Diagram över min viktminskning under promenader 8 aug - 17 oktober:

Vikten noterad varje dag. Verkligen jojo-effekt. Lika lycklig som man är för dipparna nedåt, lika frustrerande är det med de tillfälliga upphoppen. 

Kroppen reagerar minst sagt konstigt. Varje dag har varit den andra lik. Inga extrastora middagar, ingen utebliven promenad... ändå hoppar vikten på detta vis.

Just nu ligger jag på 5 kilos minskning sedan 8 augusti, då jag började min stavgång.

Totalt har jag minskat 10 kilo från min maxvikt 2005.

Nöjd...? Det är bara förnamnet!

Hjärnan tog semester idag, stängde av, tog time out, gick i strejk... whatever.

Det var inget som funkade.

Slängde i en tvätt efter morgonsysslorna, gick mina sex kilometer, kom hem, pustade ut, kom på att vi skulle ha middag, tog fram fryst ugnspannkaka, tinade i mikron, färdigt.

Jag menar... det var inget jobb!

Efter middagen (ganska liten f.övr.) sa hjärnan bara stopp.

- Här blir inget mer gjort. Orkar inte. Gå och lägg dig!

Ingen idé att kämpa emot då. Lydde minsta motståndets lag.

Somnade. Sov i tre timmar, drömde rörigt om skelettcancer (aha, Ulrik) och min döda mamma (som inte alls hade cancer).

Vaknade. Efter två timmar var jag rätt normal igen och kunde fullfölja några uppgifter. I kväll har jag samlat material inför ett läkarbesök, beställt några varor på nätet, samt roat mig med att göra ett diagram. Se där... hjärnan behövde således vila. Kroppen tar vad den behöver. Det är bara att ge efter, annars blir det bara dumt.

... och det låter ju hur allvarligt som helst. Men det är det inte alls, sa veterinären. Osteosarkom, löd diagnosen efter thoraxröntgen.

Vår gamling ömmar på höger sida i revbenstrakten. Han verkar även trött redan vid kortare promenader. Dessa var skälen till undersökningen. För övrigt mår han gott, njuter av livet och är glad.

På bilden är Ulrik Unikum bara drygt ett halvår, nyss kommen till oss som sällskap åt Hanna. Här har han just funnit sin plats i våra liv. En bedårande käck, rolig och charmig kille med mycket humor, en aning vek men gudabenådat snäll. Vi hade då inte en tanke på avel med honom, men han blev senare far till sjutton valpar med två utomstående tikar. I sjuårsåldern kastrerades han p.g.a det var jobbigt för honom att leva med tre unga fertila tikar som löpte då och då. Kastreringen blev ett lyckoskott. Förhudskatarren försvann genast. Han mår psykiskt gott. Jag rekommenderar  gärna fler att ta detta steg.

Enligt veterinären är det ganska vanligt på äldre hundar med oesteosarkom i revbenen. (Ulrik är 12 år.) Detta upptäcks ofta på röntgen när man sökt för något annat. Denna typ av skelettcancer tycks vara mindre aggressiv och ha ett betydligt lugnare förlopp, särskilt på gamla hundar, än om det sitter i rörbenen eller ryggkotpelaren. Det behöver inte ens försämras alls på den tid han har kvar i sitt normala åldrande. Enligt veterinären är denna cancer också mer aggressiv på stora tyngre hundraser än på mindre hundar som våran lille prins är.

Då jag läst på om smärtlindring frågade jag även om detta. Det lär vara samma sak här; lättare att få lindring med t.ex Metacam el.liknande just vid denna  typ av skelettcancer vid revbenen.

Jag hann inte ens jaga upp mig. Vår veterinär är duktig på att förklara och motivera. Jag är helt lugn i saken och inbillar mig inte att detta ska skena. Ulrik har haft dessa smärtor en längre tid och de har inte förvärrats. Vi har inte sökt tidigare då vi känt att symptomen varit diffusa och inte stegrats. Men nu är han till åren, bäst att kolla upp lite av varje. Blod- och urinprov perfekta. Ulrik var jätteduktig hos veterinären och låg snällt på röntgebordet utan sedering, Lille Prins.