Här står en unikabox med en död Knatte Marsvin i.

Vi har varit hos veterinären och låtit honom somna in. Han blev bara två år. Slutade äta. Han ville, men kunde inte. Han minskade 400 gram i vikt på kort tid och plötsligt ville han inte ens ha sin gurka. Som han älskade. Först tror man det är tillfälligt, men nej. Tyvärr åt han inte något annat heller. Jag stod inte ut med att se honom förväntansfullt, och fortfarande pigg, komma skuttande, sträcka sig efter gurkan… och sen inte ta den. Likadant med salladen och höet. "Åh, nu kommer höet", sa han och knatade glatt in i den prasslande högen. Besviken satt han där en stund och funderade, för att strax gå därifrån och lägga sig i sitt hörn. Detta var ledsamt att se. Försökte med andra läckerbitar, men… nej. Det var något fel. Då är det skönt att man kan få hjälp. Veterinären instämde, han skulle inte behöva dö av svält. Nu bor Fnykis med pappa Kurrekluck ensamma kvar i sin lägenhet. De undrade i flera dagar vart den snälle Knatte tog vägen.

Är så nöjd med den nya unikaboxen. Perfekt att väga marsvin i, att förvara dem i om någon annat händer när man hanterar dem. Att åka till veterinären i, tänkte jag... men då för att bli frisk förstås. Ja, den var idealisk nu med.

Nu förvaras Knatte i frysen ett tag (i plastpåse). En process jag behöver för att få distans. Kan inte lämna den döda kroppen hos veterinären för skumpig färd till förbränningsugnen ihop med annat. Nej, lite värdighet får man ha. Frysen jämför jag med bårrummet för människor, kyla i väntan på begravningen hemma.

Full almanacka denna vecka. Stress.

Många tycker nog det är trevligt att veta vad man ska göra. För mig är det bara stress. Till läkaren idag (om foten, blodtrycket och onda armbågen). Sista provningen hos tandläkaren (lång resa) på onsdag. Städning hos marsvinen (försenad pga. ryggen) nån lämplig dag när ryggen vill. Besök hos revisorn uppskjutet till torsdag. Nytt bankkort till pappa - nån dag. Klippning (helst). Väninna med Äkta Hälft hit på fredag (jippie). Hantverksmässa på söndag (jippie... men orkar jag...?).

Tomma dagar i almanacksveckan innebär Möjligheter. Föredrar det så. Eller kanske EN dag inbokad. Kan vara lagom. Inte mer.

Husets behov av almanackor för 2008 är inköpta. Det gillar jag. Tomma rader... i massor... 12månader! 52 veckor. 365 tomma dagar framför oss. Tänk vilka möjligheter. Ju fler tomma almanackor, desto fler tomma rader... Visst är det fantastiskt.

Söndagen flöt stilla fram. Ryggskottet satte käppar i hjulet för livligare aktivitet men rundan fullföljdes i morgonväkten. Underbart milt väder, men jag gick  "bara" fyra km för att inte utmana ödet. Sen kom pappa på besök, trött efter blodtransfusion p.g.a blodsjukdom.

Jag ilsknade till över torsken vi skulle ha till middag. Vad är det med frusen fisk nuförtiden? Den var synnerligen svårtinad i mikron, kokt i ytterkanterna och hopfrusen i mitten! Och därmed svår att steka rätt förstås... och tiden gick. Inte nöjd med resultatet och ganska uppretad. Men det gick hyfsat att äta ändå.

Nå, det var inget mot vad kvällen skulle bjuda på...

Skjutsade pappa hem. I kvällningen ringer han och meddelar att han tappat bort plånboken. Med bankkort, färdtjänstdito och leg! Han saknade den redan vid färdtjänstresan hit men var då säker på att den låg kvar hemma. Det gjorde den inte. Han erinrade sig att han varit i livsmedelsbutiken dagen före, ringde dit och frågade om den hittats där varpå butiksägaren drog igång stora söket.

Jag fick i uppgift att spärra bankkortet. Vilket nummer ringer man...?! Det ligger förstås i en pärm nånstans, men... inte fasen hittar man detta, just då. Av en händelse ringde just då (!) en kompis som råkade veta numret! Hur ofta händer sånt...? Kortet spärrades, butiksägaren hittade inget kort, kontot kollades på internet och inget var utplockat... puh... vi drog suckar av lättnad.

- Du ska se att du hittar plånboken hemma nu när stressen är över, sa jag till pappa. Hur rätt fick jag inte. Han ringde strax... "här ligger den".

Se det var några dramatiska timmar efter en i övrigt stillsam söndag. Turligt nog med lyckligt slut.

Nu ska vi bara ordna nytt bankkort åt pappa. Och anteckna numret till Spärrservice på lämpligt ställe!

Blev plötsligt såå trött. Har ägnat ett par timmar åt att försöka prenumerera på svt:s poddradio. När förra stora datorn var igång skötte sig allt automatiskt. Nu är svt:s poddradiosajt annorlunda. Och inget vill sig! Fy fasen för allt som ska ändras hela tiden. Orkar snart inte med alla förändringar.

Roar mig istället med att lägga in ytterligare en av mina tavlor i Galleriet. Denna gång  är det Mamma i gråskala som jag målade av från ett svartvitt foto. Gråskala i olja funkar lika bra som på film och foto. Allt måste inte vara i färg. Gråskala är vilsamt.

När jag målade denna kom jag till ett stadium där alla detaljer var med, men ändå saknades NÅGOT. Allt var med, men det var ändå inte "mamma"....

Efter många granskningar kom jag slutligen på det. Glimten i ögat, dvs det lilla vita blänket som alltid syns i ögon, skulle förändras mikroskopiskt lite. Det fanns ju redan där, men något borde bättras. Jag petade lite till, och vips.... trädde Mamma fram med hela sin person. Minns att jag då i min ensamhet kved till "Men, Mamma!"

Så viktiga kan vissa detaljer vara.

Tavlan hänger nu hos pappa som har stort behov av den sedan mamma gick bort, men nån gång får jag den tillbaka. Känns bra med ett sådant minne!

Bara för att det var så himla roligt att lära sig lägga in You Tube bjuder jag  på en video med klezmermusik innan jag går ut för GÅ bort det ryggonda (hoppas jag).

Tycker särskilt mycket om denna videosnutt med stämningsfullt bildmaterial och klippning. Har tidigare skrivit om klezmer här. Svenska Klezmerföreningen informerar om musiken här under Vad är klezmer?

Måste bara dela med mig. Här ses och hörs Stig Grybe ur Pratmakarna från 1973 i en sketch som kräver extrem sinnesnärvaro och koncentration av Grybe. Skickligt gjort.

Första testet med You Tube-material i min blogg. Go for it!

Nä nu...! Dags igen....!

Mitten oktober är ryggskottstid. Bannat också... Ändå VET jag med mig att jag INTE blivit kall.

Nä, jag vet precis vad det var... jag duschade hundarna i måndags medelst knäböjande inne i duschen. Totalt fel ställning. Ändå har vi en särskild hunddusch i rätt arbetshöjd inne i Fågelhuset. Men där räcker varmvattnet bara till en hund i taget och jag ville absolut få klart båda samma dag. Alltså fick det ske i badrummet.

Har inte känt nåt förrän idag när jag knäböjde för att klappa om Lille Prinsen. I precis samma ställning... Knäck! Där var det.

Fy för den lede. Citodon. Zon. Värme. Kurer både in- och utvärtes. Inte sitta still för länge. Rörelse ska det va.

Hade tänkt blogga om nåt vettigare, men jag orkar inte och nu skriker värmedynan i tv-soffan efter mig. Ska njuta av nya tv:n en stund. Kunskapskanalen brukar vara pålitlig på kvällarna.

Den tremastade fullriggaren af Chapman som byggdes 1888 i England ingår i mitt galleri. Dock inte originalmålningen vars konstnär jag inte ens kan namnet på. Denna kopia målade jag 1980 efter ett vykort.   

Då visste jag inte ens att skeppet hette af Chapman. Det var bara en vacker bild jag övade på att härma. En utmaning med den annorlunda färgsättningen.

af Chapman sjösattes 1889 under namnet Dunboyne norr om Liverpool i England och seglade på världshaven i tio år, såldes vidare och döptes om till G D Kennedy efter en sjöfartsman i Göteborg.

1923 var det åter dags fär ägarbyte när det tjänat ut som skolfartyg hos Transatlantic. Kungliga Flottan döpte om sitt nya övningsfartyg efter den gamle skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik af Chapman (1721-1808).

Fartyget som nu ägs av Stockholms Stad har sedan 1949 använts som vandrarhem. Det inköptes från marinen för detta ändamål.

Vandrarhemmet af Chapman genomgår nu en fullständig renovering och ska åter användas som flytande vandrarhem.

Källfakta har hämtats från Stockholms Stad.