Gårdagens besök på hembygdsföreningens utställning av gamla föremål väckte många nostalgiska minnen. Hittade bland annat denna tingest som nästan ser ut som en astronauthjälm...

Det bästa med gamla tidens föremål var att de oftast var mekaniska, drevs med handkraft och därmed sällan gick sönder (samt gav motion).

Kan bloggens läsare gissa vad detta är?

1 augusti för fjorton år sen flyttade vi in i Lilla Huset. Det var 1994, den varmaste och torraste sommar i mannaminne när fotbollslaget grävde guld i USA.

Just denna sommar byggde vi om och till Lilla Huset innan vi flyttade in. I TRE månader: maj, juni, juli när det var som allra hetast. Vi grävde  trekammarbrunn och avlopp 100 meter över grannens marker till närmaste bäck (dispens p.g.a markförhållanden). Vi djupborrade ny brunn och hade tur med den.

Vi fällde trädgårdens äppleträd (ihåliga), satte upp staket, tilläggsisolerade yttersidan, drog in vatten i huset, drog alla elledningar, gjöt en grund och byggde till kök och badrum med takläggning på det, isolerade golv, väggar och tak, satte ny gips i alla tak, spånskivor på väggar och golv, monterade kök och badrum och ... ja, allt.

Det var Husbondens och mitt gemensamma projekt. Jag gjorde ritningar på allt, på huset, för bygglovet, VA- och elinstallation och konstruerade till och med takstolar. Dem byggde vi själva. Och lyfte upp dem själva... med handkraft! Just den perioden var det regnigt och vi hade hundra kilo lera på stövlarna och på stegen.

Men för övrigt var det torrt, torrt, torrt. Vi behövde inte ens ta in gipsskivor över natten, det fanns ingen dagg.

Vi klarade tidsgränsen. Då hade vi också fått med oss alla växter vi ville ha från förra bostaden. Det var tufft att gräva upp dem ur uttorkad stenhård jord. Väl framme kom de till paradiset; vi jordslog dem i näringsrik jord och skugga bakom lagården med konstant bevattning från nyborrade brunnen. Där mådde dom gott och t.o.m blommade. Vilka minnen...!!!

... gick till Önnered i Göteborg. Rotar i mitt förflutna. Kan inte vara fel att för en stund koncentrera sig på sin lyckligaste period i livet (11-14 år). Kanske kan man återfå något av den lyckliga stämningen.

Hamnade av en händelse in på Hilmers stamtavla, dvs. bonden på den gård där jag jobbade med kor, hö och häst. Bläddrade för skojs skull i antavlorna på dessa vilt främmande människor, vi var ju inte släkt.

Förundras över alla vackra namn som numera aldrigs hörs. T.ex:

Ottilia, Serafia, Severin, Lewin, Constantia, Halvida, Kristen, Erasmus, Eugen, Rangella, Alfrida, Gunla, Kåre, Eugenia, Olena...

Oooo, nu går ögonen i kors, godnatt Bloggen! Hörs i morrn.

Hittar i gömmorna flera plaketter från SBK (Svenska Brukshundklubben) från tiden då jag tävlade lydnad och bruks med min första västgötaspets Jackie på 70-talet. Blev nästan full i skratt, hihi… SBK förnekar sig inte… de leker försvar och polis om vartannat vilket också syns på loggor och liknande.

Den här plaketten skulle nästan kunna gälla för polisbricka eller åtminstone vakt-dito om jag slängde upp den lite hastigt. Så officiell ser den ut. Man kanske ska pröva?

Ja, jag veet. Många göör fina insatser med utbildade tjänstehundar också, men ofta är det "leka försvar och militär". Som t.ex kommenderingen av hundar och förare på appellplan och vid tävlingar: "Avdelning frramåt marrrsch, vänster marsch, helt om marrsch, halt". Och där travade man omkring…

Såg ett danskt program om telefonins utveckling häromdagen. Effektiva telefonister i de stora växlarna som jobbade manuellt förr i tiden. Inte nog med att det var oerhört påfrestande med …det var nog 400 påringningar i timmen per skaft. Men det gav jobb åt många, det gjorde det. I början fick telefonisterna (kvinnor) inte vara gifta!!! Åh, detta förtryck! Som om det försämrar arbetsförmågan!

Antalet mobiltelefoner passerade år 2004 antalet fasta telefoner och har nu förstås ökat ännu mer. Oroande nog spekulerades att det om 5-10 år troligen inte skulle finnas fasta telefoner alls, bara mobiler.

Hoppas det bara gällde lilla platta Danmark som förhoppningsvis har bättre  täckningsgrad än i vårt avlånga och kuperade Sverige där jag tycker det verkar som man lagt ner att jobba på bättre täckning. Vi har fortfarande massor av vita fläckar med "radioskugga".
Ska vi gå över till enbart mobiler får det inte vara så att man måste gå ut på dass, till soptunnan eller en bra bit ut på fältet för att kunna ringa. Då toge jag hellre tillbaka de gamla växlarna.

I Väninnans hus, som nu ska säljas, har det en gång varit lokal telefonstation. De tresiffriga numren är antecknade med blyerts på en trädörr i huset. Ett kulturminnesmärke som Väninnan bevarat. Nu är frågan om nästa köpare också låter bli att måla över?

Ja, det är nog inte så hemskt som det låter, för i Mördargränd ligger även Byhålans livaktiga Missionskyrka samt ett välrenommerat Bageri med 80 år på nacken. Men oj, vad här har mördats förr om åren…

Här – mitt i Byn - låg nämligen ett av ortens två slakterier. Gatan som egentligen har ett snällt och okränkbart namn blev tidigt i folkmun "Mördargränd".

Slakteriet verkade i många decennier ända in på 70-talet. Jag lämnade t.ex mina första slaktgrisar där i svinottan i den garageliknande byggnaden t.v mitt i Byhålan, bara ett stenkast från Järnvägshotellet och granne med Bageriet. Charkuteributiken låg en bit upp på gatan men rökeriet låg i det vitrappade lilla huset t.h och rökeridoften ringlade fram mellan Missionskyrkan och bostadshusen.

Så var det i lantbruksbygderna förr. Bönderna runt omkring lämnade sina djur till ett lokalt slakteri på sin "centralort". Är glad att jag kom till Byhålan medan det fortfarande var en riktigt gammal "bonnhåla" med Jordbrukskassa, flera spannmålsmagasin, slakterier, växthus för blomsterhandlarn, smalspårig järnväg, flera konditorier och Järnvägshotell. Fick därmed anknytning till Byhålans rötter.

På Bageriet där Vårt Dagliga Bröd inhandlas varannan vecka brukar jag beundra såväl de nostalgiska planscherna (ovan) med reklam för bland annat kärnvetemjölet Kejsarkronan och övriga läckerheter.

Inte tänker man på Mördargränd vid åsynen av dessa godbitar.

Det gamla svartvita flygfotot i pappas samlingar gjorde mig rent euforisk. Här ligger "hela mitt liv". Försjönk i detta minst tre kvällar. Bilden kan omöjligt säga något för någon annan, men för mig… Allt.

I den övre röda ringen t.h ligger vår sommarstuga, i den nedre ellipsen t.v är gården där jag "jobbade". Mellan dessa båda ringar framlevdes mina sommardagar i flera år. På åkrarna hässjades hö, rensades kålrötter, leddes kor morgnar och kvällar, vattnades djur, mjölkades, reds eller kördes häst. Helst hade jag väl sovit över i stallet om jag fått men där gick gränsen…

Föräldrarna ville absolut ha hem mig till middag och för natten, annars såg de inte så mycket av mig. Jag "hade ju ett arbete att sköta". Visserligen obetalt, men för mig av största betydelse. När vi hade besök umgicks jag kortast möjliga stund sittande som på nålar, innan frihetens timma klämtade och jag kunde smita iväg igen.

På den förstoring av bilden som här inte kan återges syns små, små vita prickar i långa rader på åkrarna, "herregud, det måste vara hässjor! – MINA hässjor" tänkte jag och tappade andan. Att "mina verk" skulle fastna på flygfoto var ju ett under.

Fotot togs förstås av Göteborgs Stad före tvångsinköpet av all mark. Det var här min kompis och jag gick och ryckte upp utstakningspinnar för att hindra utbyggnaden. Och nu… är dessa åkrar ett minne blott. Här ligger nu radhus på radhus på radhus, ett litet torg med affär, ett äldreboende, vägarna är större med annorlunda sträckning… kort sagt, INGET är sig likt. Fotot är det historiska beviset.

Hejdade bilfärden en dag och stegade upp till Djupsås. En fridfull anblick av den gamla dansbanan i lummig vila kan bara ana stojet och glammet under smäktande sommarkvällar med musik som hördes vida omkring. Bygden levde upp och folk kom från när och fjärran till den populära dansbanan vilken dagens stillbilder aldrig kan göra rättvisa.

Just denna plats var vida känd för bra dansband och hålligång. På bygden tisslades och tasslades med förväntansfulla blickar av samförstånd inför säsongsstarten. Helgerna var inbokade för sommarens stora äventyr där vuxna betedde sig som inget annat än tonåringar.

Veckorna kantades av "ska du dit" eller "var du där" eller "vad gjorde den och den". Den som inte varit där, eller åtminstone på väg, hamnade raskt utanför.

Egentligen var det inte så viktigt om man kunde dansa för att uppleva Djupsås. Det var nämligen på väg dit... och hem man hade som roligast.

Till Djupsås cyklade man. Det hörde till. Små muntra sällskap som under vägen blev allt större och allt muntrare drog fram längs byvägarna. Lika ofta ledande som trampande de medhavda forskaffningsmedlen. Allt i bästa sämja. Somliga kom inte ens fram förrän dansen var slut, men det gjorde inget för då började ju hemfärden…
Man har inte roligare än man gör sig, heter det. Och den tesen gällde i högsta grad. I åratal.

Tyvärr är danserna på Djupsås nedlagda, till mångas saknad. Kanske går det inte längre att rekrytera ideella krafter för arrangemangen eller kanske blev dansbanden för dyra…?