En sista tavla för idag, en oljemålning från 1979. Det är ju älgtider nu om hösten. Har en särskild faiblesse för skumma motiv, typ dimma, dis, mörker, skymning, gryning osv. Den här målningen efter ett vykort blev en utmaning, den första lyckade med skogsdis.

Mina alster är "mina barn". Det är något man skapat inifrån sig själv, inte utan viss födslovånda. Och de skulle inte blivit till utan mig.

Följaktligen saknar man dem när de är borta. Skulle aldrig kunna sälja något till någon obekant. Däremot har jag skänkt bort några tavlor till vänner, men... som jag saknar dem (tavlorna, alltså...he he...;)

Värst att vara utan är den vägg vid diskbänken som blev till "ett fönster mot Västerhavet" när jag flyttat från Göteborg till inlandet. Den satt fastmonterad i huset som sedan såldes och var full av måsar, trutar och andra sjöfåglar på ljusblå perstorpsplatta. Den var ungefär samtidig med skisserna nedan, från 1972. Därför blev jag särskilt glad när jag fann detta block häromdagen.

Pappa fick i går nycklarna till sin nya pensionärslägenhet och det var jättekul att äntligen gå och titta på den. Är övertygad om att det blir trevligt för honom där. Det hela känns mycket bra. Ljus och trevlig, och det bästa av allt; att det är så nära till vårdcentrum. Nästan vägg i vägg!

Småflytten är redan inledd och första bokhyllan är på plats. Stora flytten går i slutet av nästa vecka. Mycket plock med gardiner och sånt tills dess. Pappa är något av en fritänkare och inte låst av några konventioner. Han lever något av ett ungkarlsliv för första gången i sitt liv, som 84-åring, och som den bokälskare han är blir vardagsrummet till Bibliotek... Stora skinnsoffan har han redan lämnat över till oss så nu har vi fyra soffor i vårt lilla hus. Det funkar faktiskt. Hundarna tycker tillvaron är paradisisk...!

---

Idag var pappa här på middag, vi åt lammstek för första gången i mitt liv, tittade på Djungelboken igen (för pappas skull) och åkte sen till minneslunden i skymningen för att tända ljus. Sju stycken, för mamma, farfar, farmor, faster, gamlafarmor och Husbondens far och mor. Ett bra sätt när man inte kan åka till avlägsna gravplatser. Åååh, så vackert det är. Kyrkogården glittrade i mörkret, jag tror inte en enda grav var oupplyst.

Väl hemma igen tände vi ytterligare gravljus och marschall för våra bortgångna hundar, marsvin och fåglar.

Denna olja är en gammal favorit från 1979 med blandade känslor.

Som många andra motiv för den tiden har jag målat av ett foto av okänd konstnär. Bondmoran som jag inte alls känner påminner mycket om den jag jobbade hos i tonåren. Då får tavlan ett annat värde.

Är ganska nöjd med naturen, med ängar och åkrar samt inte minst med västgötaspetsen jag satte dit som bonus. Dock är jag inte glad åt den blågröna färgen hos fodermärgkålen. Den stör mig.