På begäran repeterar jag hur jag bantat 7 kg på drygt tre månader. Ämnet borde vara uttjatat i bloggen vid det här laget, men ok... om någon ber så snällt som Ruth så må det ske;)

Tyvärr har jag inget annat knep än RÖRELSE. Brist på sådan var främsta skälet till att jag ökade med 20 kilo under fem år. Kronisk tarmsjukdom, operationer, hälsporre och artros i en stortå var delar av problemet. Gjorde flera försök att återuppta den goda vanan men foten satte stopp. Löpsedlarnas "Gå dig smal" blev till ett hån, en smäll rätt i ansiktet. Hur det känns vet alla som har någon form av handikapp.

Det var de nya dyra skorna, "svävarna" (MBT-skorna) som gjorde att jag åter kunde GÅ. Och det är vad jag gjort! VARJE DAG.

Började den 8:e augusti med 3 km per dag, ökade efter tio dagar till 4 km per dag. I början hade jag stavarna till hjälp. Hade inte orkat annars. Var fysiskt rätt nedgången, stakade och "högg" mig fram med stavarna som en skidåkare. Skorna gjorde underverk. Nu har jag gått 6 km om dagen i två månader och flyter fram. Har släppt stavarna.

Äter som vanligt, cornflakes på morgonen, hemlagad husmanskost till middag (älskar potatis), te och knäcke på kvällen. Något godis äter jag varje dag, choklad då och då, dricker sötat cappuccino flera gånger om dagen (tål ej kaffe p.g.a sjukdom).

Om jag hade kunnat skulle jag äta salladstallrik ofta. Älskar det. Men min sjukdom (Crohns) klarar varken majs, ärter, paprika, räkor, svamp, citrusfrukter m.m. Däremot blir det ofta rotfrukter.

Det är rörelse som krävs. Förbränning. Min sträcka tar bara en timme om dagen. Den som inte har något fel på fötter, knän eller höfter och i övrigt är frisk klarar detta lätt som en plätt.

Det fina i kråksången är att suget efter mellanmål och godis avtar med motion.

Dagens promenad klafsades fram i goja efter blötsnön som kom. Väntade till fram på dagen för att slippa halkan... men då blev det gojsigt istället. Undrar vilket som är värst... halka elller klafs? Klafs är nog bättre för livhanken.

Broschyren Rena smaker lockade i butiken. Snappade åt mig ett ex. Lät rent och enkelt på nåt sätt, lät husmanskost. Den handlar om smakbrytningar... det som alla proffs pratar om idag. Hur smakerna sött, salt, syrligt och beskt ska lyfta varann till oanade höjder...

Första titten i häftet blev till rena paradoxen, där var det ena konstiga namnet efter det andra, typ... quesadilla, mojto, tex mex red fusion chipotle paste, wrap tortilla, habanera, tequila salsa, red fusion spice mix, smoked chili och garlic...

Rena grekiskan! Kan inte hjälpas, jag tyckte det blev komiskt. Faller i rena skrattparoxysmer...;)

Kvällens titt i garderoben blev en riktig överraskning. Tänkte väl att det var så dags att prova. Och minsann, jag gick i de flesta av mina gamla favoritplagg igen! Jag bara gapade... va!? Kändes snopet på nåt sätt.

Har alltså fått en ny garderob... eller nygammal. Rena förtjänsten! Inga utlägg, allt ingånget och klart. Gamla trotjänare allihop.

Där var min älskade mockajacka (å, som jag använt den i alla sammanhang), bruna skinnjackan som sitter så snyggt, bruna mockakavajen (lätt och ledig) samt två kavajer i svart respektive glenncheck. De sistnämnda en aning tajta ännu men så är de lätt figursydda också.

Mockajackan var riktigt RYMLIG fast jag hade tröjan (!) på under. Tänkte väl att det skulle bli en väg tillbaka nån gång, och tolv kilo lättare var det alltså läge. Snacka om att GILLA LÄGET.

Harmageddon, Ragnarök, Domedagen, Världens ände, Jordens Undergång... kärt barn har många namn.

Den yttersta dagen, är den människors eller Guds verk? Är det vi som förstört planeten, eller är det Gud som tar tillbaka sin skapelse?

Hmmm...

Herren kommer för att samla de sina och för att skilja gott och ont, säger Bibeln.  

Vad tungsint, jag var idag då. Äsch, spekulerar lite bara. Fast jag orkar egentligen inte med det. Såg bara att det var Domssöndagen idag, gudstjänsten är på i köksradion och det ena gav det andra...

"Vinst och förlust är bror och syster" sa dagens ordspråk i min almanacka.  

Vila och eftertanke är min normala väg till återhämtning. Jag gör ofta av någon anledning precis tvärtom. Har just sammanställt fakta om klimatboken (föregående inlägg). Sitter vid datorn och jobbar fast jag börjat hos sjukgymnast för besvär i nacke och skuldror... Ooops, hoppas inte HON läser detta...;)

Nu blir det mer lättsamt. Bilder. Annars bleve livet föör träligt. Öppnar en ny kategori - Farmartiden, en epok i mitt liv som ligger 30 år tillbaka... nej, 35. Hej vad tiden går, och drygt tjugo var jag. Har sadlat om ett antal gånger och hamnat i de mest väsensskilda skrån. Karttekniker, farmare, väktare, journalist och verktygsmakare i nämnd ordning. Nu sjukpensionär.

Farmartiden var fantastisk. Det var då jag blev religiös, målade tavlor, födde upp smågrisar, getter och får. Hönsen var först på plats och västgöten. Sen anlände tre smågrisar levererade av Exets morbröder som startkapital. ELIN, SELMA och ASTRID levde ett lyckligt griseknoeliv i stor hage bakom lagårn, bökandes och snaskandes mest hela dagarna.

När hösten var inne reste Astrids och Selmas själar till himlen och köttet till frysen. Mörkrött kött, ganska likt nötkött, mycket muskler efter bökandet. Det var dags att lära sig livets hårda skola, slaktprocedur, styckning, tillvaratagande, matlagning... you name it. Det var detta jag drömt om, planerat för och längtat efter; back to basic.

Elin blev ensam kvar för att bli modersugga, stammoder till min blivande besättning. Det dröjde dock några månader tills hon kunde betäckas, hon var liten till växten från början. Under vintern fick hon en värmelampa och jag höll henne sällskap om kvällarna. Hon satt i mitt knä och åt morötter och blev allt större och tyngre...(!) men sitt fina handlag när hon varsamt tog morötter hur min hand behöll hon.

Småningom fick hon sällskap av annat slag, sina egna småttingar. Elin var godheten själv. Hon låg med ansiktet inne i babyavdelningen och tittade kärleksfullt på sina små när de sov. Hon log med hela ansiktet (jo, dom kan!) och njöt av samvaron. På bilden hennes första kull. Jag kunde knappt slita mig därifrån. Små varma drömmande kroppar... och doften av nyfött... åååhhh. Fast det var dramatiskt när de föddes. Men det är en annan historia...

Har idag beställt den uppmärksammade boken med den långa titeln "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent". Kan bara inte låta bli. Känner att jag BEHÖVER den.

- I sin banbrytande bok drar Andreas Malm åt skruvarna ytterligare ett varv i klimatdiskussionen. Hotet är reellt - och mycket värre än vi befarat.

Så skriver Socialistiskt forum i helgens tvådagars program där Malm medverkat idag. Detta sänds i svt24 på månd. 26 nov. kl 12.30 - 16.00

Enligt recensenterna som läst boken är det inte frågan om att vänta i 20 eller 50 år, det är NU. Vi har på sin höjd 18 år på oss att rädda Grönlandsisen, Golfströmmen och Amazonas.

Jag har själv hört Malm hävda att allt prat om att DU som enskild individ kan konsumera fram ett bättre klimat kan glömmas. Lösningen är politisk: planerad ekonomi och ransoneringar. Något som disktueras på hög nivå i Irland och framförallt Storbritannien.

Nils Schwartz, Expressen, skriver:

"Andreas Malm har, blott 30 år gammal, skrivit en av de mest imponerande populärvetenskapliga böcker jag har läst. Han har sugit i sig enorma mängder information från en rad olika kunskapsområden - litteraturlistan är 35 sidor lång - smält och sorterat dem och presenterar dem sedan i en klar, stringent, välskriven och pedagogisk form med början i livets uppkomst."

Sverker Sörlin, DN:

"Det blåser upp till klimatrevolution. Andreas Malms klimatbok är en sensation, en apokalyps sju resor värre än 'Tyst vår'."

"Vi har en pyroman i källaren. Vi sitter i en buss som kör mot avgrunden."

"Just nu gäller det tvärtom att avstå, ställa planen på marken, byta ut vår samhällsordning."

Johan Ehrenberg, ETC, skriver:

"Problemet är att det inte FINNS någon klimatpolitik att diskutera med våra politiker. Det finns en politik som handlar om att 'det nog ska ordna sig ska ni se'."

Slutligen skriver Aron Etzler, Flamman:

"Andreas Malms slutsats är att klimatfrågan bara kan lösas genom 'en revolution', eller rättare genom en serie sociala revolutioner. Ekonomin måste inte bara bli planerad för att åstadkomma snabba förändringar - ransonering måste införas. För det är de rika och deras livsstil som utgör problemet."

Andreas Malm (f. 1977) är författare, journalist och politisk aktivist. Han är knuten till Arbetaren och skriver regelbundet i Dagens Nyheter.

Hans bok "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent" utges av Atlas bokförlag, 370 sidor.

Svt24 sänder från Socialistiskt forum som ovan nämnt, samt även tisd. 27 nov. kl 9.30 - 12.30 och torsd. 29 nov. 9.30 - 11.00 då seminariet heter Ett år med Reinfeldt - dags för delrapport. Missar man då, ligger det på webben efteråt.

... en gång i en dröm. Ingen dagdröm, nejdå, har väl aldrig velat bli nåt liknande, varken vill eller vågar. Är en riktig fegis. Får svindel på hästryggen numer...;) Men i en riktig dröm, som sovande, var jag i trapetserna. Slängde mig hit och dit i flygande fläng. Och duktig var jag, applåderad, beundrad...;) Och roligt hade jag! En fantastisk dröm.

Det var en sån där euforisk dröm, som sömnforskarna talar om, en upplyftande dröm som pågår länge och som gör att man mår jättebra efteråt. Har läst att dessa drömmar är mycket hälsosamma för ens psykiska välbefinnande.

Tänk vad våra mänskliga hjärnor kan hitta på. Vilken fantasi och kreativitet. Att skapa miljöer och upplevelser som man aldrig varit i närheten av och aldrig studerat. Vilka detaljer... En del påstår att man drömmer i svartvitt. INTE JAG. Jag har färg rätt igenom.

Just nu drömmer jag inte alls (som jag vet). Det är skönt det också. Ibland kan man ju verkligen få till det åt andra hållet. (Har t.ex drömt en mycket realistisk och hemsk dröm om att banditer smög utanför huset och sköt våra hundar (gulp), usch, den ordar jag inte mer om. Bort, bort, bort.)

Mina allra flesta drömmar genom åren har annars handlat om att det var något JAG SKULLE ORDNA, men att alla telefoner var trasiga, spårvagnar hade gått, trappor var trasiga... you name it. Men... jagad har jag nog aldrig varit.

Men bäst är de euforiska. En gång körde jag bil en hel natt genom ett Göteborg stort som New York, det bara pågick och pågick och jag hade jättekul. En annan gång satt jag på en flygande farkost som man kunde trampa upp i höjd när den dalade. Jag gled fram utefter husväggar, över trafikerade vägar, över vatten... en hel natt. Enastående härligt. I bloggen beskrev jag i våras en vansinnesfärd på en "överlevnadscykel" som var ganska galen. Och varifrån kom namnet undrar man?

Kanske tur att man inte vet så mycket om drömmar.  Det finns ju sömnforskning men ibland vill jag bara fortsätta att förundras...