Vila och eftertanke är min normala väg till återhämtning. Jag gör ofta av någon anledning precis tvärtom. Har just sammanställt fakta om klimatboken (föregående inlägg). Sitter vid datorn och jobbar fast jag börjat hos sjukgymnast för besvär i nacke och skuldror... Ooops, hoppas inte HON läser detta...;)

Nu blir det mer lättsamt. Bilder. Annars bleve livet föör träligt. Öppnar en ny kategori - Farmartiden, en epok i mitt liv som ligger 30 år tillbaka... nej, 35. Hej vad tiden går, och drygt tjugo var jag. Har sadlat om ett antal gånger och hamnat i de mest väsensskilda skrån. Karttekniker, farmare, väktare, journalist och verktygsmakare i nämnd ordning. Nu sjukpensionär.

Farmartiden var fantastisk. Det var då jag blev religiös, målade tavlor, födde upp smågrisar, getter och får. Hönsen var först på plats och västgöten. Sen anlände tre smågrisar levererade av Exets morbröder som startkapital. ELIN, SELMA och ASTRID levde ett lyckligt griseknoeliv i stor hage bakom lagårn, bökandes och snaskandes mest hela dagarna.

När hösten var inne reste Astrids och Selmas själar till himlen och köttet till frysen. Mörkrött kött, ganska likt nötkött, mycket muskler efter bökandet. Det var dags att lära sig livets hårda skola, slaktprocedur, styckning, tillvaratagande, matlagning... you name it. Det var detta jag drömt om, planerat för och längtat efter; back to basic.

Elin blev ensam kvar för att bli modersugga, stammoder till min blivande besättning. Det dröjde dock några månader tills hon kunde betäckas, hon var liten till växten från början. Under vintern fick hon en värmelampa och jag höll henne sällskap om kvällarna. Hon satt i mitt knä och åt morötter och blev allt större och tyngre...(!) men sitt fina handlag när hon varsamt tog morötter hur min hand behöll hon.

Småningom fick hon sällskap av annat slag, sina egna småttingar. Elin var godheten själv. Hon låg med ansiktet inne i babyavdelningen och tittade kärleksfullt på sina små när de sov. Hon log med hela ansiktet (jo, dom kan!) och njöt av samvaron. På bilden hennes första kull. Jag kunde knappt slita mig därifrån. Små varma drömmande kroppar... och doften av nyfött... åååhhh. Fast det var dramatiskt när de föddes. Men det är en annan historia...

 

Alle

25 november 2007 00:50

Så söta små nassar!
Men jag blir lite ledssen över alla stackare som får sätta livet till... nu när det dax är jul och jule skinka...nått jag aldrig äter!!! Grönkål är bättre...
Kram och hoppas att du haft och har en trevlig helg!

http://www.alleswe.bloggagratis.se

 

Ruth

25 november 2007 19:31

Vilket rikt liv du har att se tillbaka på. Små kultingar är för gulliga, men behandlas rätt bryskt, tandsingarna klipps bort, och kulorna avlägsnas utan bedövning. Nää fy för att vara ett gizzebarn som får utstå detta. Julskinka äter vi mycket och fler om och under juletider, det är ju så gõtt !
En härlig bild på dom små.

http://bernamis.bloggagratis.se

 

Elisabeth

25 november 2007 22:44

Ja, Elin glömmer man aldrig, så STOR hon var. Minns också när du och jag kastrerade de små nassarna! (har länge läst i din blogg men inte gett mig tillkänna...nu gör jag det!)

http://www.belara.net

 

margus

25 november 2007 23:48

Kul Elisabeth, att du hörde av dig på detta sätt. Du är välkommen!
Jaså, du var med på kastreringen nån gång? Tänk, det har jag glömt. Minns att jag blev rätt bra på det där, efter hand.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...