Idag var det inte mycket som gick min väg. Försov mig sittande i tv-soffan på morgonen och fick sedan bråttom. Blev grymt störd över att ha missat morgonpromenaden. Humöret var klart rubbat. Jag grät en skvätt, om sanningen ska fram. Har fortfarande inte strukit skjortorna och skulle ner och hjälpa pappa röja i bråten. Igen. Det tar mig hårt att se honom gå och leta i högarna, han har alldeles för mycket grejer.

Vi lyckdes ta oss igenom flera högar tillsammans. Han ser så dåligt (degeneration på gula fläcken) så han slänger inget utan att jag läst.

Under hemfärden blev jag mer och mer frustrerad över att ha missat MIN promenad just när det var töväder igen - MITT väder. Hungrig var jag också och skymningen på väg. Slängde saker omkring mig och lipade igen medan jag åt en smörgås. Blev arg på hundarna som fattade vinken, för en gångs skull, och höll sig lugna.

Är glad att jag beslutade mig för en kortare sväng. Med hundar. Ulrik klarar inte mer är 2-3 kilometer nu på grund av sin värk. Vädret var ljuvligt. Vi mådde alla riktigt bra när vi kom tillbaka. Dagen var räddad.

----

Unnade mig Doobidoo på tv och njöt. Slog på stort och tillät mig även att sitta kvar och se Predikanten. Är en riktig deckarfreak men det är jobbigt med alla makabra brott i filmerna nuförtiden. Blundar. Duger det inte med vanliga "hederliga" mord längre? Är mest intresserad av polisarbetet och utredningen, inte av mord och inte av sjuka individer. Undrar vilken slags fantasi deckarförfattare har. Sover dom gott, tro?

Just nu hörde jag rådjuren tassa omkring i dungen där vi utfodrar vildfåglarna. Borde väl blivit skärrad efter att stunden innan ha sett Predikanten på tv. Men när man bor på landet lär man sig att ... det är inte folk som smyger omkring i buskagen, det är djur.

Här är ytterligare en tidig målning från 1975 i min samling. Har skänkt bort den liksom ett par andra. Den här saknar jag faktiskt, hade nästan glömt av den. Vilken tur att jag fotograferade dem innan.

Vi hade en trebent råbock i trakten för några år sedan. Vi hörde först bara talas om den men hade senare turen att få se honom också. Han var så grann. Kraftig, välmusklad, några år på nacken, smidig i rörelserna, en riktig överlevare. Hur han blev av med sitt ena framben vet vi inte, vill inte veta.

Hur som helst syntes det inte på rörelserna alls. Han galopperade lika fint som de övriga, förflyttade sig under betandet hur fint som helst. Han hade gått det hårda vägen.

Hoppas han hann lämna sina goda gener vidare till ett par generationers kid innan han försvann, troligen skjuten förstås... av nån som trodde sig göra en god gärning...? Jag gissar bara.

Mössens tid är inne. Egentligen är det väl mer mössens tid när det är sommar... för DEM alltså. Men för oss är den nu. Det är nu vi får ont av dem i uthus, husväggar och lite varstans. Som jag tidigare nämnt har vi lagt ut råttgift. Inte kul, men nödvändigt. Man vill ju ha husets elkablar hela och slippa brand av den orsaken.

Men jag gillar möss. Egentligen. Är gnagarfreak. Det äv väl därför jag haft marsvin hela mitt liv. Och vem smälter väl inte inför dessa pigga ögon som gnagare har, kaniner, harar, möss, ekorrar m.fl

Således lockade detta motiv oemotståndligt, en hasselmus. Underlaget från annans foto... som oftast.

Beskar även bilden så att detaljerna syns bättre. Synd på en sån rar ärta att utgöra bara en 16-del av en målning. Här är han, lite större: