Kikade i bloggen för exakt två år sen. Då såg det ut så här vid fiskdammen. Otroligt att se tillbaka på nu när hela omvärlden är vit. Dammen syns inte ens idag när snön når upp till överkant räcket - en meter över vattenytan.

Jag tyar inte mer. Tur att OS är slut, det har varit kämpigt med alla sena sändningar. Men jag tänkte minsann inte lämna skidkillarna i sticket sista dan. Följde hela femmilen i en härligt naiv och orimlig optimism om att vi (dom) skulle ta alla medaljerna; guld, silver OCH brons. Det blir roligare så ;-)

Kroknade på slutet i stark oro för att det inte skulle bli någon alls. Tills Johan Olsson räddade nationen med sitt välförtjänta brons, Sveriges elfte medalj. Fantastiskt. 5 guld, 2 silver och 4 brons. Många nya favoriter har man fått. Den stora floppen är väl ishockeylaget.

Nu stänger jag OS-butiken. Det har varit välgörande med lite verklighetsflykt mellan nedvräkande snömassor. Nu återgår livet till det normala när vi samtidigt går in i VÅRMÅNADEN MARS med nytt hopp. Snön har packat ihop sig en aning av alla plusgrader. Återstår att staka sig upp ur vinterdeppens djupa snögropar och insupa mycken syre till hjärnan.

En klurig uppgift är att städa inne hos fåglarna utan att störa för mycket i häckningarna.

Åh, herregud... Sveriges tionde medalj till André Myhrer i slalombacken. Brons. Kära nån! TIO MEDALJER. Har just halvsovande betalat räkningar och skulle precis bara stänga av datorn för i kväll när jag hör vad som hänt i slalombacken, bakom ryggen på mig. Milda makter.

Här rycker dom upp sig på sluttampen, värre är det för mig. Kollade Kallas tremil där det gick sämre. Sen slog tröttheten efter gårdagens curlingvak till. Somnade väl och missade intervjun med Kalla efteråt. Grattis Myhrer! Grattis Sverige! Nu hoppas vi också på killarnas femmil i morgon. Sen får det vara slut med OS... jag orkar inte mer... Till sängen - med språng. Gonatt därute.

Sveriges nionde medalj - vårt femte guld. Curlingtjejerna värmer hjärtat med sin glädje. Stort att dom orkade hålla ut och försvara sitt guld från Turin. Man tackar och bugar.

Bäst var att de slog Canada på hemmaplan inför en trist och ojust publik som inte ens applåderade när det var slut. Hela hallen var dödstyst sånär som på svenska supportrar. Klart dom var snopna, men med lite vanlig hyfs och uppfostran respekterar man den som vunnit. Inte minst när man är värd för ett OS! Tror inte att Vancouver var moget för detta, särskilt med alla funktionärs- och planeringstabbar i åtanke.

Hur kan vi då sitta och glo på runda ringar i tv där stenar glider in och ut i en aldrig sinande ström, med skrikande människor som frenetiskt sopar en is? Matchernas tio omgångar känns ändlösa. Men på den nivån är det verkligen högklassigt spel som man måste beundra.

Fast jag svek på slutet, det gjorde jag.

Den gastkramande matchen var på näst sista omgången när jag släckte lampan vid halvtre-tiden. Jag kan inte förlora sömn på en match som dom kanske förlorar, tänkte jag. Fick ta igen förlorat glädjefnatt idag - det är rikligt med repriser.

Det är väl vad jag har gjort idag. Har under OS stängt av nyhetsflödet och politiken, sånt som vanligen brukar få liv i mig. Skönt med pauser som fylls med annat för en tid. Fast jordbävningen i Chile har man ju inte undgått. Ruggigt med en förutspådd tsunami också.

Härliga plus 6,1 har fått ner snön från ena fågelhustaket. Nu väntar man bara på resten. Vägplogen var just ute och skyfflade undan mängder av slask. Huu, då får man skotta garageinfarten igen då. En stilla dag. Men snart följer vi tjejernas tremil med Kalla som lovat att kriga.

Gorgl, brkl, slrp, glug-glug-glug… lät det från hängrännorna idag. SEX PLUSGRADER och töandet är igång! Vildfåglarna vilade sig från ätandet en stund och sjöng de vackraste drillar. Man kunde nästan gå utan jacka. Luften doftade äntligen friskt, jag drog djupa andetag, kände hur spända axlar sjönk successivt… lite i taget. Hoppet återkom stegvis under dagen.

Vi gick en låååångsaaam promenad med hundarna på snövägarna och bara njöööt. Stod stilla och fyllde lungorna med luft och hjärnorna med syre. Åååååh.

Väl hemma hördes ett välbekant scchhoooooook… Snöras från lagårn. Vi inspekterade baksidan. Kolossala massor hade vräkts ut men där gör det inget. Ingen verksamhet på den sidan. Ett par timmar senare var det dags för resten…

Scchhoooooook... smock. Där låg snön från framsidan lagårdstaket (alltihop) som en evighetslång betongklump. Ooops… och Husbonden som skulle ut i kväll. Eftersom han vilade beslöt jag mig för att göra en insats. Säg inte att jag är pessimist!

Parkerade kaffemuggen i en snödriva och började skyffla… hehehe … Fullständigt lönlöst. Det VAR betong. Utefter HELA lagården (21 meter). MITT PÅ vår utfartsväg som löper JUST DÄR. Och garaget var totalblockerat!

Det lilla jag flyttade utgjorde en promilles promille av massorna och jag insåg att min rygg aldrig skulle palla. Ringde Grannen B igen! FÖR TREDJE GÅNGEN inom loppet av en veckas tid. Allt på grund av förra helgens snö.

Han kom med traktorn på nytt! Och lastade bort eländet på nån halvtimme. Som att sleva potatismos. Till skillnad från mitt ynkliga petande. Vi drog en lättnadens suck. Tur att han var hemma… att han hade tid! Och tur att allt kom ned på en gång. Nu är det färdigt… Så långt.

På fråga från Flanören ska jag redogöra lite för hur vår namngivning av ungarna sker. Utseende och kännetecken är grunden för namnen - lättast att komma ihåg;-)

Ibland kan det bli lite galet som med vår avelshona HELMUT. Hon hade liksom en hjälm på huvudet, det blev på engelska 'helmet' och namnet var givet... Helmut. Om vi då vetat att det var en hona skulle namnet kunnat bli Helmi. Men oftast visar sig inte könstillhörigheten förrän ett halvår senare och då är det knepigt att byta. Först kändes det löljigt med en Helmut som ligger på ägg... men nu är det hur naturligt som helst. Man vänjer sig;-)

De som inte har några direkta kännetecken får - om det känns motiverat - namn efter beteendet. Många andra blir utan. De fåglar som behålls får alltid namn. Förstås.

Värst är det med risfåglarna som oftast är exakta kopior av varann. En av våra praktfullare hanar heter t.ex GULE-FULE. Han färgade inte ut förrän efter två år, egendomligt nog. Han hade en gulbeige anstrykning i den grå färgen och man försökte undvika att få honom på bild. Dock gav han fina barn. Han fick händelsevis en gul ring vid märkningen och det gav namnet. Nu är han störst och vackrast av dem alla. Så kan det gå.

Ja, många historier finns bakom namngivningar. Flanören och jag tycks vara samma andas barn för jag minns också namnen Lilja, Rosa och Krona på kvigorna. Och Stjärna.  

Tidningen Fågelhobby kom häromdagen med berättelse om en fasan. En granne kom på besök och tyckte "oj, den där ser precis ut som en kudde hemma hos mormor". Varpå fasanen fick heta just MORMORS KUDDE, förkortat MK;-)

Nu börjar det bli svårt hinna med noteringar om alla ungar som droppar ut. Helmuts alla ungar är ute liksom Whitneys och Grynets. Tre av Gulans är ute men en sladdunge ligger kvar i boet där även Helmut slagit sig ner... och Gulan själv! Där mysligger även de som redan hoppat ut och kommit tillbaka plus Helmuts egna från och till... Vilken röra!

Första kvarten varje morgon går åt till att studera alla nya "fynd". Kännetecken noteras för att veta vem som är vem. Tre enfärgat gula blir lite svåra att identifiera men lilla BLÄSA (bilden) hör till de lätta med sin lilla bläs som hon är ensam om. Sju sebraungar är ute och deras högljudda tiggeri hörs var man än befinner sig. Härligt. (Klickbara bilder)

För varje dag som går ökar foderåtgången och antalet skålar. Det betyder att diskningen också tar längre tid men det är så mysigt sen vi fick extraljus i köksavdelningen. Ingen idé att jäkta, där står man och blaskar och lyssnar efter alla ljud.

Hemarbete behöver vi sällan numera sen vi fick diskställ att lägga upp skålarna i, men i går togs denna kartong (bilden) med dammiga reservskålar in till bostaden för uppfräschning. Vi har gått över till annan typ av skålar och de gamla hade legat länge utan skydd. Nu är de vackra igen och behöver inte längre ligga så tillgängliga.

Mera snö idag. Minst en decimeter. Äntligen plusgrader. Termometern har fått nytt batteri så att vi också kan SE dessa siffror och NJUTA av dem - även om det regnar just nu. Trött av värk, somnade mitt i kvällens damstafett och sov djupt och länge. Det gjorde inget eftersom de ändå inte vann, hehe...;-) Värre sportdåre än så är inte jag.

Grannen B kom en sista (?) gång och öppnade väg till vedboden så man kan fortsätta hålla värmen. Vi fick dra till Grannbyns apotek för att hämta ny medicin till mig. Har nytt skov i tarmen och behöver inflammationsskydd. Bråttom. Hundarna följde med för att få omväxling i tillvaron. Blir trött av "blixtutryckningar". Somnade i tv-soffan. Sov djupt i tre timmar medan Husbonden körde in ved.

Verandans ytterdörr går inte att stänga längre. Måste bindas fast. Termometern strejkar, måste skotta för att kunna ta in den. Blääh.

Husbonden har öppnat ännu en rastningsgång till hundarna i trädgården. De kortbenta tutar runt i sina ’rodelbanor’ och ser ingenting av världen. Går vi utanför grinden är det likadant där. De är klart less på omständigheterna. Sigrid springer så långt gången går, stannar vid en vit snöväggsvall där det förut gick att gå. Hon skäller uppfordrande ett 'Sesam - öppna dig'. Lönlöst. Snöväggarna är kompakta.

Fotade ett rådjur som gick på vägen utanför mellan höga snövallar. Hon tänkte ta sig till fågelbordet för att äta solrosfrön. Många besök där nu.