Hästtokiga tjejer kan visst hitta på precis vad som helst. Fnissar förtjust när jag tänker på de tokiga lekar som utvecklades på skolgården när jag var i tolvårsåldern. Då pratades mycket häst och vi hade långt till ridhuset i andra änden av stan. Några hade börjat rida och andra drömde mest. Men vilken underbar egenskap fantasin är...

Vi började helt enkelt rida på varann. Där rabatter löpte utefter skolbyggnaden hade man satt upp små räcken för att vi inte skulle kliva upp i buskarna. Oftast satt vi väl på räcket och pratade men när Hästen kom in i våra liv blev det annat av.

Vi ställde oss framåtlutade med händerna på räcket och lät kamraterna rida på ryggen. Stående på detta sätt kan man faktiskt härma häströrelser lite. Man kan trava, låtsas galopp och skritta (och kasta av...). Sen byttes vi om så att alla fick rida.

Som mest var vi en lång rad hästar som frustade och gnäggade. Någon var ridlärare och kommenderade vilka gångarter som skulle utföras. Vi hade väldigt roligt och störtade ut på rasten för att fortsätta ridlektionerna. Härligt galet.

När alla andra hade tröttnat forsatte min bästis Carina och jag på skolans baksida där vi travade omkring i skogsmark. Upprätta denna gång. Nu var vi både häst och ryttare samtidigt, ungefär som centaurer fast utan bakdel. Vi stakade ut en liten oval för övningarna. Jösses vad vi travade omkring där. Outtröttligt. Vi hann knappt äta lunch innan vi kutade ut och förbrände alltihop genast. Mest var det dressyr och här gick det lättare att trava och galoppera med "frambenen". Vi red i passage och piaff med höga benlyft och skänkelvikning. Den som sett dressyr på tv känner igen termerna. Nog la vi ut lite hinder emellanåt också och hoppade.

Detta var ju inte okänt på skolan men vi var så inne i vår värld att vi struntade i vad andra tyckte. Jag minns inga ifrågasättanden. Jag red! Men så här efteråt inser man ju hur tokigt det måste ha sett ut med två småtjejer springande runt, runt på den där ovalen. Men vilken kondis vi hade... Hästkondis.

Utgrävningarna i hemmet leder till nya fynd. Fann några foton (1970) på den prickiga cirkushästen Maverick som köptes av min dåvarande arbetskamrat, engelska Pat Smith (vad annars...), som praktiserade i Sverige under utbildning till landskapsarkitekt. Pat är hon med den stiliga hållningen, typiskt engelsk ut i fingerspetsarna. Intill sitter jag på Ingrid med lantligt hängig cowboystil, som det kan bli när man inte drillats i rytteriets ädla konst utan envisas vara autodidakt. Har alltid fallit för gudabenådat snälla men lite trista hästar. Som Ingrid. Bara namnet…

Maverick var av knabstrup-typ och hade jobbat som cirkushäst. När kommunikationsproblem uppstod löste Maverick detta genom att istället göra cirkuskonster lite nu och då till allmän förnöjelse. En mycket charmig och intelligent häst.

Knabstruppern får sägas vara lite speciell. Den har sitt ursprung i Danmark med anor från 1800-talet. Används till rid- och sporthäst, körning, lite western och cirkus. Färgen som minst sagt är speciell heter tigrerad, INTE prickig. En senare tolkning till benämningen sägs vara att "jaguar heter 'tigre' på spanska". Knabstruppern är både en ras och en färg. En lång rad olika hästraser godtas för inkorsning.

För knabstruppern föreskrivs ingen bestämd storlek men man vill helst att den ligger mellan 148 - 165 cm i mankhöjd.

---- 

Har också hittat några gamla almanackor från min farmartid och sitter här alldeles matt. Vad jag höll igång! Får kanske återkomma till dessa.

Under påskens påtvingade inomhusvistelse har utgrävning påbörjats i Lilla Husets dunkla vrår. Nu återfanns mina gamla flickböcker. Om hästar och hästflickor förstås. Jag var helt besjälad av Jill, favoriten nummer ett med nio böcker i serien. Jag slukade dem sittande i favoritfåtöljen en hel sommar i slutet av 50-talet. Solen gassade och mamma tyckte jag skulle gå ut i det vackra vädret. No way! Jag drog ner persiennerna och läste om Jill, skriven av Ruby Ferguson.

Böckerna passade mig som hand i handske med humor och ett tilltal som jag sög åt mig. Den serien har nog påverkat mig mer än jag vet om. Upptäcker nu att jag kan första boken utantill.

Jill lever lyckligt med sin barnboksförfattande mamma under enkla förhållanden. Ibland ger författandet en rejäl hacka, precis lagom för att Jill då och då ska kunna köpa sig den häst hon just då önskar. Jills första ponny Black Boy köps just på det viset, utan att hon vet ett dyft om hästskötsel eller ridning. Hon har lärt sig älska hästar genom sin bortgångne far. Black Boy släpps i deras trädgård vid Grindstugan vid Gamla Tjärnen i Chatton där det gamla skjulet turligt nog visar sig rymma ett gammalt stall.

Allra mest älskade jag första boken där Jill Crewe är elva år. Hon fumlar med sin nya ponny som är jättesnäll. Som åskådare vid en ridtävling träffar hon Martin Lowe som är rullstolsburen efter en krigsolycka. Han lever upp på nytt när han kan lära Jill rida och sköta sin häst och bli en duktig ryttarinna som inte alls vill vinna till varje pris utan mest göra ett gott jobb.

Alla flickor i grannskapet rider och deltar i lantliga små tävlingar i underbar engelsk landsbygd med lokala lantbruksutställningar, välgörenhetsbasarer, rävjakter och tweedkavajer. Böckerna doftar häst, hö och läder.

Jill är präktigheten själv, ärlig, rättrådig och klok med gott uppförande, hög moral, civilkurage och gott självförtroende. Hon tar eget ansvar och gillar att göra rätt för sig med hårt arbete. En alldeles vanlig flicka vars ryttarbana inte alls gick raka vägen till tävlingsvinster och rosetter utan genom massor av vanliga fel och fumligheter som hos alla nybörjare.

Dessa sedelärande böcker kostade fem kronor styck och hette Jill i sadeln, Jill stallflickan, Jill rider igen, Jills ridskola, Jills ridklubb, Jill tar priset, Jill och drömhästen, Jill bland vilda hästar och Jill på långritt.

Ett minne fick mig i kväll att på fyrafötter krypa långt in i snedtaksgarderoben för att gräva i gömmorna. Var inte riktigt säker på att den fanns kvar, men hoppet drev mig vidare på ömma knän. Under osorterade bra-att-ha-trasor och tyger, urvuxna kläder (som kanske passar nu), gamla kassettband och skor i mängd låg den… Blockflöjten!

Instrumentet, en Moeck, inköptes vid 35 års ålder i ett svagt ögonblick när jag inspirerats av en klarinettspelande bekant. Jag som aldrig spelat något instrument…(en brist i min uppfostran) drömde väl inte om att bli någon Mr Acker Bilk And His Paramount Jazz Band men tänkte kanske nå en bit på väg.

Felet var bara att jag tänkte ta det "från början"… Borde nog startat med klarinett direkt.

Med Moecken inhandlades två häften Blockflöjtskola som jag trälade med en kort tid. Svårt få ut tonerna, det väste, det var pipigt, det var förfärligt. Har hemska minnen av "Storken har så långa ben, kliver över stock och sten".

Jag behövde aldrig fatta beslutet själv. Det gjorde min lilla hund, Jackie, åt mig. Med ansiktet förvridet i en lidande grimas kom hon upp till mig i soffan, klev upp i mitt knä och tryckte handgripligen med sin nos bort träpipan från min mun vilket avgjorde saken. Vårt lidande ändades där och då.

Men Husbonden som kom in i mitt liv just då, HAN kunde! Med självklarhet greppade han träröret och pep raskt fram sitt paradnummer från barndomen "Köp varm korv, köp varm korv, härlig korv med mycket senap"… Jag var full av beundran. Han stal mitt hjärta från den stunden. Undra på att vi inte slängt flöjten.

Farfars farfar Pehr Gustaf var den som 1860 planterade den stora allén utmed den första tennisbanan i Särö (se bild), den där kung Gustav V ofta spelade. Det känns högtidligt.

"Den som planterar ett träd har inte levt förgäves" heter ett ordspråk, men jag undrar hur mycket som finns kvar av träden nu.

Pehr Gustaf startade trädgårdsmästeri i Särö. Rörelsen byttes senare mot en gård då han sadlade om till bonde. Jag har alltså starka band till Särö där jag som liten tillbringat många sommardagar, i Naturreservatet Särö Västerskog utanför Kungsbacka i norra Halland.

Nu förstår jag varför farfar ständigt målade av den vackra naturen där jag med självklarhet snubblade fram på stigar med knotiga rötter ner till badstranden. Inser nu varför alla beundrade den "tusenåriga eken".

Särö Västerskog hör till de mest värdefulla kustbiotoperna i landet där artrikedomen i den gamla ek- och tallskogen är mycket stor. 56 rödlistade arter har påträffats och Särö är ett av länets få "urskogsobjekt", enligt Naturvårdsverkets urskogsinventering 1982.

Vi hyrde ett litet rum på vindsvåningen av det vackra Stationshuset i sekelskiftesstil (farmor, farfar, mamma, pappa och jag). Vi var nämligen släkt med stins Harry. Och där lärde jag mig cykla.

Själv minns jag bäst rälsbussen dit, men har enligt pappa också åkt ångloksdrift på Säröbanan från Göteborg. Känner mig inte uråldrig för det, bara…berikad. Tänk att jag åkt ånglok…

Särö var känt som badort på 1830-talet för göteborgssocieteten. Kung Oskar II och kronprins Gustaf (sedermera kung Gustaf V) och den kungliga familjen inledde en mångårig tradition av sommarvistelser här och gjorde Särö namnkunnigt.

Snart dags att åka dit för en titt igen, känns det som. Undrar hur mycket som finns kvar av allén?

Som liten fick jag höra att jag var ämnad åt lillprinsen Carl Gustaf. Inte från mina föräldrar, tack och lov, men från "faster". Hon var egentligen pappas faster och hade åldern inne för Svensk Damtidning* som hon prenumererade på. Den lille kronprinsen råkade vara ungefär i min ålder och hela landet frossade i prinsfeber. Så ock "faster" som dreglade över SD:s alla bilder på den efterlängtade arvprinsen. (Så många bilder man tvingats se på detta vackra barn!)

Så löjligt, tyckte jag. Störtlöjligt. Och slog för mig med händer och fötter. Men "faster" hade sina drömmar om "sin lilla prinsessa"...

Undrar hur många andra flickor i min ålder på den tiden som också ansågs ämnade för prinsen...?

Hur som helst har ju alla små flickor sina prinsessperioder, eller hade då i alla fall. Det skulle kanske jag också haft om det inte varit för "faster". Hon förekom min egen fantasi och med ens blev prinsessidéerna bara besvärande. Jag menar... prinsessa kunde kanske varit ok, men bortlovad åt en vilt främmande prins redan i ung ålder...! Det vände sig i magen på mig av vämjelse, så liten jag var.

Så när "faster" lockat (hon var ju frisörska) mitt vanligen spikraka hår till "prinsesslockar" sparkade jag bakut. Nä, jag ville fortsätta vara rakhårig, om det nu hängde på det. Och så blev det. Man är väl rebell...

* Svensk Damtidning har ett arkiv och många länkar till allt som rör kunglighet, om man är intresserad av det. Bild på lillprinsen lånad därifrån.

Den där kvinnodagen drog igång livsandarna. Härliga vittnesmål om tuff kvinnokamp ur verkliga livet har avlagts i kommentarerna till mina inlägg 7 och 10 mars. Vågar man hoppas att våra yngre medsystrar inser vikten av att fortsätta kampen? Den är inte över på länge än.

Själv spann jag loss i nostalgiminnen när den beställda CD:n med sånger från 1970-talets kvinnorörelse anlände i middags. Konvolutet har en härlig bild från den tiden. Texten på deras plakat gäller än i dag. Så långsamt går det.

(foto Claes Löfgren, MNW:s arkiv)

Och vilken lycka! CD:n innehöll även sångtexterna som jag saknat så!

Text till Befrielsen är nära: Margareta Garpe/Suzanne Osten, Musik: Gunnar Edander. Från Jösses flickor, 1975.

Så här sjöng vi alltså på tidigt 1970-tal:

Befrielsen är nära

tiden är nu mogen.

Nu vaknar vi kvinnor.

Å, alla kära systrar
dagen är äntligen här

Då vi ger varandra stöd
att ta det stora steget
att klara av vårt sista prov
fram till rosor och bröd
åt var och en efter dens behov.

Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?

Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

Och en dag ska barnen säga:

"tack mödrar det gjorde ni bra".

Ja, en dag ska barnen säga:

"denna mänskliga värld vill vi ha."

Men, kan vi? Vill vi? Törs vi?

Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs!

Den uppmärksammade skolserien Klass 9A ger flashbacks från ens egen skoltid. Vi var ett 30-tal elever i klasserna då. Men lugnt och tyst. Mycket annorlunda jämfört med skolan idag.

Minns en episod från fjärde klass när min bästa kompis U-B åkte ut under lektionen. Det var välskrivning. Läraren dikterade en fras i taget. Det var knäpptyst i klassen, det var det alltid på den tiden (50-tal), alla jobbade koncentrerat.

U-B skrev och plitade noga men upprepade varje fras mumlande för sig själv, som för att komma ihåg, medan hon skrev. "Det var en gång…", "ett litet får…" osv. Detta höll på under några meningar. Sen fick magistern spel.

- Du ska vara tyst därnere!

U-B förstod inte att det gällde henne. Hon jobbade ju hårt och koncentrerat. Och fortsatte sitt mumlande. "De fromma lammen…"

- Nu går du ut! röt magistern.

- Jag sa ju bara de fromma lammen, sa U-B förnärmat.

- UT!

U-B var både förvånad och förnärmad och reste sig tveksamt. Hon hade ju inte varit tyken, inte bråkat, varit lugn och jobbat hårt. Hon förstod inte utvisningen.

- Jag sa ju bara de fromma lammen, försökte hon förklara.

- Du stör lektionen, dörren är där!

Det sista vi hörde när dörren stängdes var "jag sa ju bara de fromma lammen".

Lite överdriven reaktion från magistern kan tyckas, men arbetsron bevarades. Viktigt med ett 30-tal elever i klasserna.