Tolv kilo borta från ursprungliga 20 kilos övervikt. Bara åtta kvar... men så långt vet jag inte om jag kommer. Man är ju inte ung längre...

Vågen har stått still i över en vecka, på exakt 74,5 kg. Det blev ju lite si och så med vandringen under flyttningen. En av bloggens läsare hade tröstande ord: det börjar nog rasa plötsligt. Detta var inte mer än sagt så hände det...

73,7 bara så där...! Blev så överraskad så jag trodde inte mina ögon. Men tre vägningar övertygade mig. HA! sa jag bara och kunde inte ta det till mig. Snopen blev jag och ryckte på axlarna. Först framåt dagen fattade jag:

JAG HAR SETT SIFFRAN 73 PÅ VÅGEN..!!!!

Har alltså gått ner sju kg sedan augusti när jag startade med dagliga promenader. På lite drygt tre månader. Skulle alltså behövas tre månader till för att gå ner resten. 

Har ju redan nått ner till normalvikt, men med min längd 173 cm bör jag väga 65 kg för att ligga i mitten för normalvikstintervallet. Man måste ju inte till nedersta gränsen. Jippiee.

Underbar reklam. Provocerande. Och sann! Själv blev jag lycklig.

Härmed avses svt:s kampanj med Fri-television-filmer som väckt känslor. Och indignation.

I små animerade kortfilmer visas att andra stora medier ägs av Bonnier, Stenbeck och Schibsted medan svt ägs av dig, dig, dig, dig, dig och dig. Dvs. hela svenska folket.

Svt visar också att tv3 och kanal 5 är engelska kanaler som sänder på svenska och därför kan strunta i förbudet mot barnreklam i svensk tv.

Inget fel på den informationen. Den är sann!

När den sanningen visas i ljuset blir den tydligen obehaglig. DÅ hoppar näringslivet och dess tillskyndare upp som marionetter och försöker förvränga de program svt sänder. Med såå barnsliga kommentarer.

Schlaug.se skriver i sin blogg:

"På SvD:s ledarsida får man krupp - bara det är ju värt en eloge. Man gräver i svt:s historia och hittar några låttexter från Ville, Valle och Victor..."

Svt:s syfte med kampanjen är att lyfta fram idén med svt:s oberoende tv som står fri från både politiska och ekonomiska intressen. Man vill visa på skillnaderna mellan public service och kommersiell tv. På tiden!

Är sanningen bättre när den inte visas i ljuset? Betyder det att den i så fall är ljusskygg?

I en undersökning som svt gjort under hösten säger 53% av svenskarna att de är positiva eller mycket positiva till begreppet Fri television. 7% är negativa.

Så var Hemtjänsten ordnad för pappa efter ett trevligt möte med personalen. Inget problem alls att få utökad hjälp. Sjukdomsbilden är tillräcklig, sorgligt i och för sig men ändå vår verklighet. Gick därifrån med lättat sinne. Nu blir livet enklare för honom.

Nu får han städning en gång i veckan, renbäddning av säng, tvätt och strykning varannan vecka, hämtning av sopor nu och då, avfrostning av frys en gång per år utöver hjälp med inköp av livsmedel och hemsjukvård. Annat både vill och kan han klara själv, tack och lov. Därtill är trygghetslarm beställt!

Gissa om jag är nöjd! Och pappa då? Jodå, nöjd han också! Det kan vara svårt att begära hjälp och "ligga samhället till last" och inte minst svårt att tala i egen sak. Men han var också lättad när mötet var klart. "Rena lyxlivet", sa han överraskat.

Nu går jag ännu lättare på promenaderna...

Boskapen dansar i novemberdiset kring traktorn som kommer med ensilagebalarna.  Hungriga skuttar de runt helt upplivade, väntar på frukosten. Kalvarna är gladast. Bonden får stanna traktorn ibland. Mistluren, den äldste, är den ende som är lugn. Håller på värdighet och rang.

På blyertsgrå novemberhimmel dansar kajor i flockar. Hundra i den ena flocken... cirklar skrikande runt... förenar sig en stund med nästa flock... hundra i den också... tillsammans böljar de över nejden, fram och åter. Hälften bryter upp den tillfälliga gemenskapen och drar vidare till nästa flock, ett hundratal kråkor. Den grå himlen är svartprickig av fåglar, högt upp.  Samma dans vidtar. Så där håller det på...

Jag dansar vidare på mitt grusvägsrace i morgonväkten. Det går lätt idag, i mitt älskade novemberväder. Det duggar lätt. Diset dansar fram över fälten.

Vikten ligger stadigt på 74,5 kg. Har återupptagit dagliga promenader efter flyttbestyren. Men det har inte gått nedåt alls, under tiden. Svägerskan följer denna rapportering.

Ja, ja, kommer tid, kommer råd, som jag brukar säga. Är fortfarande trött efter flyttningen och ett "konstigt ont" i ena vaden som inte funnits förut. Lindade benet i förmiddags, och oj, det har faktiskt varit lite bättre.

Nu är jag emellertid redo för sängen. Ovanligt tidigt, men håller ut en stund till. Husbonden följer fotbollskvalet på radio och jag ska snart se Närbild i tv där Mikael Persbrandt intervjuas. En bra serie som håller stilen. Men vad Persbrandt än gör är han ändå alltid Gunvald Larsson för mig.

Vi har städat hos fåglarna två dagar i rad. Bra väder för detta, dom kan vara ute under tiden. I går fick nymfer och papegojor rent och idag de övriga. Fyra fulla skottkärrelass med begagnat bottenmaterial, grus, fröskal, vissna löv och ... skit.

Funderade en stund på att fotografera ett skottkärrelass till bloggen, men insåg att det inte var nåt att skita ner sig med. Vem vill se skräp och skit. Möjligen är mängden imponerande. Till tamfåglar i en vanlig familj blir det på sin höjd ett par skyfflar, men... FYRA skottkärror...! Vi fattar det knappt själva, men har man många fåglar och stort utrymme så...

Nya grenar blev det också, eller snarare träd. Små träd. Fönster tvättades. Sittpinnar skurades. Krukväxter duschades. Försenad höststädning. Och kanarierna är för goa. Trots att de kunde vara ute under tiden är de så nyfikna att de kommer in för att titta på.

Tidigare har vi lagt in mossa för dem att plocka med, men eftersom kanariehonorna redan tjuvstartar med bobyggnad avvaktar vi ett tag. Det är inte häckningssäsong än och nu ska de VILA över julen. Trappar ner dagsljuset ett snäpp till. Undra på att flickorna är så till sig, vi har många unghanar som sjunger nåt fantastiskt.

Snart ska sommarens ungar levereras till zoohandeln. Vi har ännu kvar sista kullarna nymfer, och hela årets "skörd" av både kanarier och risfåglar. Bara för att vi tycker så mycket om dem, och inte vet vilka vi måste skiljas från. Hittills har vi "skyllt" på att vi haft så mycket annat att stå i, och det stämmer i och för sig, men.... det blir svårt. Älskade ungar.

Blev härligt imponerad i kväll. Har man en gammal och sjuk pappa finns många tillfällen till oro. För det mesta avlöper allt väl, men stunden innan kan vara väl så bekymmersam. Vår äldreomsorg och sjukvård är inte så tokig i alla fall.

Idag skulle Pappa till Stora Sjukhusets (långt bort) Ögonmottagning. Vi hade ingen kontakt innan avresan, men när han inte svarade på telefon vid beräknad hemkomst steg adrenalinhalten en aning.

Ringde Samresor som med hjälp av personnummer hade totalkoll: PAPPAS FÖRSENADE HEMRESA VÄNTADES HEM KL. 18.45 Jojomän! Även om tiden redan passerat visste jag därmed att han var i säkra händer och kunde andas ut.

Strax därpå ringde Hemtjänsten till mig med en fråga om var pappa fanns. Ingen hade öppnat när de ringde på för daglig sjukvård. Då hade jag besked. Allt lugnt. Han är strax hemma.

Då fick jag Hemtjänstens nummer till larmtelefonen utifallatt, vid liknande tillfällen. Det känns tryggt.

Och sen ringde pappa väl hemkommen, trött med glad. Framför allt över den kontroll som faktiskt existerar. Så gick ännu en dag.

----

I morgon träffar vi gemensamt Hemtjänsten för bedömning av ökat hjälpbehov för pappa. Strax innan får han fotvård och efteråt blir det städning. Fullt upp, "man måste vara frisk för att vara sjuk" heter det ju.

- "Vet inte om jag behöver mer hjälp", säger pappa när han blir trött. "Dom springer ju här hela tiden".

Snick-snack, jag är mycket nöjd med tillsynen. Precis så här vill jag ha det. Och på fredag har jag begärt samtal från läkaren för information om pappas blodsjukdom. Vill vara lite förberedd på vad som väntar. I bästa fall har han många år kvar och det hoppas man förstås.

Lägger nu ut min sista (?) tavla i Bloggens Galleri. Tror det är den sista i min samling och den absoluta favoriten. Gör den därför extra stor, trots att den har samma format (40 x 50 cm) som mina andra målningar.

Här har vi samma brister som i många av mina andra tavlor när det gäller bakgrunder och mark, har aldrig ansträngt mig för detta. Men är helnöjd med både gubben och hästarna! En sann njutning att få lägga på dem selarna med penseln... Min hästkärlek lyser igenom förstås, älskar arbetshästar. Är särskilt förtjust i nordsvenskar och ardenner och kastar gärna långa blickar även på islänningar och lippizzaner.

Grannstället till gården jag jobbade på i tonåren hade exakt sådana här hästar, Fux och Maja. Vi tjejer döpte om dem till KING och MARINA och bönderna lät oss hållas. "Min" häst POJKEN hette ursprungligen Fux, han med. Bönderna hade ingen fantasi, således fanns på två andra gårdar två ston med samma namn; Pärla, och så kunde vi då rakt inte ha det. De fick byta till NETTAHN och BOZANOVA (NOVA). Bönderna hade nog ganska kul åt tokerierna (bonden på bilden ser lite pillemarisk ut) och sällan hade väl de gamla pållarna kommit ut på så mycket övningar. "Min" Pojken var klart förälskad i Nova, och vi ordnade bröllop åt dem, med slöja och allt...

Fux och Maja drog slåttermaskinen tillsammans vilket var ett hårt slit, bonden ägde ingen traktor. Egentligen var det Fux som drog merparten, Maja visste att han var så stark och energisk så hon maskade. Bonden röt åt Maja för detta. Fuxen var en riktig atlet, en knallröd och vacker atlet med livligt temperament och det fanns bara en tjej som var modig nog att rida honom. Det var inte jag.

Man tänker mycket när man målar...