Att leva med en kronisk tarmsjukdom är nog så besvärligt för en vuxen. Jag lever själv med Crohns sjukdom sedan 14 år, så jag vet. Väntar väl i stort sett på min fjärde operation. Ingen planerad än, men det drar väl däråt, tror jag. Men att drabbas som barn måste vara etter värre...!

Då kanske det här nya spelet kan komma till användning. Ett spel som kan  hjälpa barnen förstå vad de drabbats av och kunna lära sig mer om sjukdom.

Tycker det är både gulligt och pedagogiskt, med de olikfärgade tarmarna.

Läste just i RMT:s (Riksförbundet Mag- o Tarmsjuka) medlemstidning Patientkanalen att antalet fall av Crohns har ökat drastiskt bland barn. Hygienhypotesen tros vara förklaringen. Den går ut på att vi numera utsätts för mindre smuts villket kan göra immunsystemet felreglerat i brist på rätt stimulans. Vi lever för renligt, alltså samma troliga orsak till att så många barn drabbas av allergier idag.

Ja, nu är det snart över för den här gången. Höstens färgprakt är intensiv men kort. Lövverket glesnar successivt. Kvar finns bara fotografierna. 

Aroniabusken har glödande färger.

Gillar att stoppa huvudet (dvs kameran) rätt in i busken (häggmispel) för att utesluta alla andra intryck. Blir så inspirerad av alla dessa färger.

Traktens fem ormvråkar seglade över huset när jag tuffade iväg på min runda. De ropade sitt piiiuuu, piiiuuu medan de steg på varmluftsvindarna, oupphörligt spejande.  En lurvig vildkatt smög in i grandungen i tron att jag inte sett den. Hukade storögt i sitt gömsle. Luften var hög och klar och frisk att andas. Solen lyste intensivt men förmådde ändå inte värma nåt vidare.

Lövverket glesnar fort medan löven sakta faller prasslande till marken. Det var tyst så när som på naturens egna ljud trots att det var nästan middag. Det var MIN stund. Ute på åkrarna skrek viporna och kastade sig fram och åter i lek med vinden. Mina steg var lätta, stavarna håller jag numera i handen. Har tröttnat på deras klonk-klonk-klonk när de slår i marken.

--- 

Strax mötte jag en annan stavgångare som kom med raska steg och viftande stavar. Blank i ansiktet med högröda kinder i världens fart. Vi hejade förstås, och hon hojtade uppmuntrande "Använd dom!" medan hon susade förbi... Puh... jag var glad att mötet fick fort. Varför måste folk lägga sig i hur andra gör? Hon kände sig förstås jätteredig, men kunde ju faktiskt inte veta om jag kanske hade ont i armarna... Jäkla besserwisser. Är det tävling, eller...??

Hon kanske var gympaledare? En sån där "ett-två-tre-fyr... hej och hå, och jobba, jobba, jobba..." Njae, kanske inte... lite för rund för det, tror jag. Dom brukar vara vältrimmade, dom där.

Hon fullföljde tydligen en runda medan jag vände på min sträcka för återgång. Hon hade redan hunnit långt före men jag såg att hon slagit av på takten. Betydligt. Så redig var hon! Nåja, det var hon säkert värd.

Behövde alltså inte oroa mig för att hinna ikapp, och snart var det fart på hennes pinnar igen. Såg dem glänsa i solskenet bort i fjärran. Skönt. Vill vara ifred med egna tankar.

---

Fortsatte i min egen takt, precis som tänkt, med stavarna fortfarande i handen (!), alla sex kilometrarna. Det var frid i kohagen, djuren vilade och en kalv låg helt nära staketet i djup sömn. Jag såg hans vita ögonfransar.

En stor måsflock gled omkring i skyn, och mitt i flocken kunde ormvråken urskiljas. De var helt oberörda av varann, på var sina uppdrag. Jag stannade för att repa gräs till marsvinen.

Just när jag kom hem hördes ett läte som inte hörts på länge.... tranorna...! Krrrooh, krrrooh, krrrooh... ropade de.  Och där var dom, rakt ovanför vårt hus, trettio stycken i V-formation. Riktning mot söder. Nu åkte dom alltså. Med tåren i ögat vinkade jag hejdå. Lycka till! Kom snart tillbaka.