Nostalgikväll... Väntar på filmen om Brigitte Bardot. Min gamla idol från tonårstiden. Det är konstigt… jag var aldrig särskilt svag för vare sig smink, plutmunnar, långa naglar eller tillgjorda poserande fruntimmer på bild. Egentligen tvärtom. Men vissa förlät jag av något skäl. Brigitte Bardot var en av dem. Det var väl det där rågblonda håret jag ville ha.

I tonåren var jag mer åt det hästiga slaget, av naturen tyvärr försedd med råttgrått hår, till råga på allt självstripigt vilket i värsta finnpuberteten blev allt fetare och därmed allt gråare. Icke helt ointresserad av mitt yttre skaffade jag mig vissa förebilder. Brigitte Bardot var i ropet då.

Således fick mamma färga mitt hår. Nice & Easy hette produkten som skulle förändra mitt liv. Rågblont skulle det vara, och blev så efter några färgningar. Resultatet beror ju på vilken färg man har under så att säga. Fast vågigare blev det inte. Samma raka babykvalitet livet igenom, men under färgningen blev det torrare och kanske lite luftigare. Det var faktiskt trevligt.

Så här blev det när det var som bäst. Sen blev det allt vitare eftersom underlaget var ljusare för varje färgning. Till slut var det platinavitt och såg på foton ut som ett hål i papperet. Efter tio års färgande var jag trött på att kämpa mot naturen. Som nybliven farmare kunde man ju inte se ut så där. Experimentet var över.
Som minne köpte jag en skiva med BB där hon bl.a sjunger Harley Davidson, Le Soleil och Contact. Riktigt bra faktiskt.

En annan idol är Dolly Parton, det mest konstgjorda man kan tänka sig. Utanpå. Men vilken musikalisk begåvning! Henne tog jag tidigt till mitt hjärta. Njöt storligen av showen som tv sände helt nyligen.

Som bloggare av äldre generationen finns många minnen från de gamla kära skrivmaskinerna. Det var ett helsikkes jobb när man skrev fel, särskilt före tippexens tid. Men blotta tanken på det småtrevliga knattret ger behagliga rysningar av nostalgi… Och namnen… Remington, Facit, Olivetti och den gröna Haldan.

Mitt första minne är mammas med skärpa framförda ord… "Du måste lära dig maskinskrivning, annars får du aldrig ens 1000 kr i månaden!" Det var 60-tal och hon hade förstås rätt. Jag var "mellan två skolor" och tiden skulle nyttjas till kurs i maskinskrivning. I brist på bättre argument fogade jag mig.

Vägen till bloggvärlden blev krokig. Hos Facit satt vi i rader och fumlade efter tangenterna med en skärm över. Man skulle klara att hitta dem utan att se. Och tidur…!! Jag hatade detta tidur! Avskydde att skriva på tid och slutade kursen i vredesmod. Fick ändå ett jobb med 1000 kr i månadslön, ren tur. Där användes mest räknemaskin… med färre tangenter.

Mellan två jobb som kartritare var det dags igen på allvar, hos AMU. Fick ett vredesutbrott (stresskänslig redan då) under ett skrivprov med massor av deltagare. Att jag sedermera skulle jobba som journalist kunde ingen tro då. Klarade provet...! Flyttade strax från Göteborg för att bli farmare. En begagnad astung Triumph från Försvaret blev min kära följeslagare i flera år, i hemmet. Många stenciler hamrades fram på den. Man lappade och lagade feltryck med rött lack.

Lärde mig alltså skriva utan att se tangenterna. Otroligt att hjärnan blixtsnabbt för över tanken till fingrarna. Känns som elektriska impulser. För mig känns "överföringen" annorlunda om jag skriver med blicken fäst vid förlaga än om jag har manus i huvudet. Kan det vara som att spela piano? Med noter… eller utan…?

På tidningsredaktionen fick jag övning. Närmade mig sedermera elskrivmaskinen med viss skepsis, man var ju ändå van vid ett visst anslag… Och nu sitter man här med dator…

Tangenternas placering har ändrats genom åren. I tidernas begynnelse satt de i alfabetisk ordning, vilket medförde långsam skrift och hoptrasslade bokstavsarmar. QWERTY-layouten (ordet utgör tangenterna längst upp till vänster) uppfanns 1867 av Sholes som placerade ut de vanligaste bokstäverna på vänster och höger hand vilket ger bättre flöde i skriften.

Gud nåde den som försöker ändra på tangentbordet nu, det vore tortyr. Det var illa nog när ÅÄÖ och kommatecknet hamnade på "fel" plats vid övergången till dator.

Andra advent.

Och jag har bekantat mig med Larz Kristers i tv:s Dansbandskampen. Något jag vanligen inte ser men nöden har ingen lag när Husbonden jobbar mycket. Utlämnad åt ensamhet och i brist på fantasi tröstar tv. Då dög även dansbanden. Så nu är man up-to-date på det också.

Det slog mig då att jag också var med i ett band en gång i den grå forntiden. Vi var väl 13-14 år sådar och lyssnade på Pop 63, Pop 64 och allt vad de hette. Massor av popprogram på radio var det. Det var 60-tal och ungdomsmusiken genomgick en revolution. Det bara exploderade; Searchers, Shadows, Violents, Beach Boys, Stones, Beatles, Floyd Cramer, Manfred Mann, Honeycombs… herregud…vi hade mycket att stå i. Vi diggade. Vi spelade in. Och spelade luftgitarr till transistorn.

Med egentillverkade gitarrer i papp stod vi på halkig parkett i strumplästen, sjöng och övade steg. Steg skulle det vara på den tiden. Ett namn hade vi nog, men det är borta ur minnet. Vi såg väl ut ungefär som på teckningen. Gitarrerna höll i ett par veckor. Eller så tröttnade vi ändå…

För "Girls Just Want to Have Fun" heter det ju. Så mindes jag mer dårskaper... vilket fick mig att leta fram bilderna på galenskaparna när vi roade oss i fotoautomaten.

Fann också min gamla loggbok för inspelade band. Mmmm… rena nostalgin. Klicka för större bild.

En riktig musikskatt hade jag på bandspelaren, en tandbergare med rullband och fyra spår. Fullknôkat till sista plats.

Tyvärr torkade den in under en period och när jag egenhändigt försökt smörja den var det helkört. Då slirade den istället.

Trots att den fick många år på sig att torka i värmen hjälpte det inte. Sista resan gick till sopstationen och nu har jag äntligen kommit över det.

Dagens promenad var underbar. Bara lite snålblåst om öronen och grusvägen slätfrusen. Bara att glida fram. Bäst passa på för i morgon befaras isregn om jag fattade väderrapporten rätt. Usch!

Mellan tvätt, torktumling och marsvinsstädning pustade jag ut med en gammal tv-film med Doris Day/James Cagney, Love Me or Leave Me (1955). Och vad fann jag väl där…

Jo, Buck… Buck Cannon, min gamla favorit från High Chaparral, herregud vad man följde den serien. Många föll pladask för Manolito, nåt jag aldrig förstod. Jag fastnade för Bucks coola och väderbitna stil. Han var runt 50 när tv-serien spelades in 1967. Ett kärt återseende.

I dagens film var han avsevärt yngre men jag kände igen honom direkt. Googlade på namnet Cameron Mitchell och fann att han gjort mer än 300 filmer. Försjönk i nostalgiska minnen om indianer, cowboys, hästar och ökendamm. Fann bilder och fakta om dem allihop: Big John (Leif Erickson), Manolito (Henry Darrow), Victoria (Linda Cristal) och Billy Blue (Mark Slade).

High Chaparral förresten… tv-serien gav väl namn åt kaktusen som ofta förekommer i svenska hem.

En gång årligen lockas jag att titta i leksaksbroschyren som kommer med posten. BRIO står det. Bara namnet ger positiva vibbar. Vem minns inte de stabila byggklossarna och tågen i trä?

Efter årets titt kändes allt främmande. Nästan allt i katalogen var plastigt, rosalila och fult med alldeles för många intryck på en gång. Små jäkla blommor och prickar bland färgade fält som inte föreställer någonting. Ingen estetisk upplevelse alls. Barn behöver absolut se vackra saker omkring sig för att utveckla färg- och formsinne. Tror inte vi får några konstnärer eller designers i framtiden om man saboterar skönhetssinnet så här.

Småningom fann jag BRIO på nätet och där låg just de pedagogiska träleksaker (t.h.)som varit kännemärket sedan 1884. Drog en lättnades suck. Undrar varför briobutiken som sänt katalogen inte lagt tonvikt på dem? Min hjärna vägrar ta in att BRIO skulle ha tillverkat alla dessa plastgrejer ovan.

Minns också tyska Steiff som gjort mina leksaksdjur. Dåtidens symbol för äkthet var en liten cirkelrund blank metallknapp i örat med namnet Steiff inpräglat. Den lille igelkottpojken Mecki (t.v) var nog Steiff-figuren framför alla på den tiden. Han gick faktiskt att hitta hos Steiff nu också samt en mängd andra härliga mjukisdjur. Det finns hopp.

Ber en stilla bön att dagis, förskolor och föräldrar väljer kvalité åt barnen. Är säker på att det lönar sig. Endast det bästa är gott nog.

Ett kärt återseende med de gamla skafferitrollen Humle och Dumle hos kapten Bäckdahl, dvs doktor Nils Dahlbeck, känd från radio och tv redan innan. Tänk vad man funderade på hur trollen gjordes tills det blev känt att det ar uppochnervända hakor.

Fortsätter på nostalgitemat eftersom det blev några bilder hos Hembygdsföreningen. Man hade iordningsställt en skolsal med hygglig samling bänkar från olika epoker. Här kan nog nästan varje generation känna igen sig. Längst till vänster är "mina" bänktyper.

Moralkakor ingick också i läroplanen.

Jag säger bara stackars husmödrar och kvinnor förr i tiden, vad dom slet ont. Och slet ut sig, inte minst på tvättandet. Iskallt vatten, utomhus och alla vet hur tungt våta textilier blir, värst av allt trasmattorna... Värkande stelfrusna röda ledbrutna händer och böjda kroppar. Aj aj aj.

Rätta svaret på undringen i tidigare inlägg HÄR finner vi i Hembygdsföreningens utställning av gamla tvättmetoder där den lilla bordsmodellen av "tvättkulan" för liten handtvätt (som Väninnan bl.a gissade) finns i sitt sammanhang. Kanske var det en lyxpryl för det var inte många av besökarna som stiftat bekantskap med den.

Träbänk och rotborste, balja och tvättbräde (vilket senare återanvändes som skiffelboard i musikskapande) samt det böjda klappträet där bakom. Allra längst bort den första (?) tvättmaskinen "tvättvaggan", se nedan. Just denna vagga har jag själv sett i bruk. Flera av bygdens äldre bondhustrur sa sig ha haft mångårig stor nytta av vaggan. Senare kom fler varianter av vaggan som gjorde samma jobb under eldrift. Tack och lov gick det framåt.

Måste bara återge de gissningar som nämnts, där den ena inte är sämre än den andra, ty vad ska man tro:

A. En efterföljare till den ålderdomliga smörkärnan

B. En potatisskalare till tunnskalig potatis.

C. Smetvispare till större mängd smet (pannkakor, sockerkakor mm.)

D. En maskin för en mycket liten handtvätt.

E. Om det finns någon typ av avtappning, så kunde det vara en handdriven centrifug. Men då måste man nog veva mycket fort om den skulle fungera.

F. Kan ha använts ute i ladugården till något som hade med djuren att göra. Nå’n typ av separator.