Traktens fem ormvråkar seglade över huset när jag tuffade iväg på min runda. De ropade sitt piiiuuu, piiiuuu medan de steg på varmluftsvindarna, oupphörligt spejande.  En lurvig vildkatt smög in i grandungen i tron att jag inte sett den. Hukade storögt i sitt gömsle. Luften var hög och klar och frisk att andas. Solen lyste intensivt men förmådde ändå inte värma nåt vidare.

Lövverket glesnar fort medan löven sakta faller prasslande till marken. Det var tyst så när som på naturens egna ljud trots att det var nästan middag. Det var MIN stund. Ute på åkrarna skrek viporna och kastade sig fram och åter i lek med vinden. Mina steg var lätta, stavarna håller jag numera i handen. Har tröttnat på deras klonk-klonk-klonk när de slår i marken.

--- 

Strax mötte jag en annan stavgångare som kom med raska steg och viftande stavar. Blank i ansiktet med högröda kinder i världens fart. Vi hejade förstås, och hon hojtade uppmuntrande "Använd dom!" medan hon susade förbi... Puh... jag var glad att mötet fick fort. Varför måste folk lägga sig i hur andra gör? Hon kände sig förstås jätteredig, men kunde ju faktiskt inte veta om jag kanske hade ont i armarna... Jäkla besserwisser. Är det tävling, eller...??

Hon kanske var gympaledare? En sån där "ett-två-tre-fyr... hej och hå, och jobba, jobba, jobba..." Njae, kanske inte... lite för rund för det, tror jag. Dom brukar vara vältrimmade, dom där.

Hon fullföljde tydligen en runda medan jag vände på min sträcka för återgång. Hon hade redan hunnit långt före men jag såg att hon slagit av på takten. Betydligt. Så redig var hon! Nåja, det var hon säkert värd.

Behövde alltså inte oroa mig för att hinna ikapp, och snart var det fart på hennes pinnar igen. Såg dem glänsa i solskenet bort i fjärran. Skönt. Vill vara ifred med egna tankar.

---

Fortsatte i min egen takt, precis som tänkt, med stavarna fortfarande i handen (!), alla sex kilometrarna. Det var frid i kohagen, djuren vilade och en kalv låg helt nära staketet i djup sömn. Jag såg hans vita ögonfransar.

En stor måsflock gled omkring i skyn, och mitt i flocken kunde ormvråken urskiljas. De var helt oberörda av varann, på var sina uppdrag. Jag stannade för att repa gräs till marsvinen.

Just när jag kom hem hördes ett läte som inte hörts på länge.... tranorna...! Krrrooh, krrrooh, krrrooh... ropade de.  Och där var dom, rakt ovanför vårt hus, trettio stycken i V-formation. Riktning mot söder. Nu åkte dom alltså. Med tåren i ögat vinkade jag hejdå. Lycka till! Kom snart tillbaka.

 

skogsfrun

8 oktober 2007 20:05

Du har verkligen fått ett nytt (och lättare!) liv tack vare skorna och stavarna. Bara att gratulera:) Skogsfrun märkte att vår jobbiga utflykt varit av godo för ryggen, det är nyttigt för hela kroppen att gå. Det är nog sittandet framför datorn som är boven eftersom sittställningen är som den är.

http://barasaras.bloggagratis.se

 

margus

8 oktober 2007 21:43

Datorn bär skulden till mycket ont. Har haft både musarm och nerver i kläm från och till p.g.a denna "hobby". Många mikropauser rekommenderas av sjukgymnaster, och gymnastik med de delar som används vid maskinen.

 

Tant Tagg

9 oktober 2007 13:50

Tranor, ja....
Det har jag här i Byn också. Deras trumpetande är ett riktigt urljud som påminner en att våren är här eller som nu; att nu kommer hösten

http://tanttagg.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...