I kväll blev det lite cirkus i kanarievoljären. Alla andra fåglar hade gått in själva som brukligt är, men ett tiotal kanaljer hade dröjt sig kvar ute i den underbart milda kvällen till mörkrets inbrott. Vi hade ätit sent och naturligtvis hamnat i tv-soffan framför en gammal cowbojsare med Eroll Flynn. När Husbonden skulle till nattjobbet vid halv sex fick vi se dem intill nattlyktan. Pii-ip, hälsade de glatt när vi kom. Herregud... och SMHI som varnat för nordliga vindar och snö i natt...! Hur få in dem?

Fram med stora ficklampan och in i voljären. Det går bara inte att få dem flyga i kompakt mörker. Sträckan till ingångshålet var för lång. Husbonden fick bråttom men kom på ett knep. Han ställde bilen så att billyktorna lyste upp rätt del av voljären och det gjorde susen. De fladdrade snällt iväg och flertalet hoppade in. Det var bara en som blev nervös och inte vågade och den fick jag ta för hand. Han blev ju bländad av ficklampan så det funkade. Puh... man kunde dra en lättnadens suck.

Ha, där har man lärt sig ännu ett trix! 

Visst hade dom kunnat sitta kvar om vädret inte skulle förändras så mycket men det vet man ju aldrig så här års. Detta känns tryggare i alla fall.

----

Har varit ganska stillsamt här idag. En mellandag. Skrivit regen remiss (ett bruk som tillämpas här) till sjukgymnastiken för min nacke. Beställt prylar från postorderfirma och sökt en försäljare för pappas scooter, batteriet funkar inte som förut. 

Vandrat min runda. Fyllt i Husbondens jobbschema i almanackan för 2008, nödvändigt när sjukbesök ska prickas in. Trevligt och kravlöst pyssel. Smält infon från min medicinläkare; det börjar nog bli ordentligt trångt i tarmen. Antingen väntar en fjärde operation (komplicerat) runt hörnet eller häftig medicinering. Nä, usch... skjuter undan det ett tag till.

---

Har beställt flyttning av pappas telefon i morgon. Har tänkt flytta honom då eller senast under helgen, det beror på vädret. Har bett Gud om lite respit, men om det ändå blir snö får man väl ännu en lugn dag, vilket kan behövas det med.

Blev lite störd idag när jag hörde på Meny som är ett trevligt småputtrigt matprogram i P1 där man får sig mycket till livs. Bland alla trevliga inslag bland puttrande grytor stelnade jag till när man kom till ett inslag om smaker. Det finns ju så många olika nya smaker i Sverige idag att lära sig och hålla reda på från de utländska köken osv. Av en sakkunnig fick vi veta att "det är bra att känna till de smaker som är inne för det är ett sätt att visa att man hänger med", ungefär som med modet till en vårgarderob.

Då tänker jag:

Måste man VISA att man hänger med? 

Och... måste man över huvud taget hänga med?

Stackars skållade råttor, säger jag. Själv snappar jag mycket trender inte minst genom "Folkuniversitetet" P1, men har väl aldrig haft något behov av att visa detta. Och det kan bli väldigt jobbigt om man ska hänga med i precis allt som händer. Skönt att det inte är ett tvång.

Vintertider, hej, hej... vintertider...

Varför sjunger ingen så...?

Vintertider, sommartid, normaltid, galen tid.... Har fortfarande problem med omställningen. Har man djur blir det så. Dom har ingen koll på klockan ju. Lever efter ljuset och vanorna. Och det krockar ibland med våra trixanden med klockorna.

----

Nu varnas det för snö. Och här har vinterdäcken kommit på. Vi drog till medicinkliniken idag med mig (årlig koll) och hade fortfarande bra väder, men, men... Var på ortopeden också för att hämta nya MBT-kängor för vintern. Man sa på telefon att det fanns två modeller inne, men det fanns bara EN i fel storlek. Tur att det inte var enda skälet till resan! Ny väntan, ny lång resa senare, kanske passar de... kanske inte. Har slutat irritera mig. Lugnast så. Det gäller att gilla läget.

----

Ringde en gammal affärsbekant i kväll för att be om hjälp med PDF-skrivarprogrammet som jag inte får fart på. Vi har inte haft kontakt på flera år, men det var den enda jag kom på som kunde hjälpa till. Ville han, kunde han tänka sig, möjligen...? Jooodå, han skulle kika på det och ringa upp en dag. Så gulligt! Man blir glad för resten av dagen.

----

"Det sitter nån därinne och tuggar men det är inte jag" sa jag till Husbonden idag angående mina nya tänder. Det ÄR en konstig känsla, det ÄR det. Men jag vet att man vänjer sig. Det gör man.

... heter boken jag läser i höst/vinter.

Den här gången förbereder sig borgerligheten för att förändra Sverige i grunden. Vi ser ut att gå mot mer privatiseringar, stressigare arbetsliv och ökade klyftor. Har vi något val?

Det menar Aron Etzler, chefredaktör för tidningen Flamman, att vi faktiskt har. Trondheimsmodellen handlar om hur det kan bli möjligt. Hans bok "Trondheimsmodellen - radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna" lockade mig så till den grad att jag skaffade den. Ser fram mot att läsa nu. Hoppas få tillbaka min framtidstro och många nya idéer. Spännande.

Aron Etzler berättar om "hur man i Norge, mycket bättre än vi, genomskådat allt dåligt som marknadsliberalismen vräkt över oss de senaste åren: privatiseringar, beställar-utförarmodeller och allt vad de heter. Norrmännen gick igenom samma elände som vi, men ändrade sig sedan och började utveckla alternativ. Och de har uppfunnit en ny metod för att byta politik."   Det var Trondheimsmodellen.

Alliansregeringens alla fifflare uppträder väldigt arrogant. Inte nog med att de anser sig stå över oss alla andra och konfiskerar och säljer ut våra gemensamma tillgångar. Moderaterna verkar dessutom ge högaktningsfullt fasen i alla regler och lagar i vårt samhälle. Var och varannan tycks strunta i tv-licensen eller köpa svarta tjänster till höger och vänster och det är först när de kommer i fråga för uppdrag i statens tjänst som man gör rätt för sig... för åratal tillbaka....(!) Då menas att alla synder ska vara förlåtna.

Nä, nä, nä... så lätt bör det inte vara! Genom ett sådant anarkistiskt beteende, att så klart visa förakt för vårt lands lagar och bara leva efter sin inre ideologi, har de visat att de är klart olämpliga att styra ett demokratiskt land. De ska INTE rättfärdigas genom betalningar i efterskott, när man kommit på dem med fingrarna i syltburken. De borde omedelbart diskvalificeras från demokratiska uppdrag i maktens tjänst. För all framtid! 

Vi svenskar är för flata. "Alla ska ha rätt till en andra chans" in absurdum. Gärna rätt till en andra chans.... men inte i regeringens tjänst!

Varför ställer vi aldrig några krav nuförtiden?

Och vad gör journalisterna?

Varför reser ingen dessa självklara krav?

Att de skulle flagga för mig idag när jag kom till sjukhuset för att få mina nya tänder hade jag ju inte väntat mig, men så var det. Tre flaggor fladdrade i den bitande novembervinden när jag närmade mig. (Klarade mig från både snö och halka (skööönt) men nu är det på G. Nya vinterdäck hämtas hem i morgon bitti.)

Insåg förstås att flaggorna hedrade en annan "göteborgare" nämligen Gustav II Adolf. Om han inte var göteborgare från början så får han väl räknas som hedersgöteborgare i alla fall för utan honom skulle nog inte staden funnits... åtminstone inte där den till slut hamnade 1621. Vi göteborgare har alltid varit noga med att fira detta med Gustav Adolfsbakelser på den dag då han stupade i dimman vid Lützen, 6 november 1632. Denna dag kan vi rabbla i sömnen.

Klarade således resan helskinnad. Började dåsa till efter halva vägen dit men slängde in favvokassetten med Kim Larsen och sjöng och gapade i bilen resten av vägen i "Familjen ska i skoven", "Mej og Molly" och "Jutlandia". Det är bra med en egen kupé.

På hemvägen kunde jag hålla mig vaken genom att klappra och smälla med de nya tänderna, he he... Hårda som stål (!), sitter som berget.

Nej, skämt åsido, men nu kan jag le igen. Inte bedövande vackert men utan störande luckor.

Gårdagen blev precis som jag förutspått, bara det att tvätt och strykning av pappas gardiner tog hela eftermiddagen. Lilla huset förvandlades till bykstuga. Tvättmaskinen (den nya och fina) fick bekänna färg och tuffade snällt på i ett, i ett. Nya kaminen brassade för fullt. Det var bitande kallt på morgonen så jag fortsatte i känslan av invärtes frusenhet. Till slut hade jag upp emot 25 grader inne, letade mig fram som i ett torkrum bland alla upphängda gardiner och strök på löpande band, också det värmealstrande... he he.

Promenaden ställdes retsamt nog in, ibland finns det bara inte tid och gardinerna måste prioriteras. Hellre det än att ha dem liggande i en kravfylld hög på golvet. Där gick väl alltid några kalorier när jag strök och svettades, hoppas jag...;)

Fram emot kvällningen kom mitt go'a milda väder tillbaka med lite härligt regnstänk. Vädrade korsdrag genom huset och lääängtade ut på promenad, men mentala fotbojor höll mig fast vid gardinjobbet. "Arbetet först, nöjen sen", tjatade de lutherska bojorna åt mig. Så fick det bli. Och klart blev det! En härlig känsla.

---

Snart startar sista färden mot Oral Protetik för att hämta tänderna. Fåglarna fick servas sent i går kväll för de sover ännu när jag åker. Nattlampan tändes medan jag var där och gjorde morgonsysslorna i går kväll och de tittade konstigt på mig, "nu är väl tanten tossig".

Måtte jag hålla mig vaken hela vägen, och måtte det inte vara halt. Kör jag ihjäl mig nu är det ju ingen mening med tänder alls... Gud vare med mig.

Här lägger jag ut ett par miniatyrbilder av mina övningar från 1972. De hör hemma i mitt galleri, men är inget annat än frihandstecknade av en annan (för mig okänd) konstnärs teckningar. Därför gör jag dem små. Är noga med att aldrig låtsas att jag gjort ett original som lånats från någon annan.

Blir därtill glad om upphovmannen till ursprungsteckningen hör av sig.

----

Ja, så drar måndagen igång. Serva fåglarna, städa för marsvinen, tvätta pappas gardiner, hämta pappa och fixa med nya bankkortet m.m m.m Det går i ett. Får kanske promenera i skymningen. Har skaffat sån där självlysande reflexväst för ändamålet. Vi går ju obönhörligt mot allt mörkare tider.

Oooooh, i morgon får jag mina tänder! Bara sååå långt dit... och kanske halkigt tidigt på morgonen. Huuu.