Boogie-Woogie hette finullsbaggen jag hade på 1970-talets farmartid. En snäll kille men ändå med tydligt bagg-humör. Han hade ju sex fårtjejer att basa över. De ingick i min djurbesättning som i övrigt bestod av getter, höns och grisar.

I stamtavlorna hette han Pelle och alla fårflickorna Ulla, varenda en. Tjatigt, tyckte jag. Men det blev ändå så att flickorna kallades för sina nummer, typ 46:an, 37:an och så vidare. Dom var så lika varann så man fick ändå kolla klippningen i öronen. Nu har jag glömt bort allt om öronklipp.

Här är några tackor med lamm: 46:an, Emily, Lilla Mimmi, 23:an, 37:an och 41:an.

När jag första gången skulle klippa dem blev det kämpigt. Det skulle visst finnas en gammal fårsax nånstans... hittade den, prövade, gav upp och tog till kökssaxen. Fårsax kräver viss teknik. Den bör därtill vara slipad...!

Så det blev kökssaxen till allihop. Hade väntat i längsta laget och det skulle bara bli gjort...! Det tar sin rundliga tid att medelst kökssax befria ETT får från all ull. Inte satte jag dem på rumpan heller som australiensarna gör. De stod bundna och var snälla som lamm. (Känner fårlukten än vid blotta tanken. Inte otrevlig men speciell. Tycker getter luktar bättre.). Klippte två per dag, tror jag. Efter en vecka hade jag rejält ont i ryggen (!) men klippta var de.

Snyggt...? Ha, ha... neeej. Rätt buckligt var det, med småsår här och där.

Boogie-Woogie var rätt stökig minns jag. Han hade annat att sköta  än att bli klippt, menade han och var rastlös. Men det gick, det med.

Kökssaxen använde jag bara en gång! Året därpå var fårsaxen slipad och jag lärde mig klipptekniken efter hand. Det gick betydligt snabbare med rätt verktyg!

Nu har vi adventspyntat hos Pappa. Flera ljusstakar lyser upp fönstren och nu har tavlor kommit upp på väggarna också. Oooops, vi glömde visst adventsstjärnan... Pappa har aldrig haft det så mysigt som i den här lägenheten. Det är han väl värd, nu ska han få blodtransfusion i morgon igen. Bara tre veckor sen förra gången. Det blir tätare och tätare, men sjukdomen är INTE dödlig, har läkaren sagt. Just hans blodsjukdom verkar INTE utvecklas till leukemi.

När jag idag mätte kroppen på strategiska punkter hade det hänt ytterligare något sen sist. Detta är ofattbart i sig, men härligt. Fyra storlekar har jag gått ner sen maxvikten 2005.

Nu är jag en 42:a på de flesta punkter, men det är knepigt med storlekar. Man följer inte tabellerna rakt igenom. Rena sicksackgången.

Nu ska vi snart till pappa och hänga upp lite tavlor å sånt. Men först middag. Har just pustat färdigt efter promenaden och belönat mig med cappuccino, havreflarn och ett antal vansinnigt goda italienska mandelskorpor. Säga vad man vill om utländska produkter, som jag helst undviker, men är de sååå överlägset goda slår jag till.

Sådärja, räkningarna betalda för denna gång. Maffigt. En uppsättning nya vinterdäck till två bilar samtidigt... det känns. Men är hursomhelst skönt när det är kirrat. Även om det blir djupa hål i kontot. Ty, "den som är satt i skuld är inte fri", som Göran Persson sa.

Pustar ut efter dagens runda som av någon anledning gick tio minuter fortare än vanligt. Bättre väglag förstås. Det har regnat milt hela natten och när det inte längre är halt slipper man gå som en pingvin, hi hi hi.

Skulle varit på tjejträff i går kväll men värdinnan lämnade återbud på grund av sjukdom. Synd, men skönt ändå. Man hade varnat för blixthalka under kvällen och man satt liksom med hjärtat i halsgropen inför resan som i och för sig skulle varit kort. Vid återbudet åkte hjärtat tillbaka till sin vanliga plats. Det blir väl tjejträff på nytt datum kan jag tro...