I gryningen såg jag på nytt fladdermusen som bor i vårt hus. Har spejat in var han bor. Under takutsprånget på gaveln är en liten springa där han klämmer sig in. Troligen bor han i vindsvåningens kryputrymme utefter långsidan. Vi har nämligen fått någon fladdermus i en musfälla där för ett par år sedan.

Trodde först den var en morgontidig fågel som flög fram och åter framför farstun, men det var för tyst för detta. Hur tysta fåglar än är så hörs ändå ett litet sus från vingslagen. Från fladdermöss hörs inget. Fascinerande djur. Känns bra att ha dem i huset.

Hinner knappt blogga numera. Olika uppgifter tas om hand. Pappas flyttning förbereds, hundar och marsvin badas, tvättmaskinen går, vildfågelfrön har inköpts i god tid, sociala kontakter på telefon, frågor ställs och utreds och det är ingen hejd på verksamheten. Nu märks tydligt att dagarna är kortare. Mörkret kommer tidigt. Kaminen eldas mest för att det är så mysigt. Almanackor för 2008 har anskaffats. Åren går fort.

I den milda kvällen ville kanarierna inte alls gå in. De dröjde sig kvar ute långt efter att lyktorna tänts. Jag fick säga åt dem på skarpen. Sitter de kvar för länge ser de inte att flyga in. Det var precis på gränsen till det möjliga.

Nog kan de vara kvar ute om natten i detta vädret, men det känns ändå tryggt att ha dem inne. Och det är en god vana.

Kanarie-Nanny tycks vara bra igen. Efter en vecka i sjukburen för observation fick hon komma in till sina kompisar. Hon var inte bra, men inte tillräckligt dålig för att ge upp hoppet.

Så var det dags för avmaskning. Hon deltog givetvis i detta som alla andra.

Och... som i ett trollslag... två dagar efter avmaskningen verkar hon mycket bättre. Inte uppsvälld längre. Ingen häftig andhämtning. Full fart...!

Det tyder ju faktiskt på att hon haft parasitinvasion av något slag.

Den som lever får se. Blir det återfall eller får hon fortsätta må bra.

Vi är förstås jättenöjda med att lilla Nanny är i farten igen.

När man har djur händer egendomliga saker. De är påhittiga så det förslår.

När vi rastade hundarna långt efter mörkrets inbrott hörde vi upprepade kristallklara nymfvisslingar från deras voljär.

Men... herregud... inte hade vi väl stängt ute en av dem...?!

Luckorna var nerdragna sedan flera timmar.  Men här satt en och sjöng för glatta livet. Högt och ljudligt.

Jag smög bort till voljären och försökte kika in i mörkret. Trots att vi har lyktor tända blir det ganska mörkt i det hörn varifrån sången kom. Jag spejade efter ljudet som på närmare håll lät som om det kom ovanför deras tak! ???? Vad var detta?

Nå, jag var ju bara tvungen att öppna dörren till Fågelhuset och kika in. Jag smög verkligen, för nattlampan var tänd och alla hade gått till ro. Klampar man in då blir det lätt tumult.

Jo-oo, därifrån sjöngs det i mörkret. Det var en av de unga pojkarna. Vi har fortfarande kvar de sista kullarna och nu börjar det visa sig vem som är vem. Pojkarna sjunger och drillar. Flickorna är tysta.

Och där satt han. Vid utgångshålet som nu var kolsvart. Med huvudet inne i röret och tjoade. Undra på att det hördes ut genom den tunna plåtluckan.

Han tyckte det lät fascinerande, förstås. Ett underbart eko bildades, och han kunde bara inte sluta trots att alla andra redan nattat. Hellegod, de är då för rara.