet jag, men lägger sig gör den inte. Alltid en tröst i bistra tider.

Det enda som liknar vår är annonserna om olika evenemang. Arrangörerna som bokat lokaler har väl räknat med att publikum skulle ha vårkänslor och bara strömma till. Allt verkar hända just nu till helgen.

Visst låter det mysigt med inomhus Lantbruksmässa på en arena? Det suger lite i farmarnerven. Öppet hus på Skara Djursjukhus drar också i hjärterötterna. Kanske Påsksupé hos Hembygdsföreningen. Ett hästevenemang fanns också att välja på. Något av detta kanske blir av.

Försyndelserna från gårdagens Byrunda läggs ut i bild. Handgjorda skålar i läckra färger gnistrade och blänkte så man föll handlöst. Vit stekpanna fick vi också med oss. Man undrar hur den blir efter ett tag. Lilla ugglan fick också följa med hem. Först hemma upptäckte jag en liten ’antenn’ på vederbörandes hjässa och insåg att ugglan egentligen var ett ljus! Vem vill elda upp en så vacker skapelse. Klippte helt sonika av veken och tänker njuta av den som den är.

Värsta synden var ändå en ny dammsugare – igen. Det var väl tio år sen sist, men i min gammeldags idévärld ska såna kapitalinvesteringar egentligen hålla en livstid. Men vad gör man när Husbonden sugit aska (!) med den gamle…

Nu kan jag inte hålla mig längre. Måste bara sprida den lilla tv-filmen om västgötaspetsen – Vikingarnas Hund. Filmen visades första gången på julafton 1979, med repris året efter. Sedan försvann den liksom i glömskans dunkel. Utom för oss som fick egna VHS-kopior. Försökte härom året få min kopia digitaliserad till DVD, men mitt VHS-band var totalförstört. Tidens tand, suck. Därför blev jag själaglad när Skogsfrun genom sin son lyckats bevara sin kopia och lade ut den på YouTube till allas glädje. Inget mindre än en kulturgärning! Vikingarnas hund räddades på nytt...

För oss som älskar västgötarna är filmen helig. Och särskilt för oss som själva medverkade. Det tog nästan 20 år innan jag kunde förlika mig med den egna insatsen. Var gång det var dags vände jag mig bort i vånda och skam, men nu har det gått över.

- Usch och fy så kallt... Vilket väder… Huuuu… Brrr…

Alla vi mötte frös i både kropp och själ. Bistra miner, snabba steg med böjda nackar och omsvepta jackor. Inget småprat.

Undra på det. Marsnaren sveper moln av töad snö från skarens ytskikt runt husen. Yrsnö på tvären, då och då. Ihållande vindar på 12-14 m/s i sex minusgrader känns som -16⁰ säger SMHI:s sajt. Värre, säger jag och protesterar vilt. Kölden tränger igenom såväl märg och ben som trä och murbruk. Brrrr.....

Stackars flyttfåglar som inte vågar komma 'hem' i tid utan avvaktar nånstans på vägen. Tänker mig att de står och stampar otåligt i Tyskland eller Danmark och undrar vad som är fel. Hellegod. Efter detta behöver vi verkligen en riktigt go och helt normal sommar.

Vädret till trots nödgades vi till en utflykt mot Byn. Min p.g.a sjukdom uppskjutna hårklippning var ett måste. Husbonden roade sig under tiden med besök hos Byns urmakare vägg i vägg. Övriga behov var tändpåsar till kaminen, järnvitriol för målning av nybyggda vildfågelholkar (Byns kemikalieaffär har verkligen allt!). Samt proviantering. Sen fort hem och inte en näsa utanför dörren annat än nödvändigt. Stackars de vars avlopp har frusit och som nödgas till utedass i denna iskyla...!

Vi mötte några tappra PRO-are som provianterade inför dagens årsmöte med påskbuffé. Beundransvärt! Men nej, nej och åter nej tack! Inte för min del. Vädret måste vara lite behjälpligt om jag ska ut på evenemang. Annars är det inget nöje.