Det finns sånt som är lite skämmigt... Tvekar därför, men har erfarit att jag inte är ensam om denna svaghet, så här kommer det...

Gamla mänskan är tokig i gosedjur. Just det. Kan betala rätt mycket för dem. Lyckligtvis bor jag långt från frestelser, men när det händer... då händer det. Kan inte slita mig. När jag väl fått tag i ett är jag lycklig som ett barn, klappar och kramar och snusar i dess päls.

Det började tidigt. Med Nalle och foxterriern Bobby. Hade flera gosedjur som liten. Dockvagnen var fylld med ett menageri. Visst fanns där dockor som farmor skaffat, men det var djuren jag fastnade för. Det måste ligga i generna. Och går tydligen aldrig över...

Dockan Anna-Pia drog farfar och jag sönder i en vild lek och det bekom mig inte ett dugg. Men när Nalle förlorats på spårvagnen var jag som fyraåring otröstlig. Sörjde honom ända tills vi fann en exakt likadan fyra år (!) senare. Han blev min förtrogne, och sitter nu sliten och lappad i bokhyllan med gamle apan Jocko och några "yngre" vänner. Han skulle ju inte vara ensam! Ett antal mjukishundar finns också i samlingen.
Så jämlikhetskämpe jag är, måste jag nog tillstå... detta är en typiskt kvinnlig grej. Vem har sett en vuxen karl med mjukisdjur i famnen? Men kvinnor faller lätt i trance, har jag märkt.

Gorillan Boo-Boo köptes en gång när vi letade leksaker åt Husbondens ena dotter. En härlig affär! Vi fann inte vad vi sökte just då... men jag fick med mig gorillan. Och dyr var den!

För bara nåt år sen kom Råttan och Kaninen in i familjen. Dom satt i en vrå i färgaffären och sände signaler till mig. Jag klev rätt fram och smälte som smör i solsken. Var ska det sluta...?

 

Ewa

11 december 2007 10:14

Vad härligt - jag är inte ensam!! Min äldsta nalle Kramen är 37 år nu och har flyttat ihop med Pärs gamla nalle (som kan/har kunnat brumma när han vänds upp&ner). Min nyaste heter Måns och kommer från Bear Factory som fanns på Debenhams och som jag valde kroppen till. Den fylldes så mycket som jag tyckte var gosvänligt och syddes ihop i ryggen. Innan stygnen fick jag krama ett litet tyghjärta och önska någonting och sedan stoppades hjärtat in i nallen. Personalen höjde på ögonbrynen när det visade sig att det var JAG, en vuxen som skulle ha den. Gosedjur behövs i vår hårda värld. Jättefina bilder!

http://fundringar

 

skogsfrun

11 december 2007 12:21

Ahaa..såna nostalgibilder:) Ja, gosedjuren förföljer en men skogsfrun går omvägar eller blundar. Ändå har några tassat in och sitter och trycker här och där;)

http://barasaras.bloggagratis.se

 

Tant Tagg

11 december 2007 15:34

Kanske har jag inte samma faiblesse för gosedjur som Margus, men det kniper lite i hjärteroten när jag tänker på min gamla Nalle som blev bränd i stjärten för att jag la den på mamma och pappas sänglampa, som jag tyckte liknade en säng. Ingenting blev bra förrän mamma över ett år senare stoppade brännsåret i rumpan och stickade ett bar underbyxor, så jag skulle slippa se såret. Eller Dotterns Nallebritta som som blev kvarglömd i hytten en tidig morgon på fastlandsbåten och ensam fick resa till Oskarshamn t.o.r

http://www.tanttagg.bloggagratis.se

 

Ruth

11 december 2007 22:59

Jag har inga gozedjur, men det dräller av dom i alla hörn och vrån, det är hundarnas. Får laga dom lite då och då. Några saknar öron och andra ben eller svans,och dom är lika omtyckta för det. Så mjukisdjur saknas inte här i huset :-)

http://bernamis.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...