Över nejden dånar en mistlur i novemberdiset.

Åååååååååååååååååååååååååå, dånar tjuren i ett urtidsbröl. Djupt, mörkt, långt ner i strupen. Timme ut och timme in. Vilken röst! Vilka lungor dom måste ha!

Uuuuåååå, uuuuååååå, äääääååååå, vrålar han stötvis flera gånger i rad. Det ekar. Kilometervis.

Han går där och grymtar för sig själv. Ofta i ett eget hörn i den stora hagen eller med stora kliv patrullerande reviret i den kilometerlånga hagen vilken jag passerar vid min dagliga promenad. Fram och åter. Åter och fram.

Sex tjurar delar på samma hage med några kor och kalvar. Mistluren är äldst. Kanske fyra år, minst tre. De yngre är cirka ett och två år gamla samt en mindre, så rangordningen är ganska klar. Men inte riktigt... Mistluren stannar och sparkar upp gropar så att torvorna flyger över hans rygg. Borrar ner huvudet i jorden så att hans annars vita ansikte blir svart.

Nummer Två går nära. Väldigt nära. Med sänkt huvud och vidgade näsborrar cirklar han i slow motion runt Mistluren som bara behöver blänga till för att stoppa närmandet. Korna tittar intresserat på för att inte tala om kalvarna som är djupt imponerade.

Vem sa att november var trist och grå?