Njuter av en talande papegoja. Denna kan många ord.

Å, hej och hå… nu är det pressat. Har inte hunnit läsa bloggar på över en vecka känns det som. Läkarbesök, arbetsmöte, tandläkarresor, bloggstrul, datorstrul, måntalig B12-spruta, blodtryckskoll, labbtester till läkarbesök nästa vecka, klippning hos frisören, kallelse till ortopedservice för mina svävarskor (dyra MBT-skorna) som jag fått remiss till (jippie)….

Ringde ornitologer igår om råd mot höken. Fick många uppslag men flertalet av dem kräver både uppfinnartalang, tillgång till både ljud- och ljuseffekter samt KONSTRUKTIONER och… TID. Suck. Kommer tid, kommer råd… Börjar ovanligt nog längta till kylan när fåglarna är inne för gott, samt till jul och mörker. Det är VILAN jag vill åt.

----

Ryggen känns bra, vågade till och med lyfta några tunga bokkartonger hemma hos pappa. Ryggen höll (!)… och kartongerna, he he…. Minsann inte lätt att hinna promenera mellan alla "ärenden"… men det har gått. Vandringarna ställs inte in! Har ställt undan stavarna nu, går lika fort och lätt utan. Igår morse visade vågen 74,8 kg (!) Första gången under 75 och snart, snart… under gränsen för övervikt..

Vi har tack o lov normaltid igen och hur stressat mitt kontrollbehov än blir av alla förändringar kan jag vandra i den fortfarande tidiga gryningen.

 ----

Härom morgonen kom två lösa hästar springande emot mig på vägen i full galopp med fladdrande manar och svansar. De drog några repor fram och åter på vägen där nyss en större lastbil (!) passerat. Puh… Ägaren stod bara hemma på gården och ropade (!) på dem istället för att gå ner och spärra av vägen. Hästarna hade inga planer på att lyssna. Då släppte jag alla planer på att hjälpa till och gick hem.

 ----

Just nu såg jag skådespelaren Michael Nyqvist i ett nytt och väldigt trevligt tv-program som heter Närbild. En kille med mycket inom sig. Trevlig bekantskap! En sån jag blir glad av.

"They 're coming to take me away HA HA,

to the funny farm

where life is beautyful all the time...."

Efter två-tre veckor med full agenda, trasslande maskiner, läkarbesök, blodprover, pappas flyttning, hökar och vete Gud... var sammanbrottet nära i går kväll när nya Stora datorn slängde upp en blå skärm rätt i ansiktet på mig med ord om inaktivering av drivrutiner, byt grafikkort, felsäkert läge och hela millevitten.

Och avslutade med orden:

PÅBÖRJAR DUMPNING AV FYSISKT MINNE.

DUMPNINGEN AV DET FYSISKA MINNET ÄR KLAR.

- Nu har du väl ändå skitit i det blå skåpet, sa jag högt för mig själv med konstig blick och en klump i halsen. Har väl aldrig hört på maken. Och inte var det första april heller...;)

Och detta precis när jag installerat allt för femtielfte gången och ska börja flyga.... Rätt ner i gojan igen. Stängde av, väntade, startade upp.... och där låg allt som det skulle. ?????? Här lever man på nåder, ska jag säga.

Har nyss avslutat ett tossigt samtal med en ung man som bröt mycket på arabiska.  Fnissar än. Det var Telia som hade bra erbjudanden för mitt abonnemang, och det kan man ju inte negligera. Annars brukar jag bryskt avfärda alla försäljare som tränger igenom NIX-spärren. Men nu... puh... det blev jobbigt...hi hi.

Han började med sitt arabiskklingande namn som bara lät kryptiskt och "hur är läget" eller nåt sånt varpå jag klippte av med "vad vill du?". Inget small talk med försäljare här! Är tämligen skoningslös. Säger ibland "vill du sälja nåt eller tigga pengar?". Det brukar göra susen, sen klipper jag av med att jag inte vill. De flesta rättar sig efter beskedet, om inte - lägger dom på när jag påstår att det är hemfridsbrott.

Men nu hörde jag bland alla smattrande konsonanter att det handlade om Telia, som jag fortfarande vill ha, så jag stålsatte mig. Ock, ock, ock... beloppen blev röriga i min hjärna. Var fortfarande tveksam när han läste upp ett muntligt avtal jag skulle godkänna. Fattade inte mycket, men förstod att det var något bra. Han kunde inte alls uttala ordet SKRIFTLIGT (undra på det - vilket ord!). Sa så snällt jag kunde att han inte pratade så tydligt, och för att göra en lång histora kort så tragglade vi oss småleende igenom detta. Stackars kille! Som han kämpade på, men han var glad ändå och jag var så snäll jag kunde. Ja, herregud... vilken grej. Jag accepterade.