En halvtimme i fågelhuset med kameran gav ett antal bilder. Ganska tålamodsprövande för jag hade bara den tiden på mig då. Skulle iväg på annat och det tog just den tiden för fåglarna att bli naturliga och avspända igen. Undra på det när man dundrar in med en pall... Nästa gång tar jag en mjuk dyna också!

Risfågeln (Padda oryzivora) är en härdig fink. Historiskt tävlar den med kanariefågeln om vem som levt längst med människan. Lever i vilt tillstånd på Java, Sumatra och Bali. Artnamnet betyder "äter ris" men de är allätare, uppskattar fröblandingar, paddyris (oskalat ris), frukt, insekter och kvistar med skott och grönt.

De nya kvistarna är skalade av risfåglarna. Hos oss äter de gärna rivna morötter och majskolvar. Vi har sett dem sitta på kolven och rulla den som en cylinder för att komma åt runt om. Verkar intelligenta.

Risfåglarna är pigga och busiga. De munhuggs en del med varann, tampas om bästa platsen och om vem som bestämmer. I början trodde vi de slogs på riktigt men nu när vi vet tycker vi bara det är hemtrevligt och kul. De gör även fula miner åt varann, typ blääää, med lång hals och öppen mun, är ganska burdusa och kommer bäst till sin rätt i kolonier. De går bra ihop med våra kanarier, sebra- och måsfinkar samt små astrilder.

Deras parningsdans är för kul. De sitter bredvid varann på pinnen, niger och hoppar samtidigt jämfota upp och ned gemensamt för att komma i stämning. Ju mer samspelta desto bättre. Vansinnigt skrattretande.

Ursprungsfärgen är grå men vit och kanel är nu populära varianter. Vi har bara grå och vita men har också fått blandformer, typ silverrygg och silver. Det krävs en expert för att se skillnad. på könen. Hanarna spelar och har ett underbart "djungelljud", djupt och kraftigt med eko.

Dagens behandling hos sjukgymnasten blev en prövning. Skulle behöva gå där i TRE månader efter allt ömt och stelt hon hittar på mig. Visste förstås om det själv, men man försöker ju glömma, skaka av sig och gå vidare i livet.

Litar på henne. Hon är skicklig, resultatinriktad och varsam. Var hos henne i fjol samma tid. Sökte nu åter för nacke och nerver i kläm. Diagnosen är trolig förslitning. Så många förhårdnade muskelknutor...! Ajajaj.

Förra veckans behandling gav ökad rörlighet och mindre värk. Härligt. Det betyder att vi går vidare. Nya hårda tag. "Känns detta bättre än innan", frågar hon sen... vad svarar man... Kunde inte jämföra, mindes inte. "Vet inte, jag lever i nuet", mumlade jag med ansiktet nedkört i dynorna.

Hon tog även hand om nedre ryggmusklerna, samt en besvärande känning i ena skinkan (inte ischias), för "allt hänger ihop", som hon sa.

Att jag vågade släppa henne lös på ländryggen fattar jag inte. Det var djärvt. Det är min verkliga akilleshäl efter alla ryggskott. Men det gjorde jag. Livrädd. Men det gick bra....tror jag.

Efter middag somnade jag, drömde en lång besvärlig dröm med mardrömsinslag, vaknade efter TRE timmar med huvudvärk och ÖM. Nu på kvällen känns det riktigt hyggligt. Får avvakta nattsömnen och se hur det känns. Tänk... om det kunde bli riktigt bra...

Frusna traktorspår

knaggligt att gå på

men hindrar ändå

brutna lår

En liten trio kanarier: Gretchen, Musse och Minnie Mini.

Intressant att följa hur de ändras från babystadiet och uppåt.

Både färger och tecken skiftar, oftast till det bättre.

Musse har gått rätt in i hjärtat på både Husbonden och mig.

Just i kväll känns det bara som om tiden rinner ut...

Ungefär som i sketchen med Sten-Åke Cederhök på ölcaféet i Haga, där telefonsvararen säger "Er tid är ute".

Den tv-serien var verkligen rolig. Och populär blev den. Humorn var bättre förr. Äkta glädje. Mycket var bättre förr, men speciellt humorn tycker jag. Nu är det bara sex, fylla, kiss och bajs. Ingen klass.

Begriper inte vart tiden tar vägen...

---

Har bara handlat lite, mest för att jag ändå skulle till Byhålan för att hämta ett beställt antivirusprogram. Köper det dyrt den här gången. 700 krisch. Orkar inte installera gratisprogram på engelska via nätet. Jobbigt med alla dessa sajter fulla med information som jag inte orkar sortera. Det får bli en annan gång när jag mår bättre. Man måste komma vidare...

Köpte faktiskt ett par nya jeans, vanliga tråkiga mörkblå, mest för att jag bara har sommardito vilket känns nu. Fick också tag i ett par härliga långkalsonger (leggings, tajts eller vad fasen dom kallas nuförtiden).

---

Jo, sen satt jag en halvtimme i en fågelvoljär för att fotografera lite grann. Har inte hunnit titta på bilderna än. Hoppas det blir nåt bra.

Först fick jag installera virusskyddet, betala räkningar åt pappa, hämta annan info åt densamme, stöna en stund över att tiden går, sucka av trötthet, reta mig på att jag inte hunnit fixa hans adressändringar hit och dit. Puuuh....

---

Har dock beställt pappas flyttstädning till måndag. Vad dyrt det blivit. FEMTUSENSEXHUNDRA! För 90 kvadrat. Runt år 2000 har jag för mig att motsvarande pris var 3000 kr. "Jamen hälften är avdragsgillt" sa lilla städmyran.

Jaha! Där har vi det! Alla städfirmor har förstås höjt priserna nu när de rika ska dra av hälften på skatten. HA. Hur många fattiga får då råd att anlita hushållsnära tjänster...???

----

Nä, guud vad trött jag blev. Våra egna räkningar får betalas i morron. Nu ska jag spotta upp mig med kaffe och kika om det finns några käcka bilder i kameran. Kanske man piggar på sig då...

Jag älskar getter.

Små magra, knotiga överlevare som lever på ingenting. Härdiga. Säkra på fötterna. Intelligenta. Humoristiska. Nyfikna. Tuffa. Luktar gott (jo-o!). VACKRA.

Har alltid njutit av dem i djurparkerna men en slump gjorde att jag på 1970-talet fick hem några tidigare än tänkt. Grannarna var från Jämtland och skulle ha getter, det hörde bara till. Lantras. Jag skulle bara skjutsa med släpkärra.

De köpte några stycken samt en stor och kraftig bock (Mao), vit med lååånga horn. Som av en händelse fanns en get (Vaja) med sin killing (Lura) till mig också. Alla gick in i suggburen. (På bilden Vaja och Lura med var sina killingar i min famn. Jackie vid fötterna.)

Bäää-häää-häää...  Lätet är så gulligt. Vita och Tretti fick de förstfödda heta, en get och en bock. Grannens vita Mao var förstås far. Killingarna var silvrigt vita i den mjuka pälsen. Vuxna getters ragg får istället den där sträva, lite feta strukturen. Ett fantastiskt hårlag som jag beundrar.

Killingar är bedårande när de steppar omkring på små klövar och riktigt njuter av tip-tap-ljudet som uppstår. Herre-på-täppan var en populär lek.

Att getter lever på nästan inget fick jag många bevis för. Trots kraftigt och fint bete sträckte de sig begärligt efter de torraste buskar och gräs! Granbarr åkte in i munnen utan betänkligheter och tuggades förtjust, som inkentinken. Vatten drack de inte heller så mycket. Speciella djur.

Enda problemet med getter är att de hoppar över stängsel, visst var det kul med besök inne i köket men bor man nära vägen är det livsfarligt. Nu har jag inga getter längre, men min farmartid var härlig. (Sista bilden: Lurifax)

Kraftig blåst idag på rundan, stundvis gick det inte framåt alls. Därtill lätt snö att trampa i, fick gå mitt i vägen. Stannade och njöt av snöfallet i blåsten. Snön blåste vågrätt. Härligt. Tänkte lantbrevbärarsången:

Jag är en liten bantare,

som går i snö och is,

och inget är mig kärare,

än gå på detta vis.

Är oftast förtjust i vädrets raseri, nåja, de små raseri vi har här i norden. Hittills. Nåt Bangladesh ser man ju inte fram mot. Men storm, snöfall, kaskader av vågor mot en berghäll på kusten, störtregn... alltihop underbart. I lagoma doser.