Fågelperspektiv

Inlägg publicerade under kategorin Ansiktsförlamning

Av Margus - 15 september 2011 20:46

Idag var det dags för uppföljning av ansiktsförlamningen. Ettårsjubileum, kanveta, och dags för slutrapport hos läkaren. Efter ett år är det så att säga kört, och det märks. Har inte känt av några nervryckningar på cirka två månader. Alla viktiga funktioner är återställda, tack och lov, men besvärsfri är jag inte...

En nerv har kopplat fel och förbundit ögat med underläppen (!) på den drabbade sidan! Kontraktion, kallas det visst. Inte så allvarligt som det låter men tillräckligt för att irritera. Husbonden ser när det händer, men de som inte känner mig väl tror nog att jag ska vara sån.

Ofta när jag kniper med munnen - mer eller mindre - drar ögat ihop sig, dvs kisar. Det händer också när jag rör underläppen på speciella sätt, om jag blåser upp en ballong, visslar, pussas, använder sugrör eller liknande. Det ser inte alls vanprydande ut, kanske kan det även anses 'charmigt'... vad vet jag.

Operation är inte aktuell när alla funktioner återställts så här bra, dvs. att kunna äta och dricka normalt, blinka och hålla ögat fuktigt osv. Men man kan slå ut en nerv tillfälligt med botoxinjektion (skönhetsgift, som läkaren sa) för att ge en lättnad. Det blir inte permanent utan får ofta upprepas varje halvår, typ, och man måste vara motiverad för detta. Sa han.

Det är jag inte. Motiverad alltså. Så det får vara tills vidare. Skulle jag känna behov längre fram får jag en remiss till specialist genast - om så bara för rådgivning. Bara att höra av sig då. Inget förvärras av att tiden går. Således försöker jag vänja mig vid den lilla 'defekten'.

------------

Tänk... ett år sen. Det känns längre. Läste nu första inlägget i bloggen efter att ansiktsförlamningen slagit till, bloggat från sjukhuset om natten, Rapport från sjuksängen:

"Ögonbrynet hänger och ögonlocket blinkar inte självmant. Kontrollbehovet firar triumfer med ett STÄNDIGT VAKANDE ÖGA. Uttrycket att 'tala i ena mungipan' har fått en ny innebörd. Levererar numera endast 'sneda leenden' och skratten blir till förvridna grimaser. Bokstäver som P och F blir till löjliga blåsningar och det är svårt att dricka - munnen sluter inte tätt."

Inte lika roligt som det låter. När cortisonkuren var över fick jag plötslig sjukdomsinsikt och grät mig till sömns. Det fanns ingen garanti för att det alls skulle gå över. Depression. Läkarvetenskapen stod mig bi med tröst och hoppfulla fakta. Jag sa redan då att jag "aldrig kommer att skratta åt detta" och det stämmer. Det var fasansfullt att 'förlora ansiktet'. Är bara så innerligt tacksam för att har blivit återställd så bra.

Många som söker på nätet efter ansiktsförlamning hamnar i denna blogg. Den som vill läsa mer om mitt fall kan göra det under kategorin HÄR.



Av Margus - 21 maj 2011 20:32

Resterna av min ansiktsförlamning läker fortfarande – nu efter åtta månader. Förra månaden ryckte det i näsvingen, denna månaden är det ögonslockets tur.

Nerverna drar ihop sig längs med ögonlocket, det går liksom i vågor och känns som om locket drar ihop sig på längden. Ungefär som när man tar tag i ytterkanterna och drar ihop så att det lyfter från ögat. Obehagligt. Mycket ska man få uppleva…

Ingen ser vad som pågår, men känslan är desto jobbigare. Inte visste man att det gick nerver på längden där. /Se bild - vita linjen/

Dessa nervimpulser har pågått som mest oavbrutet i tre veckor, hela dagarna. Nu har det lugnat sig något. Noterar detta mest som hjälp för dem som söker fakta om ansiktsförlamning.


Många söker på nätet om ansiktsförlamning vilket tyder på att detta är frekvent förekommande. Fick häromdagen en kommentar om en stackare som haft det TRE gånger. Det är bara too much för EN människa. Det måste vara väldigt sällsynt.

Av Margus - 16 april 2011 21:53

Läkning av 'visselnerven' pågår å det grövsta. Det är nu sju månader sen min halvsidiga anisktsförlamning var ett obestridligt faktum. Höger sida var helt utslagen i en 'perifer facialis pares' av okänd orsak, vilket är det vanligaste. Läkarna följer upp läkningen förvånansvärt väl, med tre kontroller - den sista efter ett år. Så lång tid tar det alltså. Just nu pågår sista fasen, med alla smånerver. Och det känns...

        klicka för större bilder

Vid näsvingen mot läppen pågår sedan någon månad tillbaka ofrivilliga ryckningar. I början var det långa intervaller, just nu måste läkningen ha nått kulmen med 30-50 millisekundsnabba sammandragningar åt gången. Det pågår dagligen sedan två veckor tillbaka, ibland så envetet som en kvart i taget. Och start igen efter ännu en kvart.


Rätt jobbigt, särskilt om man pratar med en obekant person just då, eller ska sova. Ibland känns det som om jag börjat få spasmer, att det är jag själv som orsakar dem av bara farten. Men så är det inte, ty jag kämpar emot. Ibland nyper jag tag i skinnet för att slippa känna det. Man känner sig som en hare när den vädrar i luften. Hoppas det läker som bäst nu också, för det här är kittligt.


Förra veckan var ögonlocket med också. Ofrivilliga halvstängningar av ögonlocket med täta intervaller. Dessemellan även en riktig stängning då ögonlocket slår igen. Men jag talar om KÄNSLAN för det är inte alltid en betraktare ser allt detta. Det KÄNNS STÖRRE än det är. Husbonden ser det ibland, men inte alltid.


Inget ont som inte har nåt gott med sig... JAG KAN VISSLA IGEN! Starka genomträngande toner, och det går allt bättre. Visst fasen är det jobbigt medan detta pågår, men jämfört med förlamningen en 'piss i Mississippi'. Jäklar nu drar det på igen... 

Ny besökare i bloggen som vill läsa mer om mina erfarenheter av ansiktsförlamning hänvisas till kategorin Ansiktsförlamning till höger.



Av Margus - 14 mars 2011 22:22

Idag firas inte bara fyra år med bloggen. Det är också på dagen SEX månader sedan ansiktsförlamningen slog till. Läkning pågår ännu med muskelkramper och nervryckningar (tics) i aktuell ansiktshalva. Konstaterar lättad att läkning nog skett till 98 procent vid det här laget. Och sex månader… är faktiskt inte så lång tid. Tre månader var ju det snabbaste läkningsförloppet som läkarna förutspådde, minst tre månader. Hyser nu lätt hopp om total återställning, faktiskt.


Ryggen är dock besvärlig. Ett återkommande ämne i denna blogg. Den är värre än på länge, faktiskt – och långvarigt. Kan inte sitta vid datorn längre stunder. Inte stå vid diskbänken... glöm långkok. Enkla maträtter blir en nödvändighet. Värmedynan är en pålitlig följeslagare. Ständigt varierande rörelser är att föredra. Krypa på knäna går rätt bra, men grodperspektivet är rätt trist. Trött blir man också. Okoncentrerad. Humöret påverkas. Grrrr…

Man måste ju gnälla på något. Kanske det lättar då…?

Av Margus - 22 februari 2011 22:22

Det rycker i ögat alldeles väldigt mycket. Och har gjort så i över en vecka nu. För några månader sen var det 'fladdermöss på hjärnkontoret' när öronnerverna läkte efter ansiktsförlamningen. Sen har kindmusklerna krampat konstant  i en månad - ehuru lätt. Nu (fem månader efter paresen) är det ögats tur. Intressant att följa.

Det rycker under ögat på olika ställen, det rycker på ögonlocket, i yttre ögonvrån, och i ögonbrynet. Det känns som om rörelserna går i vågor över öga och ögonbryn i ett, i ett, i ett. Inte många minuter under en dag som det är lugnt.

Ryck på bara... tänker jag. Läkning pågår. Annat var det när ansiktsförlamningen slog till. Då ryckte det också en kväll, sen gick proppen ur och det var plötsligt dött i halva ansiktet. (Nya besökare kan läsa mer om Ansiktsförlamning i kategorierna till höger.)


Nu kläcks kanariebarnen i fågelhuset. Brynja, Esther, Piggy, Lappia, Flörtis och Neon var hetast på gröten och har legat hårt på äggen sedan bokorgarna kom upp. Nu syns matningsrörelser i bona och jag har i obevakade ögonblick kunnat känna minimala dunbollar där. Extra äggfoder serveras nu två gånger om dagen. Spännande tid. Mycket pyssel. Satte idag upp häckningslistorna där vi fyller i vem som ruvar och antal ägg/ungar.


Kära nån… tredje inlägget för idag. Periodvis kommer inget och inget, sen kommer allt på en gång. Energin på väg tillbaka...? Ändå har jag både varit hos frissan och handlat, samt hunnit med en liten lutare i fåtöljen.

I går blev däremot inget gjort alls. Telefonen ringde hela dagen i ett, i ett. Samtal med goda vänner är trevligt och man får ta det som det kommer. Samt vara glad att det finns folk som vill tala med en…;-)


Räven ropar därute (typiskt i februari) men det vågar man väl inte nämna för jägarna sån klappjakt som bedrivs på dessa stackare nu efter fynden av dvärgbandmask. Räven blir väl nästan utrotad så som de håller på.

Det kan inte hjälpas... varje gång jag ser dem handskas med skjutna rävar på tv tänker jag på våran rävröda Ulrik (snyft) som gick bort för två veckor sen... 

Av Margus - 15 februari 2011 19:20

Bilen hann inte ens kallna. Återbesöket för uppföljning av ansiktsförflamningen var gjort på en kvart, det tog nästan längre tid att hitta parkering vid sjukhuset - fullt överallt.

Läkaren... en kul kille... ung (förstås), smala vita händer men ett rejält handslag, 'plugghästtyp' som kommen direkt från högskolan, tidseffektiv men uppmärksam lyssnare. Jädrans skicklig.  

Uppmuntrade mig med ett "shoot" när fusklappen togs fram (man vill ju inte glömma nåt). Han noterade raskt och förklarade sen tydligt i tur och ordning vad som nu under läkningens långsammare fas pågår i varje nervdel. Imponerande!


Ögat är bättre, hänger oftast med i snabba blinkningar - utom när jag är trött. Inte längre irriterat efter datorjobb.

Kinden stramar, med en konstant, ehuru lätt, krampkänning från överläppen upp mot ögat (sedan två månader tillbaka). Ibland sker en lätt hopdragning av kinden till ett halvt leende (tvärtemot då allt bara hängde - kan kanske till och med anses charmigt - vem vet?).

Vissling funkar vid enstaka tillfällen och då kanske bara under tio minuter... sen inte mer den dagen. Fick visa lite (hehe, svårt med koncentrationen)... ut kom en svag och pipig liten melodislinga. Ssss... störtlöjligt... hehehe.

Uppblåsning av kinder ej tillförlitligt - pyser i mungipan på drabbad sida.

P blir F vid tal i affekt.

Spiller då och då (sällan) från mungipan när jag dricker.

Leendet ännu lite snett - underläppen en aning stel.

Örat slår lock - vid enstaka - mycket få - tillfällen.


Slutligen summerade läkaren att läkningen går mycket bra. Mina kvarvarande symptom är mycket vanliga, snudd på 'normala'. Läkning pågår fortfarande - upp till ett år - och än kan mycket hända.

Trösterikt att läkningen har en snabbare fas (avsvällning av skadade nerver) och en långsammare (kontaktsökande). Det har jag inte läst eller hört innan. Men detta är normalt.

Den stramande kinden (krampkänslan) kan läka helt... eller förvärras en aning. Kan även utveckla ryckningar. Vissa små restsymptom kan åtgärdas med minimala ingrepp OM de känns besvärande, men man rör inte i nerver som fortfarande självläker. Återbesök om sju månader - till 'ettårsjubiléet.

Av Margus - 14 december 2010 22:07

Belägrades för exakt tre månader sedan. Ansiktsförlamningen tog sin hemvist i mitt ansikte. Den placerade sitt säte mitt i fejan på mig, om jag säger så. För första gången i livet stiftades bekantskap med ’idiopatisk perifer facialispares’ – halvsidig ansiktsförlamning utan känd orsak. Tappade ansiktet… bara så.

När vi just idag 'firar' tre månader – paresen och jag - känns en spontan dragning i kindmuskeln (ungefär på ’äppelkinds’platsen… för dem som har sådana). Ja, den som används när man kisar med ögat. Alltså inte läkt ännu… ’jubilaren’ har fortfarande sitt högkvarter i mitt ansikte. Ett kvartalsbokslut:


1) Utåt sett märks nu inget för den oinvigde. Skönt, man fungerar i stort sett. Väcker inget uppseende längre – men JAG har besvär.

2) Ögat funkar inte som det ska. Blinkar inte i alla lägen. Blir torrt, irriterat (värker) och måste vila då och då. Underlocket sluter inte riktigt tätt – kan underlättas genom att kisa med ögat, fast man glömmer av sig.

3) Kan fortfarande inte vissla. Med pekfingret lätt mot överläppen på en bestämd punkt kan en svag vissling frambringas. Kan inte blåsa upp ballonger. Sägs ord med P i affekt, t.ex ”pippi” kan det bli piffi.

4) Leendet är fortfarande snett, underläppen har inte återtagit sin forna form, spiller ibland när jag dricker – om jag inte koncentrerar mig.


Sånt här spontanläker oftast inom två–tre månader, eller upp till ett halvår. För 60+are tar det lite mer tid (tack, det märks!) och utan garanti för full läkning. Frågan är om det händer mer nu.

Förbättringen inleddes tre veckor efter nervens utslagning – helt enligt ’regelboken’. Pågick i jämn takt till femte veckan, sen sänktes takten till åttonde veckan. Senaste månaden har det nog inte det hänt något alls… eller väldigt lite. Det går upp och ned. T.ex är munnen mer stel och sned på morgonen än på kvällen. Ibland är ögat och/eller leendet lite bättre, ibland sämre.

Är förstås otroligt glad för all förbättring som skett. Hoppet om att paresen blir en parentes lever än. Nya besökare som söker fler detaljer hänvisas till inläggen i kategorin Ansiktsförlamning.

Av Margus - 10 november 2010 18:28

- Men det ser ju riktigt bra ut! Öronläkaren, sista instansen i uppföljningen av förlamningen, var överraskat positiv.

- Ja, om jag bara ler lite lätt. Men det stora leendet är snett.

Jag visade, han nickade.

- Och hur går det att blinka med ögat och rynka pannan?

Läkarna vet precis vad de letar efter. Och ser minsta avvikelse. Man är i trygga händer. Här tittades i öron och klämdes på spottkörtlar (varvid en nerv drog ihop sig så jag frågade om det syntes - men nej), lymfkörtlar och rubbet. Allt verkade bra.

De ’fladdermöss’ jag numera känner av i sjuka örat förklarades som läkning av trumhinnenerverna! Jo, trumhinnan fladdrar betänkligt vissa dagar. Känns som att vara ute i blåst och pågår halva dagar i sträck… Skönt att det så att säga ”hör till”, och inte var ännu en diagnos ;-)

Riktigt impad blev jag över fortsatt plan: återbesök redan i jan-febr. Om förbättringen fortskridit räcker det så, men om det stannat upp görs ny magnetröntgen av hjärnan. Fantastiskt. Slutligen en sista uppföljning efter ett år.


Ja, det var alltså dags för ännu en vårdresa till Sjukhuset. Bilarna har gått i skytteltrafik sedan ansiktsförlamningens utbrott för åtta veckor sedan. Efter gårdagens snöfall kändes det mindre lustigt, men vägarna var ganska rena och torra. Vi har ju flera plusgrader. Gott.


Häromdan var jag där i annat ärende. Visade upp armbågen för reklamation av slemsäcksoperationen för två år sen. Den mår dåligt och ”något” därinne småläcker och är inflammerat. Här var det löpande bandprincipen. Träffade doktorn i tre minuter under vilka han 1) stönade över ryggvärk, 2) läste högt ur remissen sluddrigt och i expressfart (varav jag uppfattade 2006, 2008 samt re-operation) och slutligen 3) tittade på armbågen. Och på sin väg ut genom dörren avgav förväntat utlåtande:   - Ja, det blir ny operation. Vi kallar.


Fem plus fem mil för den undersökningen! Som vårdcentralen redan gjort och remitterat för. Så är det. Snart har jag väl frikort för resor också…

------------- 

I övrigt förundras jag över medias inträngande uppmärksamhet över sossarnas interna frågor. När det blir tal om avgångar och personbyte på poster vänder och vrider man på minsta lilla spekulation. Då finns hur mycket tid som helst. Men när Rödgröna presenterade sin politik INFÖR VALET visades inget som helst intresse. Märkligt.

Kanske är det så att namn är något de begriper sig på?

HEJ, OCH VÄLKOMMEN !

      

  Visa presentation

Avdelningar i bloggen

Så var det då... denna dag

Sök i bloggen

ARKIV från start 14 mars 2007

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015
>>>

   Underbar video från YouTube

  

Bra historiebok på internet

Mina länkar

Antal besök

Följ bloggen


Skapa flashcards