Elin var som liten kulting en ljuvlig uppenbarelse, med små pigga ögon under ett par alldeles för stora öron och långt silvervitt hår över hela kroppen. Nyss utflyttad från storstan vurmade jag för allt ursprungligt och naturligt och föll för hennes tilltagande likhet med ett vildsvin.

När Elin varit hos galten och ensam gick i väntans tider tillbringade jag vinterkvällarna i Elins kätte där vi förde förtroliga konversationer. Hon sneglade tacksamt på mig under de stora öronen och log med hela ansiktet. Att detta senare skulle få obehagliga konsekvenser anade jag föga.

Felet blev att hon förlorade all respekt för människan. Hon var även som 250 kilos sugga vänligheten själv, men med bestämda idéer i vad som rörde hennes person.

En gång tog hon sig finurligt ut för att leva loppan i höladan som en yster kalv och jag utkämpade ett mindre krig för att återbringa denna ångvält i sinnenas balans.

Att ta henne till galt för betäckning var också nervpåfrestande äventyr två gånger årligen. Elin gjorde allt för att sabotera dessa utflykter och satte sig på tvären med all den kraft och viljestyrka som bara en gris är mäktig. Hon genomskådade alla knep och störtade sig med öronbedövande vrål ur varje fälla. Efter två timmar av brottning, råstyrka, eder och förbannelser anlände vi till galthållaren i sena kvällen.

Väl hemma i kätten var Elin åter den vänaste på jord. Hon var en praktmamma av sällan skådat slag. Grisade själv, låg aldrig ihjäl någon, blev aldrig aggressiv av värkarna och hennes stora, livskraftiga och sunda grisar växte fortare än några kullar i historien. Grannbönderna häpnade.

Elins mammighet visste inga gränser. Hon mottog välvilligt både hund och bekantas barn på studiebesök i barnkammaren.

Elins och min första grisning blev i alla avseenden gemensam sak. Sju år senare klippte jag smågrisarnas tänder och kastrerade galtar, men om grisningar lärde jag mig det mesta redan denna gång. Det uppstod komplikationer och Elin höll på att dö.

Elin bäddade. Elin fick mjölk. Elin fick värkar – men inga grisar. Mitt i natten ville jag inte verka pjåskig och ringa veterinären men fattade ändå att detta var något annat är handbokens beskrivning. Veterinären fick igång värkarbetet och drog fram de största grisar han någonsin sett. Elin samarbetade. Hon ömsom stod, ömsom låg och flyttade sig på begäran. Resten av grisarna drog jag ut själv. Vi fick sju nassar, Elin och jag. Våra förstfödda.

Doften av nyfött fick jag uppleva flera gånger sen. Tack vare Elin fylldes min farmartid av många sådana mirakel.

 

Ruth

2 december 2007 12:02

Som alltid en intressant berättelse från din bonnatid, fint tecknade grisbilder av höga mått. Tack för allt du delar med dig.
Din blogg är min favoritblogg !

http://bernamis.bloggagratis.se

 

margus

2 december 2007 12:47

Tack snälla Ruth!
Kul att vi har gemensamma intressen.
Hoppas det går bra med din dator.

http://margus.bloggagratis.se

 

skogsfrun

2 december 2007 17:32

Grisar ä la för goa! skogsfrun ska köpa ekologisk kravskinka:)Suveräna teckningar.

http://barasaras.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...