Att de skulle flagga för mig idag när jag kom till sjukhuset för att få mina nya tänder hade jag ju inte väntat mig, men så var det. Tre flaggor fladdrade i den bitande novembervinden när jag närmade mig. (Klarade mig från både snö och halka (skööönt) men nu är det på G. Nya vinterdäck hämtas hem i morgon bitti.)

Insåg förstås att flaggorna hedrade en annan "göteborgare" nämligen Gustav II Adolf. Om han inte var göteborgare från början så får han väl räknas som hedersgöteborgare i alla fall för utan honom skulle nog inte staden funnits... åtminstone inte där den till slut hamnade 1621. Vi göteborgare har alltid varit noga med att fira detta med Gustav Adolfsbakelser på den dag då han stupade i dimman vid Lützen, 6 november 1632. Denna dag kan vi rabbla i sömnen.

Klarade således resan helskinnad. Började dåsa till efter halva vägen dit men slängde in favvokassetten med Kim Larsen och sjöng och gapade i bilen resten av vägen i "Familjen ska i skoven", "Mej og Molly" och "Jutlandia". Det är bra med en egen kupé.

På hemvägen kunde jag hålla mig vaken genom att klappra och smälla med de nya tänderna, he he... Hårda som stål (!), sitter som berget.

Nej, skämt åsido, men nu kan jag le igen. Inte bedövande vackert men utan störande luckor.

Gårdagen blev precis som jag förutspått, bara det att tvätt och strykning av pappas gardiner tog hela eftermiddagen. Lilla huset förvandlades till bykstuga. Tvättmaskinen (den nya och fina) fick bekänna färg och tuffade snällt på i ett, i ett. Nya kaminen brassade för fullt. Det var bitande kallt på morgonen så jag fortsatte i känslan av invärtes frusenhet. Till slut hade jag upp emot 25 grader inne, letade mig fram som i ett torkrum bland alla upphängda gardiner och strök på löpande band, också det värmealstrande... he he.

Promenaden ställdes retsamt nog in, ibland finns det bara inte tid och gardinerna måste prioriteras. Hellre det än att ha dem liggande i en kravfylld hög på golvet. Där gick väl alltid några kalorier när jag strök och svettades, hoppas jag...;)

Fram emot kvällningen kom mitt go'a milda väder tillbaka med lite härligt regnstänk. Vädrade korsdrag genom huset och lääängtade ut på promenad, men mentala fotbojor höll mig fast vid gardinjobbet. "Arbetet först, nöjen sen", tjatade de lutherska bojorna åt mig. Så fick det bli. Och klart blev det! En härlig känsla.

---

Snart startar sista färden mot Oral Protetik för att hämta tänderna. Fåglarna fick servas sent i går kväll för de sover ännu när jag åker. Nattlampan tändes medan jag var där och gjorde morgonsysslorna i går kväll och de tittade konstigt på mig, "nu är väl tanten tossig".

Måtte jag hålla mig vaken hela vägen, och måtte det inte vara halt. Kör jag ihjäl mig nu är det ju ingen mening med tänder alls... Gud vare med mig.