... en gång i en dröm. Ingen dagdröm, nejdå, har väl aldrig velat bli nåt liknande, varken vill eller vågar. Är en riktig fegis. Får svindel på hästryggen numer...;) Men i en riktig dröm, som sovande, var jag i trapetserna. Slängde mig hit och dit i flygande fläng. Och duktig var jag, applåderad, beundrad...;) Och roligt hade jag! En fantastisk dröm.

Det var en sån där euforisk dröm, som sömnforskarna talar om, en upplyftande dröm som pågår länge och som gör att man mår jättebra efteråt. Har läst att dessa drömmar är mycket hälsosamma för ens psykiska välbefinnande.

Tänk vad våra mänskliga hjärnor kan hitta på. Vilken fantasi och kreativitet. Att skapa miljöer och upplevelser som man aldrig varit i närheten av och aldrig studerat. Vilka detaljer... En del påstår att man drömmer i svartvitt. INTE JAG. Jag har färg rätt igenom.

Just nu drömmer jag inte alls (som jag vet). Det är skönt det också. Ibland kan man ju verkligen få till det åt andra hållet. (Har t.ex drömt en mycket realistisk och hemsk dröm om att banditer smög utanför huset och sköt våra hundar (gulp), usch, den ordar jag inte mer om. Bort, bort, bort.)

Mina allra flesta drömmar genom åren har annars handlat om att det var något JAG SKULLE ORDNA, men att alla telefoner var trasiga, spårvagnar hade gått, trappor var trasiga... you name it. Men... jagad har jag nog aldrig varit.

Men bäst är de euforiska. En gång körde jag bil en hel natt genom ett Göteborg stort som New York, det bara pågick och pågick och jag hade jättekul. En annan gång satt jag på en flygande farkost som man kunde trampa upp i höjd när den dalade. Jag gled fram utefter husväggar, över trafikerade vägar, över vatten... en hel natt. Enastående härligt. I bloggen beskrev jag i våras en vansinnesfärd på en "överlevnadscykel" som var ganska galen. Och varifrån kom namnet undrar man?

Kanske tur att man inte vet så mycket om drömmar.  Det finns ju sömnforskning men ibland vill jag bara fortsätta att förundras...

Tolv kilo borta från ursprungliga 20 kilos övervikt. Bara åtta kvar... men så långt vet jag inte om jag kommer. Man är ju inte ung längre...

Vågen har stått still i över en vecka, på exakt 74,5 kg. Det blev ju lite si och så med vandringen under flyttningen. En av bloggens läsare hade tröstande ord: det börjar nog rasa plötsligt. Detta var inte mer än sagt så hände det...

73,7 bara så där...! Blev så överraskad så jag trodde inte mina ögon. Men tre vägningar övertygade mig. HA! sa jag bara och kunde inte ta det till mig. Snopen blev jag och ryckte på axlarna. Först framåt dagen fattade jag:

JAG HAR SETT SIFFRAN 73 PÅ VÅGEN..!!!!

Har alltså gått ner sju kg sedan augusti när jag startade med dagliga promenader. På lite drygt tre månader. Skulle alltså behövas tre månader till för att gå ner resten. 

Har ju redan nått ner till normalvikt, men med min längd 173 cm bör jag väga 65 kg för att ligga i mitten för normalvikstintervallet. Man måste ju inte till nedersta gränsen. Jippiee.