Så har man blivit "taggad" av Fru Fundersam. Tackar för uppmärksamheten! Följer väl bara mönstret... i valda delar...

Man ska skriva sju sanningar om sig själv och egentligen tagga sju andra. Vill inte tagga andra då jag själv är måttligt road. Ämnet skrämmer inte men det blir i förlängningen väldigt rörigt med inflation i taggarna. Känns liksom tokigt. Avstår från det, men deltar artigt som tack för uppmärksamheten. ("Vi kan väl vara vänner ändå" = Martin Ljung)

1.  Genomärlig. Kan inte ljuga.

2.  Stort kontroll- och trygghetsbehov.

3.  Svårartad skrivklåda.

4.  Mycket social men går ändå alltid mina egna vägar (svår balansgång ibland).

5.  Svårt att lyda uppmaningar. Blir knepigt att delta i taggningar, utmärkelser och utmaningar på bloggarna.

6.  Söker mål och mening.

7.  Söker min tappade energi.

Fy, så dystert det lät, ser jag nu. Nog kunde man skämtat till detta bättre, men så får det bli (mitt i natten), he he..

"Taggar i min tur alla som känner sig taggade" (uttrycket lånat från Vita Brevis).

Dagsnotering från Vågen = 76,1 kg.

En total viktnedgång på nio kg sedan max-vikten.

Fyra kg har tappats sedan vandringsstarten den 8 augusti. (Två kg per månad.) Förväntar mig mer.

Resan tillbaka fortsätter men... det är ju samtidigt ett framåtskridande...(hmm ... knepigt...).

Den som för bok vet besked:

1.  Har minskat mellan fem och tio cm i omfång på olika ställen på kroppen.

2.  Har dragit in fem hål på livremmen.

3.  Har nu ett BMI på 25,4 (starten var BMI = 28,4).

Är nu snart under gränsen för övervikt! Förstummad och lättad.

Siktar egentligen på 70 kg (BMI 23,4). I första hand.

Are you ready boots? Start walking!

Protester nonchaleras i tv. Har vi censur i det här landet?

Nu blir jag på allvar bekymrad över tillståndet i Sverige. Var är journalisterna? Var är nyhetsbevakningen? Vad är det som händer? Har vi censur? Är det näringslivet som styr tv-nyheterna? Är det regeringen?

Orsak till min bestörtning är uteblivna nyheter om protester och demonstrationer i Frankrike och Danmark i går, tisdag 2 oktober.

I radions P1 hördes hela dagen uppjagade rapporter om stora demonstrationer i Danmark när Folketinget inne på Christiansborg öppnade för nytt arbetsår. Man kunde inte missa att det var något STORT som hände. Där demonstrerade 70 000 och runt om i Danmark pågick aktioner överallt. Elever la t.ex. ner sitt skolarbete i protest mot besparingarna i den danska välfärden.

Bakom aktionerna stod fackföreningsrörelsen tillsammans med politiska ungdomsförbund och elevorganisationer.

Även från Frankrike rapporterades om upprörda känslor när man bland annat föreslår höjd pensionsålder för statsanställda.

Väntar ivrigt på att detta ska spridas till vårt eget land. Men hur ska det kunna spridas om ingen rapporterar vad som händer. INTE ETT ORD I TV-NYHETERNA.

Själv missade jag sändningarna men ingen jag känner har sett nåt, och på svt:s webb hittade jag inget.   VA???

Man kan inte längre lita på public service i tv. Jag råder alla jag känner att lyssna på P1 där man får fullständig information. Än så länge....

I övrigt får man välja sina källor på nätet där man blir upplyst. Själv har jag nu lagt in Nätverket för gemensam välfärd i favoriterna.

Men dom som inte har dator då? 

Ibland måste man ta hand om och se över sina skavanker. Med tilltagande ålder och tillkortakommanden blir det allt tristare. Men nödvändigt. Kallar det "Äldreomsorg på mig själv".

Har aldrig gillat att pysslat med mig själv. Anser det är slöseri med tid när det finns så mycket roligare saker att göra. (Tjejerna i reklamen som bor i duschen hela dagarna och smeker sig själva med salvor har jag svårt för, hi hi.)

Nagellack på tårna känns dock meningsfullt. Fötter ser ganska trista ut och lite nagellack piggar upp när blickarna dras mot golvet. Lite och lite för resten... jag drar på ordentligt. Två lager färgat lack och på det två lager klarlack. Då sitter det länge och tål vilket slitage som helst så jag inte behöver hålla på för mycket med egenpysslet. Lång väntan mellan torkningarna men det är EN kväll istället för flera. Det är det enda smink jag använder.

Bucklan längst fram på stortånageln är en s.k Spangeplatta som fotvårdaren använt mot mitt envisa nageltrång. Den har växt med tån hela vägen från botten till topp och det ska visst räcka.

Nu ska jag inte till fotvårdaren mer. Jag når ju ner till fötterna själv nu när stor del av magen är borta.

Lilla Huset saknade båt. Trots födsel och uppväxt på Västkusten saknades sådan bland inventarierna. Har länge sett dessa båtar i handeln och suktat. 250 kronor var ett erbjudande jag ej kunde motstå, så nu är Huset med Båt. En Älskad Båt, 35 cm lång.

Namnet BOHUS avgjorde saken. Mamma var från Bohuslän och som liten tillbringade jag många somrar med kusinerna i Uddevalla. Klart jag skulle ha den! Men priset är skamligt billigt. Jag kunde nog tänkt mig att betala 400 kr utan vidare.

Har dock blandade känslor vid tanke på barnarbetarna borta i Asien som sitter nätterna igenom och knåpar ihop grejerna. "Men vem är väl jag att vrida tiden rätt" (ett gammalt citat)? Så galen som världen blivit spelar det snart ingen roll vad man gör, allting blir fel i alla fall.

Köper svensk mat så länge jag har ett ett val och kan läsa det finstilta, fast jag vet att vi blir lurade. Någonstans har de ändå smugit in utländskt kött bara för att tvinga oss...

Så... jag la vantarna på den här båten, blunda, gapa och svälj.

Vi har fått ta i med hårdhandskarna med vår lilla slavdrivare Sigrid. Döper man en valp till Sigrid Storråda, efter en vikingadrottning, får man kanske skylla sig själv. Men problemen kom smygande. Ingen kunde väl ana att den blyga och bedårande lilla dockan skulle regera på det viset...

Vår älskade lilla Sigrid (t.h. i bild)var i sju levnadsår yngst i vår flock av fyra hundar. Hon var tyst och försagd och inte så framfusig.

När hon blev ensam kvar med Ulrik efter att flockens ledare Lisa och senare även Sigrids mamma Hanna dog 2005 blommade hon upp.

Vi uppmuntrade varje framsteg, hon blev underbart kelig, tog för sig och började leka med Ulrik och oss. Vi blev förstås glada över att "vår förstfödda" äntligen blev en personlighet! Vi satte inga gränser, allt blev uppmuntrat.

I samma veva blev jag sjuk och kunde inte ta itu med de avarter hon utvecklade. Hundar behöver precis som barn veta var gränserna går men jag orkade inte ta konflikterna. Hon blev en kravmaskin och började köra med mig som en slavdrivare... "Vi ska ha mat NU", "vi ska gå ut NU", "vi ska ha morotsbitar när marsvinen får mat" osv. Då jag är morgonpigg vande hon sig vid att jag ständigt var på benen. Jag fick inte ha sovmorgon; "Du ska gå upp NU!". Det var ett Herrans liv helt enkelt. Hon gick mig på nerverna.

Ingen kunde i det läget tro att jag för fem år sen haft en grym pli på våra fyra hundar. De gick lösa bland andra hundar, tillsammans, och löd varje vink.  Men, som försvagad... följde jag lydigt varje krav, det var lugnast så. Mat tidigare och tidigare för att slippa undan bråk. Till slut hade jag ingen frihet alls. Men jag frisknade till....

Hos Väninnan härom dagen hade vi rådslag om saken. La upp riktlinjer, smidde ränker. Måttet var rågat. Här skulle bli ordning.

Nu är det vi som bestämmer allt; mattider, uppstigning, inga godbitar i tid och otid, inget gapande, stanna inne istället för att gå med överallt. Inte så mycket egentligen, men alla bäckar små under en hel dag...

Sigrid är lite dämpad. Hon undrar vad som hänt, försöker ibland men det ger inget resultat. Vi har med andra ord ÅTERTAGIT LEDARSKAPET. Tror vi...