Det blev inte fler provade kläder i dag som jag trodde. Husbonden kom hem till middag efter första flyttskiftet. Med famnen full av pappas gardiner. De ligger fortfarande i sin hög, för jag fick lust att åka med till andra vändan och så blev det. Så gick det med den fridagen... behövde väl bara känslan ett tag. Har nyss vaknat från en lur i tv-soffan och nu är det dags för sängen. Gonatt bloggen... zzzzzzzz.

Firar idag att jag äntligen nått ner till normalvikt, det vill säga ett BMI på 24,9. Vågen visar 74,6 kg. Jippieeeee!

Går nu i allt fler av mina gamla kläder som jag ännu inte hunnit sortera ut. Vilken upplevelse. Kan nu stoppa ner både skjorta och t-shirt innanför byxlinningen, ja, lite till om det vore nödvändigt. Och tröjor får plats under jackorna... utan att jag ser ut som en michelingubbe, herregud vilken känsla.

Husbonden är iväg till pappa och hjälper till med lie flyttning. Jag fick en fridag... för att landa. Har bara gått mina sex kilometer, löst sudoku, lyssnat på radio och pysslat med voffarna. Skööönt... ända tills en talgoxe kom in genom ett fönster på glänt. Då blev det lite pådrag innan han krockat med alltför många fönsterrutor, stackarn. Men han var tydligen av segt virke och kunde returneras till friheten vid full vigör. 

Nää, här ska jag inte sitta för länge. Upp i garderoben och prova fler gamla kläder en stund. Bara för att pigga upp mig... hoppas jag.

Jiippiiiieeeeee!

En sista tavla för idag, en oljemålning från 1979. Det är ju älgtider nu om hösten. Har en särskild faiblesse för skumma motiv, typ dimma, dis, mörker, skymning, gryning osv. Den här målningen efter ett vykort blev en utmaning, den första lyckade med skogsdis.

Mina alster är "mina barn". Det är något man skapat inifrån sig själv, inte utan viss födslovånda. Och de skulle inte blivit till utan mig.

Följaktligen saknar man dem när de är borta. Skulle aldrig kunna sälja något till någon obekant. Däremot har jag skänkt bort några tavlor till vänner, men... som jag saknar dem (tavlorna, alltså...he he...;)

Värst att vara utan är den vägg vid diskbänken som blev till "ett fönster mot Västerhavet" när jag flyttat från Göteborg till inlandet. Den satt fastmonterad i huset som sedan såldes och var full av måsar, trutar och andra sjöfåglar på ljusblå perstorpsplatta. Den var ungefär samtidig med skisserna nedan, från 1972. Därför blev jag särskilt glad när jag fann detta block häromdagen.

Pappa fick i går nycklarna till sin nya pensionärslägenhet och det var jättekul att äntligen gå och titta på den. Är övertygad om att det blir trevligt för honom där. Det hela känns mycket bra. Ljus och trevlig, och det bästa av allt; att det är så nära till vårdcentrum. Nästan vägg i vägg!

Småflytten är redan inledd och första bokhyllan är på plats. Stora flytten går i slutet av nästa vecka. Mycket plock med gardiner och sånt tills dess. Pappa är något av en fritänkare och inte låst av några konventioner. Han lever något av ett ungkarlsliv för första gången i sitt liv, som 84-åring, och som den bokälskare han är blir vardagsrummet till Bibliotek... Stora skinnsoffan har han redan lämnat över till oss så nu har vi fyra soffor i vårt lilla hus. Det funkar faktiskt. Hundarna tycker tillvaron är paradisisk...!

---

Idag var pappa här på middag, vi åt lammstek för första gången i mitt liv, tittade på Djungelboken igen (för pappas skull) och åkte sen till minneslunden i skymningen för att tända ljus. Sju stycken, för mamma, farfar, farmor, faster, gamlafarmor och Husbondens far och mor. Ett bra sätt när man inte kan åka till avlägsna gravplatser. Åååh, så vackert det är. Kyrkogården glittrade i mörkret, jag tror inte en enda grav var oupplyst.

Väl hemma igen tände vi ytterligare gravljus och marschall för våra bortgångna hundar, marsvin och fåglar.

Denna olja är en gammal favorit från 1979 med blandade känslor.

Som många andra motiv för den tiden har jag målat av ett foto av okänd konstnär. Bondmoran som jag inte alls känner påminner mycket om den jag jobbade hos i tonåren. Då får tavlan ett annat värde.

Är ganska nöjd med naturen, med ängar och åkrar samt inte minst med västgötaspetsen jag satte dit som bonus. Dock är jag inte glad åt den blågröna färgen hos fodermärgkålen. Den stör mig. 

Pustar ut efter en omgång med scartsladdarna till dvd, satellitbox och trådlös länk. Flyttat några apparater i tv-bänken eftersom fjärrkontrollen inte längre räckte till dem. En soffa vi tagit tillbaka in till tv-rummet stod i vägen. Litet hus = litet.

Sladdarna är antingen för långa eller för korta för att omflyttningen ska gå lätt. Hela tiden är man nervös för att de ska släppa taget, för det är nästan omöjligt att få ordning på dem igen. Trångt och bökigt. Tillgreps både spegel och ficklampa, liggande på mage med båda armarna i verksamhet. Sånt känns! 

----

Letade idag fram en samling skisser från 1972. Känns väldigt länge sedan nu, faktiskt 35 år, ojojoj. Blev himla glad, ibland vet man då rakt inte var man lägger saker. Samtliga skisser är kopierade ur fågelböcker, tydligen ett intresse redan då.

Den färgglada mandarinanden är gjord med färgade tuschpennor och vanlig vaxkrita. Kollaget med blyerts och färgpennor utom den svartvita skärfläckan som är gjord i svart tusch.  

Fåglarna som figurerar i kollaget är vanliga vildfåglar, fr. v. stenknäck, skärfläcka, gråsparvhane, lunnefågel, gröngöling, tofsvipeunge, skärfläcka igen samt hungriga ungar (de flesta arter lika varann).

Över nejden dånar en mistlur i novemberdiset.

Åååååååååååååååååååååååååå, dånar tjuren i ett urtidsbröl. Djupt, mörkt, långt ner i strupen. Timme ut och timme in. Vilken röst! Vilka lungor dom måste ha!

Uuuuåååå, uuuuååååå, äääääååååå, vrålar han stötvis flera gånger i rad. Det ekar. Kilometervis.

Han går där och grymtar för sig själv. Ofta i ett eget hörn i den stora hagen eller med stora kliv patrullerande reviret i den kilometerlånga hagen vilken jag passerar vid min dagliga promenad. Fram och åter. Åter och fram.

Sex tjurar delar på samma hage med några kor och kalvar. Mistluren är äldst. Kanske fyra år, minst tre. De yngre är cirka ett och två år gamla samt en mindre, så rangordningen är ganska klar. Men inte riktigt... Mistluren stannar och sparkar upp gropar så att torvorna flyger över hans rygg. Borrar ner huvudet i jorden så att hans annars vita ansikte blir svart.

Nummer Två går nära. Väldigt nära. Med sänkt huvud och vidgade näsborrar cirklar han i slow motion runt Mistluren som bara behöver blänga till för att stoppa närmandet. Korna tittar intresserat på för att inte tala om kalvarna som är djupt imponerade.

Vem sa att november var trist och grå?