På begäran kommer "Favorit i repris", he he... Nä, jag skämtar. Visst har jag skrivit om detta, men inte så koncentrerat.

'On special request' sammanfattar jag:

Började med stavgång den 8 augusti. Då fruktansvärt otränad efter åratal av stillasittande framför datorn (och på toaletten, p.g.a Morbus Crohn) samt heavy smoking. Började försiktigt med 2 km per dag, ökade snart till 3 km.

Svävarskorna är en specialitet som jag behöver för en fot med artros, och de krävde sin tid för träning. När både stavar och svävare behärskades ökades till 4 km per dag. Något som en person med friska fötter och gångverk och inte alltför dålig kondis borde klara direkt.

Nu promeneras här minst 6 km varje dag vilket ska ökas till 8 km när väder och tid medges.

Rask promenadtakt dvs. 6 km/tim är min takt. Detsamma som 1 km/tio min. eller 100 meter per minut. Har bara missat en dag (sjukdom) på hela tiden. För mig är det väsentligt att det blir just varje dag.

Kaloriförbrukningen för 30 minuters rask promenadtakt lär vara 168 kcal vid 80 kg vikt, och man bör visst hålla på minst en halvtimme åt gången för att förbränningen ska komma igång. Märkligt att det kan göra så mycket.

Det är ju nästan syndigt att inte använda och hålla igång en frisk kropp. Innan man vet ordet av sätter åldersförfallet in och då är det gott att vara rustad. Nu lät jag redig också... he, he;) 

Efter långt om länge fick vi en utbytesdator för den som strulat och fördärvat mycket av min tid i sommar. Summa summarum har vi varit utan leasingdatorn i fyra hela månader! Om jag inte haft tillgång till Reservar'n så hade det inte blivit mycket till blogg här. Inga bilder hade kunnat behandlas och sparas. Inga räkningar hade kunnat betalas (inte så lätt iallafall) etc.

Datorn kom egentligen för en vecka sedan, men då hade dom glömt skicka med bildskärmen och högtalarna !!! (som dom envisades med skulle in samtidigt). Så vi har inte kunnat pröva den. De delarna kom idag.

Jag saknar egentligen ord för den här historien. Jag är bara sååå trött. Har slutat tro på den här modellen. Det blev nämligen en likadan (suck). Vet inte ens om jag vågar starta den. Men samtidigt måste man ju... Ifall det är något fel igen.

Modellen som gjort sig känd för att "äta moderkort" heter Fujits-Siemens Scaleo T. Ingen skugga må falla över företaget som sålt maskinen. SYSteam Lexicon i Borås har verkligen gjort allt man kan begära, hållit tider, tagit kontakt, vidarebefordrat önskemål och varit hjälpsamma.

Felet är Fujitsu-Siemens som inte litat på företaget man kontrakterat utan anlitat ännu en firma, Power Mill, som "vakthund" för att stoppa eventuella reklamationer, dvs. att till varje pris förhindra att kunden blir nöjd! Dom raderade innehållet på hårddisken utan att fråga om det skulle sparas. Det tog tid och man var nonchalant.

Men vår dåliga maskin kunde dom till sist inte stoppa. Den var så slut att dom var tvungna skaffa fram en utbytes till slut. Undra på att jag är tveksam till kvalitén på den "nya". Motvilligt får man väl gripa sig an den. På "lediga" stunder.

Så slår man sig äntligen ner för att blogga en stund. Varit på benen hela dagen. Först hos pappa och skänkt bort möbler han inte behöver/vill ha kvar till en förening som rustar upp och säljer vidare. Sen vidare till tv-butiken för inköp av platt-tv. Till oss själva.

Vi har haft ögonen på Favoritapparaten i ett par års tid, och väntat ut prissänkningen som skedde i år. Tyckte väl inte att det var såå bråttom. Men när behov uppstod av ännu en soffa (pappas) i tv-rummet föddes idén om mer plats. Vi har ett mycket litet hus. Då gjorde sig Den Platta påmind.

Det känns väldigt lyxigt. Så lyxigt onödigt att man nästan skäms (det var det här med skammen igen, bort Luther, bort Jante). Men varför ska alla dessa apparater stå i affären till ingens nytta... de är ju så perfekta för små hus...

Installationen gick snabbt. Åååh, herreguuud vilken bild! Den blir ett nöje att titta på, fast bilden ersätter inga tråkiga program. Men när vi väl bänkade oss och njöt började Örnen så det var bara att sitta kvar en stund till. Och snart får vi in soffan...

Diagram över min viktminskning under promenader 8 aug - 17 oktober:

Vikten noterad varje dag. Verkligen jojo-effekt. Lika lycklig som man är för dipparna nedåt, lika frustrerande är det med de tillfälliga upphoppen. 

Kroppen reagerar minst sagt konstigt. Varje dag har varit den andra lik. Inga extrastora middagar, ingen utebliven promenad... ändå hoppar vikten på detta vis.

Just nu ligger jag på 5 kilos minskning sedan 8 augusti, då jag började min stavgång.

Totalt har jag minskat 10 kilo från min maxvikt 2005.

Nöjd...? Det är bara förnamnet!

Hjärnan tog semester idag, stängde av, tog time out, gick i strejk... whatever.

Det var inget som funkade.

Slängde i en tvätt efter morgonsysslorna, gick mina sex kilometer, kom hem, pustade ut, kom på att vi skulle ha middag, tog fram fryst ugnspannkaka, tinade i mikron, färdigt.

Jag menar... det var inget jobb!

Efter middagen (ganska liten f.övr.) sa hjärnan bara stopp.

- Här blir inget mer gjort. Orkar inte. Gå och lägg dig!

Ingen idé att kämpa emot då. Lydde minsta motståndets lag.

Somnade. Sov i tre timmar, drömde rörigt om skelettcancer (aha, Ulrik) och min döda mamma (som inte alls hade cancer).

Vaknade. Efter två timmar var jag rätt normal igen och kunde fullfölja några uppgifter. I kväll har jag samlat material inför ett läkarbesök, beställt några varor på nätet, samt roat mig med att göra ett diagram. Se där... hjärnan behövde således vila. Kroppen tar vad den behöver. Det är bara att ge efter, annars blir det bara dumt.

... och det låter ju hur allvarligt som helst. Men det är det inte alls, sa veterinären. Osteosarkom, löd diagnosen efter thoraxröntgen.

Vår gamling ömmar på höger sida i revbenstrakten. Han verkar även trött redan vid kortare promenader. Dessa var skälen till undersökningen. För övrigt mår han gott, njuter av livet och är glad.

På bilden är Ulrik Unikum bara drygt ett halvår, nyss kommen till oss som sällskap åt Hanna. Här har han just funnit sin plats i våra liv. En bedårande käck, rolig och charmig kille med mycket humor, en aning vek men gudabenådat snäll. Vi hade då inte en tanke på avel med honom, men han blev senare far till sjutton valpar med två utomstående tikar. I sjuårsåldern kastrerades han p.g.a det var jobbigt för honom att leva med tre unga fertila tikar som löpte då och då. Kastreringen blev ett lyckoskott. Förhudskatarren försvann genast. Han mår psykiskt gott. Jag rekommenderar  gärna fler att ta detta steg.

Enligt veterinären är det ganska vanligt på äldre hundar med oesteosarkom i revbenen. (Ulrik är 12 år.) Detta upptäcks ofta på röntgen när man sökt för något annat. Denna typ av skelettcancer tycks vara mindre aggressiv och ha ett betydligt lugnare förlopp, särskilt på gamla hundar, än om det sitter i rörbenen eller ryggkotpelaren. Det behöver inte ens försämras alls på den tid han har kvar i sitt normala åldrande. Enligt veterinären är denna cancer också mer aggressiv på stora tyngre hundraser än på mindre hundar som våran lille prins är.

Då jag läst på om smärtlindring frågade jag även om detta. Det lär vara samma sak här; lättare att få lindring med t.ex Metacam el.liknande just vid denna  typ av skelettcancer vid revbenen.

Jag hann inte ens jaga upp mig. Vår veterinär är duktig på att förklara och motivera. Jag är helt lugn i saken och inbillar mig inte att detta ska skena. Ulrik har haft dessa smärtor en längre tid och de har inte förvärrats. Vi har inte sökt tidigare då vi känt att symptomen varit diffusa och inte stegrats. Men nu är han till åren, bäst att kolla upp lite av varje. Blod- och urinprov perfekta. Ulrik var jätteduktig hos veterinären och låg snällt på röntgebordet utan sedering, Lille Prins.

I gryningen såg jag på nytt fladdermusen som bor i vårt hus. Har spejat in var han bor. Under takutsprånget på gaveln är en liten springa där han klämmer sig in. Troligen bor han i vindsvåningens kryputrymme utefter långsidan. Vi har nämligen fått någon fladdermus i en musfälla där för ett par år sedan.

Trodde först den var en morgontidig fågel som flög fram och åter framför farstun, men det var för tyst för detta. Hur tysta fåglar än är så hörs ändå ett litet sus från vingslagen. Från fladdermöss hörs inget. Fascinerande djur. Känns bra att ha dem i huset.

Hinner knappt blogga numera. Olika uppgifter tas om hand. Pappas flyttning förbereds, hundar och marsvin badas, tvättmaskinen går, vildfågelfrön har inköpts i god tid, sociala kontakter på telefon, frågor ställs och utreds och det är ingen hejd på verksamheten. Nu märks tydligt att dagarna är kortare. Mörkret kommer tidigt. Kaminen eldas mest för att det är så mysigt. Almanackor för 2008 har anskaffats. Åren går fort.

I den milda kvällen ville kanarierna inte alls gå in. De dröjde sig kvar ute långt efter att lyktorna tänts. Jag fick säga åt dem på skarpen. Sitter de kvar för länge ser de inte att flyga in. Det var precis på gränsen till det möjliga.

Nog kan de vara kvar ute om natten i detta vädret, men det känns ändå tryggt att ha dem inne. Och det är en god vana.